: Trinnov Amethyst

När man pratar om highend-ljudprodukter tänker man ofta i minimalistiska banor. Att hifi-komponenterna ska göra så lite som möjligt med musiksignalen och stället låta den passera obehindrat genom systemet, från ljudkällan via förstärkaren och kablarna och slutligen ut till högtalarna.

Det låter logiskt och i normala fall håller jag helt med minimalisterna. Men det är lätt att glömma bort en sak, nämligen den delen av musikkedjan som påverkar ljudet mer än någon annan. Jag pratar naturligtvis om rummet. Det spelar ingen roll hur ofärgat komponenterna låter om rummets akustik suger. Alla rum har ekon och reflektioner som tar ut vissa frekvenser och förstärker andra, en del rum mer än andra. Ibland ger efterklangen musiken en hård eller ihålig färgning.

 

Digital lösning

Franska Trinnov, mest kända för sina digitala konstruktioner för proffsbranschen, tar tjuren vid hornen med sin digitala förförstärkare Amethyst. Här kan du koppla in alla dina signalkällor, såväl digitala som analoga – och till och med skivspelare. Den kan strömma musik från nätverket också, tack vare inbyggd DLNA-klient och nätverksanslutning. Att koppla den till nätverket är egentligen inte valfritt, annars tappar du nämligen ytterst viktig funktionalitet – till exempel rumskorrektion. Det är nämligen rumskorrektion som är nyckelordet i den här förstärkaren. Trinnov är inte ensamma om den här tekniken, märken som Lyngdorf, Meridian och Linn har alla lanserat sina egna rumskorrektionslösningar.

 

Avancerad rumskorrektion

Trinnov är den enda av dem som använder en fyrpunkts mätmikrofon. Den ställs på stativ i öronhöjd på lyssningsplatsen. De fyra punkterna bildar tillsammans en trekantig pyramidform (tetraeder) vilket gör att de kan mäta avstånd till högtalarna, högtalarnas placeringsvinkel och höjd med en noggrannhet av 2 grader i varje riktning.

Systemet mäter rummets efterklang och frekvenskurva på lyssningsplatsen, separat för höger och vänster högtalare. Sedan skapas signaler i motfas som kompenserar för rummets påverkan och olinjariteter i högtalarna. Dessutom mäts högtalarnas akustiska axel och spridning, och systemet skickar sedan ut kompenserade signaler för att åstadkomma ett optimalt akustiskt fält. Musiksignalen övervakas konstant i realtid, för att ge bästa möjliga noggrannhet.

Här finns en uppsjö av in- och utgångar, både analoga och digitala. Till och med skivspelaringång. PC-modulen är till rumskorrektion och nätverksanslutning.

 

Automatisk

Korrektionen måste göras med hjälp en dator eller smartmobil, men i gengäld är processen helt automatisk för en enda lyssningsplats. Det avancerade systemet låter dig också korrigera för ett större lyssningsområde genom att mäta på flera platser i rummet. Då måste du gå in i den avancerade menyn. Där finns så många parametrar att ställa in att det lätt kan bli proffsens dröm och amatörernas mardröm. Flerplatsmätning gör också att det blir lite mindre exakt precis på huvudplatsen än om du bara korrigerar för den, men har fördelen att det låter bättre utanför sweetspot.

Du kan också göra så många och så stora justeringar du vill efter korrektionen är utförd. Men för att du ska slippa ratta bort dig bland inställningarna har Trinnov utrustat Amathyst med fem förinställda lägen så att du kan hitta en klangbalans du gillar. Du kan själv utföra och lagra upp till 29 olika inställningar om du är äventyrlig.

En fyrapunkters mätmikrofon mäter avstånd, högtalarnas vinkel och höjd med stor noggrannhet. Placeras på stativ, i öronhöjd.

 

Med digitala högtalare

Den senaste tiden har jag ägnat mycket tid åt Dynaudios gnistrande digitala golvhögtalare Focus 600 XD, som du kunde läsa om i förra numret. Den slutna konstruktionen gör dem förhållandevis enkla att placera i förhållande till väggar om man jämför med basreflexkonstruktioner, men eftersom de går ända ner till 20 Hz i basen är de ändå en liten utmaning. I lyssningsrummet på redaktionen har vi hittat en ganska så bra placering för dem, runt 70 cm från bakväggen och 60 cm från sidoväggarna.

Amethyst-förstärkaren kopplar jag till högtalarnas digitalingångar med koaxialkablar. Ingen poäng med att koppla in de här högtalarna analogt eftersom man då får onödigt många konverteringar i signalvägen. Musiken går rätt från Macen via det trådlösa nätverket. Ett avspelningsprogram som är kompatibelt med DLNA är nödvändigt och för det ändamålet har jag valt JRiver Media Center.

Även utan korrigering är ljudet – som alltid med Dynaudio-högtalarna – helt ljuvligt. Ljudlandskapet är stort och luftigt och högtalarna går djupt i basen. Det enda jag kan klaga på är att attacken i bastrumman inte är den rappaste.

En guide leder dig steg för steg genom kalibreringsprocessen. För golvhögtalare väljer du 2.0 Mono-amp eller Active Bi-amp om du vill använda Amethyst som delningsfilter. Det går också att köra med ”bass management”, så att basen delas mellan högtalarna och en aktiv subwoofer.

Kalibreringsguiden berättar hur mikrofonen ska kopplas och var den ska placeras.

 

Med korrektion

Mikrofonen ställs i öronhöjd på lyssningsplatsen, så att den röda lysdioden pekar mitt mellan högtalarna. Installationsguiden i VNC-programmet leder mig genom processen steg för steg. Tryck på ”Calibrate” så är installationen klar på bara ett par minuter.

I neutralt ljudläge tycks det vara måttliga saker som har hänt. Högtalarnas egenklang är väldigt lik hur den var okalibrerad. Men precis som jag hade räknat med har det hänt en del med basen. Den rena och djupa basgitarren i ” Blue Painting” med vissångerskan Maria Solheim är inte lika djup som förut, fast stramare och klarare. Både bastrumman och basgitarren har fler klangfärger i de djupare tonerna och attacken har mer snärt. Dessutom har den öppnat upp sig mer längre upp i tonregistret. Marias röst lyfts uppåt och framåt i ljudbilden och synthlandskapet i bakgrunden är större, luftigare och mer sömlöst. Högtalarna växer utanför sin fysiska placering men det är hela tiden uppenbart att det är ett par Dynaudio man lyssnar på. Med tanke på hur bra högtalarna låter från början var jag lite nervös för att förstärkaren skulle förstöra återgivningen av de ljusare frekvenserna. Det visade sig vara obefogat.

 

Tyngre rytmer

Så till technomusik, närmare bestämt ”Smack My Bitch Up” med The Prodigy. Här är rytmerna är så tunga och hårtslående att baselementet lätt kan tappa lite kontroll. Dynaudio saknar bara en smula aggressivitet i basen för att få upp partyfaktorn till max. Med rumskorrektion smäller bastrumman till mer bestämt. Plötsligt sitter jag i soffan och diggar musiken. Detta är supertungt!

När man använder rumskorrektion kan det hända udda saker i tidsdomänen som ger fasförskjutningar när man flyttar huvudet utanför ”sweetspot”. Det händer här också, men i lägre grad än jag befarade. När jag sitter på platsen till höger eller vänster om mitten blir ljudbilden något skevare, men det är inte värre än att jag klarar mig utmärkt med det.

Läcker, borstad aluminium …

 

I en analog anläggning

Hittills har Amethyst bara använts som en heldigital processor. Hur blir det när den stoppas in i en mer konventionell stereo? In på scenen kommer mina egna Gallo Acoustics Nucleus Reference 3.5 (63 000 kr). Effektförstärkaren är den 100 000 kr dyra referensen Hegel H30 och förförstärkaren Hegel P30 (50 000 kr) tillsammans med digitalomvandlaren HD12 (9 000 kr) som används för att jämföra. HD12 är en billig men väldigt prisvärd DAC.

Som kombinerad förförstärkare och DAC ger Trinnov Amethyst ett väldigt neutralt intryck. Musiken har en snygg klarhet i mellanregistret, kvinnoröster låter öppna och markeras fint i musiken. Gallo-högtalarna, som låter allra bäst från mellanregistret och uppåt, bevarar sin klang.

Med Hegel HD12 och P30 får musiken aningen mer värme och fyllighet, och ett bättre intryck av djup ut mot horisonten. Det låter bra med Amethyst också, men som ren förförstärkare är det svårt att motivera det höga priset.

Kör korrektionen så blir det annat ljud i skällan. Även denna gång stramar basen till sig och får fram snärten i bastrumman mycket bättre, och ger alltså mer danslust med hiphop och techno. Dessutom dras ljudbilden uppåt i höjden, instrument svävar bättre i luften med en exakt placering i ljudbilden. Detta lyckas inte den minimalistiska Hegel-förstärkaren hänga med på. All musik låter bättre med Amethyst.

När kalibreringen är utförd får du välja mellan fem olika förprogrammerade lägen för klangbalansen. Det går att göra egna också, och att lagra upp till 29 stycken.

Trinnov Amethyst kan styras från datorn med en gratis VNC-klient, till exempel Chicken of the VNC for Mac.

 

Ljudlägen

Efter att ha lekt fram och tillbaka med de fem förprogrammerade ljudlägena har jag fallit för ”Neutral” som brukar låta bäst. Men efter att ha stramat till ljudbilden och rättat till skevheter så låter det sabla bra även med ”Comfort”-läget. Det ger mer värme, med en mer generös och fyllig bas. Extra bra när man ska spela lågt, och då speciellt med akustisk musik som inte har de mest krävande basrytmerna. Då kan det nämligen bli lite för mycket av det goda. Detta är de två lägen jag gillar bäst, och som jag använder oftast. Men det är bara att prova sig fram!

 

Slutsats

Trinnov Amethyst är en oerhört sofistikerad förförstärkare som dessutom är både en digital-till-analog- och analog-till-digital-omvandlare. Men viktigast av allt är den avancerade digitala rumskorrektionen som verkligen uträttar underverk.

När rumskorrektionen aktiveras växer ljudbilden både uppåt och bakåt, basen blir stramare och snyggare och ljudbilden blir så stor, sömlös och klangrik att vi knappt har hört på maken.

Om du vill ha en highend-förförstärkare men inte är intresserad av rumskorrektion så är priset för högt. Men sättet på vilket den svingar trollstaven när korrektionen aktiveras, gör att den verkligen ställer upp i en klass för sig. Jag kan inte erinra mig att jag har hört en lika välkorrigerad ljudbild med vare sig Lyngdorf, Meridian eller Audyssey.

Trinnov Amethyst kan också strömma musik trådlös via DLNA, men för sådant finns det bättre spelare. Den stöder till exempel inte Apple Lossless och inte heller DSD-filer.