Några få gånger i karriären som ljudjournalist dyker det upp något som går utöver allt annat och ger banbrytande upplevelser. Ett sådant tillfälle var när jag för första gången hörde den första förstärkaren från ett då helt okänt franskt märke. Ljudet som strömmade ur högtalarna var något helt annat än allt jag hade hört tidigare. Organiskt, lättflytande på gränsen till viktlöst, med blixtsnabb dynamik och en klockren ljudbild, på gränsen till antiseptisk.
Den dagen, för fyra år sedan, tänkte jag att detta kan förändra allting.
Sedan D-Premier kom 2011 har Devialet på rekordtid blivit en av de mest välrenommerade och revolutionerande highend-tillverkarna i världen.
Läs testet av Devialet D-Premier här.
Den första förstärkaren såg inte ut som någon hifi-produkt, och var egentligen någonting helt annat. Med inbyggd digitalomvandlare, ingångar som användaren kunde konfigurera och så småningom trådlös mottagning för strömning, blev den snabbt en favorit hos hifi-recensenterna.
Hos oss också. Superlativen haglade och ordet ”sensation” återkom i testerna. Men hur kunde ett okänt franskt märke dyka upp från ingenstans med en så hejdundrande bra förstärkare?
Så är den byggd
Svaret är ett par franska ingenjörer med hifi-intresse, känsla för design och förmåga att tänka i nya banor. Om man börjar om helt från början är det lättare att utveckla något nytt än om man hela tiden måste bygga Mark II-, III- och IV-versioner för att upprätthålla kundernas intresse. Som så ofta är fallet i highend-sfären.
Sedan D-Premier har Devialet fortsatt utvecklingen av de skinande badrumsvågarna, som humoristiska användare har kallat dem. I dag består serien av fyra modeller, två av dem rena stereomodeller i fyra centimeter höga aluminiumkabinett och två stereovarianter konfigurerade i mono med två hopkopplade förstärkare.
Det är inte så lätt att se volym, ingång eller andra inställningar när skärmen är så här liten.
Gemensamt för dem är Devialets flexibla konfigurering av ingångar, med tillhörande tekniska egenskaper. Användaren kan själv bestämma hur många av ingångarna som ska vara analoga och hur många som ska vara digitala. Samtliga modeller har USB- och skivspelaringång, men de dyrare har större konfigureringsmöjligheter.
Vi har tidigare testat 120-wattsversionen D120 samt föregångaren till D200 med 200 watts effekt som heter D170, och nu testar vi alltså den häftigaste modellen D400 som lämnar 2 x 400 watt.
I likhet med originalen använder sig D400-förstärkaren av en aningen speciell teknik för att leverera 400 watt i varje kanal från så små lådor. En 400-watts förstärkare behöver i normala fall mycket kylning, vilket tvingar fram ett större och kanske inte lika elegant kabinett.
Devialet använder något de kallar för Analog-Digital Hybrid-teknik (ADH). Den påminner lite om Peter Walkers Current Dumping som han använde i Quad-förstärkarna på sin tid.
Fjärrkontrollen är läcker att titta på, men hade tjänat på en skärm som visade inställningar och volym.
Men här har Devialet ett klassiskt klass A-förstärkarsteg som levererar spänningen till högtalarna, i kombination med ett digitalt (klass D) förstärkarsteg. Som levererar strömmen till högtalarna, vilket är nödvändigt för att få upp effekten. På så sätt åstadkommer Devialet extremt låg förvrängning med klass A (0,00025 % för D400) och synnerligen effektiv kraftleverans till högtalarna genom klass D, med ett signal/brus-förhållande på 133 dB.
Det är siffror som kanske inte säger så mycket, men när man lyssnar på D400 så förstår man.
Genomskinligt silke
Men hur låter den här highend-datorn med sensationellt ljud egentligen?
Förmodligen har du inte hört på maken. En Devialet D400 är egentligen två D200 som är hopsatta och konfigurerade som monoförstärkare. Där den ena också fungerar som förförstärkare. Helt korrekt förklarat är det en integrerad förstärkare som levererar ljud till den ena högtalaren och en annan som fungerar som monoeffektförstärkare till den andra.
Man kan börja med en D200 och sedan komplettera med ytterligare en för att få en D400-kombination. Det höjer effekten från 200 till 400 watt per kanal, sänker brusgolvet och reducerar förvrängning med en faktor fyra.
Så här ser två D200 ut när de kopplas ihop till en D400-konfiguration som lämnar 400 watt. Användaren kan själv konfigurera alla ingångar.
Ljudet av kombinationen kan beskrivas med ett enda ord: Sublimt.
Det är svårt att åstadkomma ett bättre ljud för pengarna.
Under min tid med D400 spelade jag för det mesta på KEF Reference 5. Dels för att det är en fantastisk högtalare som passar Devialet utmärkt och dels för att jag kunde utnyttja SAM-funktionen. Den finns för övrigt till fler än 200 andra högtalare också, och till KEF-högtalarna i två versioner. Med korta eller långa basreflexportar. Eftersom jag föredrar mer djupbas använde jag Kef Ref 5 Long, som den heter, och det fungerade mycket bra.
Djupet och kontrollen i basen blev nämligen märkbart bättre med SAM aktiverad efter Reference 5. Med Rival Sons ”Electric Man” på fullt ös dundrade basen rakt in i benmärgen, som knytnävsslag i njurarna. Till och med på så hög volym var vare sig rösten eller gitarren påträngande vass i öronen. ”Kristallklart” var ordet som slog mig när jag satt där och fick mina öron bankade möra.
Undersidan med bottenplattan bortplockad. I mitten sitter förstärkarens hjärna …
… här sedd från andra sidan.
Så jodå, det går att spela högt. Inte McIntosh-högt, med ändlös kraft och mängder med klangfyllighet, för det finns gränser för hur mycket effekt ADH-kretsen orkar leverera. Men för mig var det mer än nog. I synnerhet eftersom det var så behagligt att spela högt. Möjligtvis eftersom frånvaron av förvrängning (medvetet eller omedvetet) inte gjorde lyssningen tröttsam i längden.
Med mer raffinerade inspelningar som Mozarts ”Cosi Fan Tutte” – med bland annat Karita Mattila och Anne Sofie von Otter – tappade jag orden jag hade på tungan innan jag lyckades samla mig. Efter ett par minuter av andra akten förstod jag varför. Jag hade suttit och lyssnat på musiken och helt glömt bort att föra anteckningar. När den kognitiva förmågan inte var fullt lika bedövad kom jag till sans och lyckades plita ner ett par ledord.
Signalen kommer in från vänster, där ADH-kretsen tar över efter digitalomvandlaren.
Ljudbilden är så djup, viktlös och luftig att jag knappt har hört på maken. Jämfört med Mark Levinson No 585, för nästan samma pengar, finns det fler klangnyanser här, fast inte riktigt samma basdynamik. 585:an sparkar hårdare, men D400 är lenare – som silke jämfört med jeans, om du så vill. D400 får stråkar att låta som individuella instrument i en grupp, inte bara en smet av harts. Prova med ett körverk – som Mozarts Requiem (gärna med Cecilia Bartoli och Georg Solti) – på en annan förstärkare och försök skilja stämmorna från varandra. Gör sedan samma sak med en D400 så inser du vad upplösning och perspektiv är för något.
Vill du verkligen ha en utmaning så kan du strömma Jaga Jazzists nya album och kolla hur högt du kan spela innan det gör ont. Jag tippar på att D400 spelar överlägset mjukare och samtidigt klarar samma volym. För den har så enormt bra kontroll över små transienter, väldiga dynamiska utslag och fina detaljer att det är en ren fröjd.
Det spelar ingen roll om det är Thåström eller Ten Years After, att lyssna på Devialet-förstärkaren är som att betrakta världen genom glasögon utan glas, i ett hav av grumliga solglasögon.
Från tillverkningen hos Devialet i Frankrike.
Klockren fullträff
Mitt i förtjusningen över det vindunderliga ljudet av ingenting – försvinnande låg förvrängning och noll brus, även via skivspelaringången – får man inte glömma bort att Devialet D400 kostar lika mycket som en bra småbil. Eller en lång lyxsemester för hela familjen. Men man måste samtidigt komma ihåg att det inte finns maken till anpassningsbar och välljudande ljudkvalitet på den här sidan 300 000 kronor. Enligt vår mening saknar Devialet nästan konkurrens helt och hållet eftersom den är så unik. Är man ändå mest intresserad av ljudet så finns det många alternativa förstärkare där ute, fast ingen i den här prisklassen är lika komplett som den här.
Konfigurera själv
När man har köpt den Devialet-modell man föredrar så har man två möjligheter. Packa upp, koppla in och bara njut av musiken. Värre än så behöver det inte vara. Men en Devialet-förstärkare är så komplex att det finns en lång rad konfigurationer man kan ladda in själv, med hjälp av ett SD-kort.
Le Configurateur, kallar de den. Så fort man har loggat in och registrerat sin nyförvärvade Devialet (uttalas Dö-vialé) kan man gå loss bland alla inställningar som kan göras. De tre mest grundläggande, som det kan vara smart att göra, är att konfigurera ingångarna, ställa in SAM efter rätt högtalare samt välja pickup från listan. Det finns som sagt tusentals inställningar, men de här tre rekommenderar jag att man går in och ändrar med konfiguratorn.
Att välja vad som ska in i vilken ingång är bara nödvändigt om man behöver flera digitala, eller analoga, ingångar än de som är inställda i grundkonfigurationen. SAM är desto viktigare eftersom den anpassar hur förstärkaren beter sig beroende på högtalarens elektriska egenskaper, motstånd, fas och så vidare. SAM kan sättas på och stängas av från fjärrkontrollen så att man själv kan höra skillnaden.
Med Record Active Matching – RAM – kan skivsamplare anpassa ljuder från skivorna, inte bara efter RIAA-kurvorna från 1953 och 1976, utan också efter 11 andra kurvor från skivbolagens vinylpressningar. Till exempel Telefunken, Capitol och RCA. En guldgruva för samlare med äldre LP-skivor, som kan få ett mycket bättre ljud med korrekt RAM-kurva.
Sist men inte minst: AIR. Som egentligen är en förkortning för Asynchronous Intelligent Route men som lika gärna kan beskrivas som trådlös strömning via wifi. I förstärkaren sitter ett trådlöst kort som enkelt kan ställas in så att man kan strömma musik direkt från mobilen man håller i handen. Eller från nätverket hemma via ethernet-kontakten på baksidan.
Devialet har också en app som kan användas i stället för den klumpiga fjärrkontrollen. Den ger dessutom flera extrafunktioner, inklusive strömning.
