: Naim NAC-N 272 och NAP 250 DR

Vi har testat flera billigare Naim-produkter som utmärkt sig med massor av dynamik och musikalitet. Vi var därför nyfikna på att undersöka vad lite tyngre saker från Naim har att erbjuda i form av musikalisk underhållning. Och vad passar väl då bättre än att titta närmare på den nya förstärkarkombinationen NAC-N 272 och NAP 250 DR? Dessutom har vi fått låna ett par uppgraderingar, så att vi kan ta reda på vad som händer om man hostar upp ännu fler slantar.

Naim bryr sig inte om hundratals eller tusentals watt om inte den första watten låter rätt. Därför måste man gå upp till de allra dyraste toppmodellerna för att få något mer än 100 watts effekt. I stället jobbar de med att behålla musiksignalen så ren som möjligt innan den ens når utgångssteget. I en del fall går de så långt som att plocka ut nätdelen och sätta den i en helt egen låda!

Förförstärkare med strömning

Har du sett en Naim-produkt förut så nickar du förmodligen igenkännande. Produkterna i Classic-serien, dit även förförstärkaren NAC-N 272 hör, ser precis ut som Naims billigare XS-serie. Skillnaderna ligger i detaljerna, till exempel tjockare frontplatta, bättre mekaniskt dämpat chassi och mer noggrant gjorda fogar mellan plattorna.

NAC-N 272 har inbyggd musikströmning, så att man inte behöver CD-spelare eller någon annan ljudkälla. Den kopplas till hemnätverket och styrs med Naim-appen i smartmobilen eller surfplattan. En rad olika musiktjänster är inbyggda, bland annat både Tidal och Spotify.

Bluetooth finns också på plats, men desto viktigare är att det går att strömma högupplösta ljudfiler i högre kvalitet än CD. 272 kan strömma direkt från en nätverksansluten PC, Mac eller NAS, och det går också att helt enkelt plugga in ett USB-minne rätt i baken på den.

Mot pristillägg kan man till och med få DAB-radio. Ett komplett underhållningspaket alltså, som bara saknar effektdelen!

Effekt är inte allt

Apropå effekt så lämnar effektförstärkaren NAP 250 DR bara 2 x 80 watt, men den enorma ringkärnetransformatorn på insidan sitter där av en anledning. I snabba transienter kan förstärkaren nämligen lämna hela 400 watt, så man behöver inte oroa sig för att den ska tappa andan.

 

Makalös rytm

Det är faktiskt bara att luta sig tillbaka och njuta. Den danska jazzartisten Sinne Eeg har med sin fantastiska röst en superb känsla för rytm – vilket betonas så till den milda grad av Naim-kombinationen. I låten ”Waiting for Dawn” följer hon lekande lätt kontrabasen och pianot, och hennes röst låter ytterst naturlig genom golvhögtalarna Focal Sopra No 2 – ett highend-högtalarpar som på naturligaste vis återskapar ljudbilden som musikproducenten har åstadkommit. Högtalarna låter stramt och neutralt, men ändå underhållande. Och med Naim bakom spakarna finns det massor av fart och liv i de mysiga trumvisparna, samtidigt som pianotangenterna dansar uppåt och nedåt i tonregistret. De ljusa tonerna klingar härligt sprött, utan att kännas påträngande.

Focal-högtalarna har en ganska så hög känslighet, 91 dB, vilket man får tillåta sig att tänka är nödvändigt när förstärkarkraften är begränsad till 80 watt per kanal. Dynaudio Contour S 3.4 LE har däremot en känslighet på 86 dB och behöver alltså tre gånger mer effekt för att spela lika högt som Focal Sopra No 2. Problem? Inte det minsta.

Dynaudio-högtalarna är mindre än Focalerna och kostar mindre än hälften så mycket (55 000 kronor). Men de har en ytterst välbalanserad spelstil och klarar verkligen att ösa på om de har rätt förstärkare. Och rätt förstärkare – eller förstärkarkombination – är den här från Naim.

Eric Claptons Johnny Otis-cover ”Willie and the Hand Jive” från 1974 är inte direkt någon hifi-inspelning, men den lekfulla gitarren sprudlar fint och virveltrumman har en suverän snärt, särskilt om man spelar högt. Och Naim kan spela riktigt högt, även med ganska så tungdrivna högtalare som de här från Dynaudio. Trots att effekten är lägre än 100 watt. Men drar man på lite mer så hör man taket. Kopplar vi i stället in Hegel P30 och H30, till exempel, så hör vi att den kraftigare förstärkarkombinationen drar med sig högtalarna ännu längre.

 

Ny ström

Vi har nämnt uppgraderingar. Förförstärkaren går nämligen att förbättra med extern strömförsörjning, som mer än fördubblar priset. Gör det något markant med ljudet? Eller är det bara ett av de tillfällen man sitter och letar stenhårt efter fler detaljer – och tror man hör dem bara för att man vet att man har betalat dyrt för det?

Det som händer är så mycket att det är uteslutet att det beror på placeboeffekten. Det låter som om trummisen har tryckt i sig något och därför slår hårdare än förut. Virveltrumman har odiskutabelt mer snärt. Gitarren låter ännu tydligare och känns mer lekfull, som om strängarna är utbytta. Claptons röst framträder bättre. Jag hör också suset från bandspelaren på den analoga inspelningen tydligare än förut, fast det är samtidigt mer genomskinligt så att fler detaljer i musiken släpps igenom. Och jag upptäcker att jag vill spela högre. Det är nästan otroligt att effekten fortfarande är beskedliga 80 watt per kanal. Visst, kopplar man in en kraftigare förstärkare som Hegel H30 så kan man helt klart spela ännu högre med bättre kontroll. Men innanför gränserna för vad som är realistiskt att spela i ett normalt vardagsrum så behåller Naim kontrollen, och på låg volym blir till och med Hegel avundsjuka på snärtigheten.

 

Fantastisk klang

Det fortsätter med Susanna Wallumrød och amerikanske Bonnie ”Prince” Billy på Badfinger-covern ”Without You” (jag vet, ännu en cover). Här är det inte främst rytmen som är i fokus, utan öppenhet och detaljer. Klangen från flygeln, Susannas fantastiska röst i perfekt symbios med Bonnies sköra röst.

Naim får fram alltihop, ljudbilden är stor och bred, med plats för varje instrument och röst. Och även om trummorna är av den försiktigare sorten så finns det faktiskt mycket rytm här också, vilket betonas av ett exemplariskt lågt brusgolv. När vi kopplar bort den externa strömförsörjningen igen och låter förförstärkaren köra helt på egen hand, bevaras merparten av den fina klangen men ljudbilden krymper lite och får mindre luft, och man får inte samma känsla av liv. Fortfarande väldigt bra, men inget man vill tillbaka till efter man har lyssnat på NAC-N 272 som strömförsörjts av XPS.

 

NAP 300

Vi har också lånat storebror till effektförstärkaren, NAP 300 DR, som också har en separat nätdel. Effekten är bara 10 watt per kanal mer, men den är mer stabil ända ner till 2 ohm och lämnar 500 watt i transienterna. NAP 250 DR är dessvärre inte kompatibel med extern strömförsörjning, så vill du uppgradera så är det den större NAP 300 DR som gäller.

Effektförstärkaren kostar dubbelt så mycket som sin lillebror, närmare bestämt 98 000 kronor. Och förbättringen i ljudkvalitet påminner om när man uppgraderar förförstärkaren med XPS-strömförsörjningen, fast inte i lika hög grad.

 

Stenhård rock

”Ozone” från Motorpsychos dubbelalbum ”Trust Us” från 1998 är en stenhård låt, om än med en lite ”lo-fi”-ljudbild. Men jösses vad den får fart på benen när den spelas högt. N272, XPS och NAP 250 DR låter supertufft, virveltrumman smäller till hårt och brutalt, gitarren rockar och det svänger om allting. Jag blir sugen på att knäcka en öl, ringa kompisarna och bjuda in till förfest!

Med NAP 300 DR blir det ännu mer liv och gnista, musiken låter ännu mer brutalt och rått och tamburinen är klarare. Men skillnaden är mindre påfallande. Låt mig säga så här: om din bristningsgräns för elektronik är 150 000 kronor så tjänar du mer på att uppgradera förförstärkaren med XPS-nätdelen än att köpa den dyrare effektförstärkaren. Har du 200 000 på stereokontot så ta för all del NAP 300 DR.

Naim saknar naturligtvis inte konkurrens. Ovan nämnda Hegel-kombination med två H30-effektförstärkare kostar 250 000 kronor och ger 2 x 1100 watt att gotta sig med. Sedan har vi Devialet D400 som för 135 000 kronor korrigerar för svagheter i högtalarnas delningsfilter. För samma pengar som Naim NAC-N 272 och XPS-nätdelen kan du köpa förförstärkaren Trinnov Amethyst (102 000 kronor), som har ett av de mest lyckade rumskorrektionssystemen och anpassar högtalarna efter rummets akustik.

Samtliga dessa alternativ har gott om kvaliteter som gör dem värda att överväga. På lyssningsvänliga ljudnivåer har dock Naim ett bättre rytmiskt driv än någon annan.

 

Slutsats

Naim har verkligen lyckats trolla fram musik ur förförstärkaren NAC-N 272 och effektförstärkaren NAP 250 DR. Du behöver ingen extra signalkälla eftersom förförstärkaren spelar musik direkt från nätverket och från strömningstjänster. Och ljudet är så klockrent och har sådan järnkoll på dynamiken att du aldrig kommer att tro på att effektförstärkaren bara lämnar 80 watt per kanal. Men den levererar varorna – och mer än så! Ljudet är framåt utan att vara påträngande. Känslan för rytm är något av det tuffaste jag har hört och instrument och sångröster framträder så klockrent att man är tvungen att älska vad man hör. Och här finns ström nog för att driva även tämligen tungdrivna kvalitetshögtalare.

Uppgraderar man förförstärkaren med den externa nätdelen XPS så hör man hur ljudbilden växer och musikerna blir mer aggressiva. Man får mer av allt! Man kan få ännu lite mer genom att gå upp till effektförstärkaren NAP 300 DR, som har en separat nätdel. Men lyftet blir inte särskilt stort. Förnuftet säger att det räcker med NAP 250 DP.