: Hegel P30 och H30

Det är minsann inte var dag man snubblar över förstärkare som den här kombinationen från norska Hegel. Här har chefskonstruktör Bent Holters och hans ingenjörsteams hela ackumulerade förstärkarkunskaper pressats in i inte ett och inte två, utan tre kabinett. Ett som huserar försteget och två som rymmer slutsteg med tillräckligt mycket muskler för att förflytta vart sitt berg. Ett slutsteg till varje högtalare. Det handlar om en förstärkarkombination som visade sig vara lika vanebildande som knark …

Låg förvrängning, hög effekt
Hegels filosofi har alltid handlat om att få ned förvrängningen till ett minimum och att ha maximalt med kraft och kontroll i förhållande till varje given budget. Med P30 och H30 har det däremot inte handlat om lågbudget, utan vad konstruktörerna lyckats klämma fram ur sin förstärkarteknik när de valt komponenter av allra finaste kvalitet. Sådant kostar. Närmare bestämt 50 000 kronor för enbart förförstärkaren, som är oanvändbar utan effektförstärkarna. För ytterligare 100 000 kronor får du kraft som räcker för att driva en högtalare med den svindlande effekten 1,1 kilowatt i 8 ohm, eller två högtalare med 330 watt vardera. Effektförstärkaren är emellertid byggd som en monoförstärkare från grunden, och jag kan redan nu avslöja att den absolut bör köras i mono. 200 000 kronor för ett par alltså. Men så får du också det allra yppersta av Hegels förstärkarteknik.

Ingen återkoppling
För att få hög effekt i en effektförstärkare är det många tillverkare som använder sig av så kallad negativ återkoppling (feedback), vilket innebär att signalen åker flera ”varv” genom varje förstärkarblock för att förstärkningen ska bli starkare.

– Nackdelen med traditionell förstärkarteknik med återkoppling är att förvrängningen i ett utgångssteg är proportionell mot uteffekten. När effekten fyrdubblas kanske förvrängningen tiodubblas, förklarar Bent Holter.

– I H30 delar vi upp förstärkaren i tre olika och helt separata block. Det finns ingen återkoppling mellan något av dessa block, musiksignalen går från ett block och vidare till nästa, ingenting skickas bakåt i förstärkaren.

SoundEngine
Kronan på förstärkarverket är den mest sofistikerade varianten av Hegels SoundEngine. Den sitter i både för- och effektförstärkaren och är något förenklat en teknik som ”övervakar” ljudsignalen och i realtid eliminerar den förvrängning som uppstår på vägen. I en klass AB-förstärkare som H30 varierar också temperaturen i transistorerna i takt med musiksignalen, vilket får transistorerna att ändra karaktäristik och därmed orsaka mer dynamisk förvrängning. SoundEngine korrigerar för detta.

Ljudet
Lyssningsintrycken av P30 började redan för ett par månader sedan, när jag och kollegan Audun lyssnade på den tillsammans med Hegels egen D/A-omvandlare HD20 och de aktiva stativhögtalarna Dynaudio Focus 100A. Redan då stod det klart att även om D/A-omvandlaren fungerade ypperligt med sin variabla volymkontroll kopplad rätt i högtalarna, fanns det en helt annan upplösning och luftighet i musiken när signalen passerade genom P30.

Kärva JBL-högtalare
En tid senare tog Audun emot ett par JBL Model 4429 – små men kärva, högljudda och upplösta högtalare i gammaldags JBL-design. Till en början kopplades de till Mark Levinsons effektförstärkare No 523H, ett stereoslutsteg som lämnar 2 x 300 saftiga watt och som i likhet med JBL:erna kommer från Harman-koncernen och är en briljant matchning till högtalarna. Vi satt och diggade länge och njöt av musik med hårda sparkar och en tung och läcker klang. Vi plöjde igenom fler musikstilar, men fötterna stampade takten mest när vi lyssnade på rock.

Amerikanskt mot norskt
Mark Levinson-förstärkaren är 15 000 kronor billigare än en enda Hegel H30, som därför känns naturlig att testa i stereo mot amerikanen.
Ljudbilden är stramare och mer lätt på foten med H30. Trumslag och basgitarr får inte samma värme och fyllighet, men däremot får övertoner mer fokus på samma gång som anslagen är stramare och mer analytiska. Vi är bara inte riktigt säkra på om den motiverar prisskillnaden.
– JBL-högtalarna låter inte lika häftiga med Hegel som med Mark Levinson! utbrister kollegan Audun.

Jag måste hålla med. Det är svårt att sätta fingret på något, för Hegel-förstärkaren är uppenbart lika kraftfull som ML-steget. Ljudbilden känns också så stor som högtalarna tillåter (även om stereoperspektiv och holografi inte är Model 4429:s starka sida). Dessutom känns Hegeln mer upplöst i övertonerna. Ändå är vi inte helt bombsäkra.

En förstärkare till
Dags att koppla in förstärkare nummer två. Vi förväntar oss samma ljud, fast ännu bättre kontroll och dynamik på hög volym, plus eventuellt marginellt bättre upplösning. Vilket kanske inte är nödvändigt och antagligen inte värt ett dubbelt så högt pris.

Musiken börjar. Närmare bestämt Kari Bremnes ”Sang til byen”. Efter ungefär tio sekunder tittar Audun och jag på varandra.
– Jösses, det var minsann något helt annat!

Det vi var förberedda på att höra var inte alls vad som serverades. Snacka om helomvändning, från det lite tråkiga och livlösa till att öppna sig många snäpp och måla upp en väsentligt större ljudbild. Det som förut var i överkant stramt och analytiskt förvandlades till fylligt, varmt och fängslande. En ström av musik omslöt oss. Bastonerna var djupa och fylliga, men samtidigt enormt luftiga. Och även om Bremnes kraftiga stämma fort kan bli lite för mycket av det goda, får hon med två H30 en myndig klang som aldrig blir vass. Och tro inte att det beror på att förstärkarna sminkar över skarpa ljud. Snarare släpper den igenom tonerna helt utan problem, utan att tillföra egna dissonanser, vilket lätt kan ske i det krävande övertonregistret. Här finns det alltså oerhört lite förvrängning!

Häftig rock
Tyngre rockrytmer tjänar också på detta. Nine Inch Nails ”The Fragile” hamras ut med pondus och kraft, och upplösningen är hela tiden särklassig. Ljudlandskapet är både bredare och djupare än med No 523H, och tack vare den outtömliga mängden kraft som H30:orna förfogar över är det bara att köra på – öronen protesterar långt före förstärkarna.

Vad som händer när H30 opererar i mono är att de två förstärkarstegen korskopplas, så att de eliminerar ännu mer störningar än i stereo. Betrakta det som en dubbelt balanserad konstruktion. I mono jobbar dessutom H30 med väsentligt mindre signal i förhållande till sin maximala potential, vilket innebär att utgångstransistorerna beter sig ännu mer linjärt.

En chockad sambo
Hegel-kombinationen får följa med mig hem, där den ska provas i min egen anläggning. Min sambo får milt sagt en chock när hon ser de gigantiska förstärkarna, allt blir dock bättre när jag försäkrar henne att de snart försvinner igen.

Hemma hos mig står CD-spelaren Hegel CDP4A mkII (23 000 kr), kopplad till Chapter Audios integrerade förstärkare Précis 250S    (80 000 kr), in sin tur kopplad till ett par Gallo Reference 3.5 (63 000 kr). Gallo-högtalarna är mer upplösta och neutrala än JBL-högtalarna och har en mycket större holografisk ljudbild. Kablarna kommer från Synergistic Research (Alpha Sterling XLR mellan elektroniken och Alpha Quad till högtalarna), alla elektriskt avskärmade.

Chapter-förstärkarens kvaliteter är en neutral och mycket upplöst återgivning av musiken, plus ett oerhört bra grepp om musiken. Den har inga egentliga svagheter, annat än att jag ofta närmar mig 0 dB-punkten på grund av Gallo-högtalarnas måttliga känslighet (88 dB). I synnerhet när jag tittar på film, då referensnivån på Blu-ray oftast är lägre än på CD för att ge plats åt ett större dynamikomfång.

Mycket av samma
Efter en stunds lyssning är det uppenbart att den integrerade Chaptern och Hegel-kombinationen gör mycket likadant. Jag menar, de gör ytterst lite annat än att förstärka signalen de matas med. Båda är superdetaljerade och båda målar upp ljudbilden på en riktigt stor duk.

På normal lyssningsvolym är skillnaden att Hegel avslöjar ännu fler detaljer i övertonerna. Det är inte mycket att snacka om, och det är inte något jag lägger märke till om jag inte lyssnar hundraprocentigt uppmärksamt. Men skillnaden finns där. Hegel har också en myndigare och mer upplöst basåtergivning, vilket främst märks med klassisk musik. Ljudet är ännu något varmare, utan att det flyter ut över huvud taget. Det känns helt enkelt renare. Och det säger en hel del, för Chapter Précis 250S kan mäta sina krafter med dubbelt så dyra integrerade förstärkare i den disciplinen
Den klara och stora skillnaden uppstår när jag drar på lite. Hegel-kombinationen får en större dimension på ljudbilden, oavsett om jag spelar klassiskt, rock eller techno. Jag har aldrig hört klassikern ”Poison” med technoprojektet Prodigy så upplöst och samtidigt stenhård. Maken till kontroll! Med volymen ”på elva” finns det ingenting som tyder på att förstärkarna klagar. Jag har aldrig spelat högtalarna så hårt, men det gör ändå inte ont i öronen. Chapter-förstärkaren hade givit upp för länge sedan, men H30 beter sig nästan som om den gick på tomgång. ”I got the poison! I got the remedy! I got the pulsating, rythmical remedy!”

Hela kvällen lång blir en enda stor enmansfest. Och följs av lugnare, musikaliska stunder de påföljande dagarna. Och stora delar av sommaren. Hifi-nörden i mig har vaknat igen.

Slutsats
Hegels nya toppspecificerade förstärkarkombination P30 och H30 är något av det vackraste – och kraftigaste – undertecknad någonsin har hört. Med två H30-förstärkare, vill säga. Visst kan du nöja dig med en, det låter också bra. Men H30 är byggd som monoförstärkare, och två låter mycket bättre än en.
Med två effektförstärkare är upplösningen av världsklass, basen är kraftfull, fyllig och varm. Och det finns tillräckligt med muskler för att skrämma vettet ur vem som helst! Har du råd så ger två förstärkare för 200 000 kronor mer för pengarna än vad en gör för 100 000. Om du har råd, som sagt.

Det är egentligen överflödigt att säga mycket mer än så. P30 och två gånger H30 driver vilka högtalare som helst och spelar tillräckligt upplöst för att återge ljudet av en spinnande silkeslarv. Ljudbilden är gigantisk och välplacerad.

Alla intryck går att sammanfatta med ett ord: fantastiskt.