Kan hända att det sitter någon i styrelserummen i Tokyo och försöker hålla masken. Hur ska man förklara att man tappar marknadsandelar till en TV-tillverkare? En som de kanske inte tog särskilt mycket på allvar. En tillverkare som hade problem med att få fotfäste på en miljardmarknad som två märken dominerat under lång tid.
Sony har knackat på dörren så länge att den till slut öppnade sig, och nu är de nummer två på vissa marknader och till och med nummer ett på en. Det är ingen slump.
De kom sent till festen, och det måste medges att de kämpade länge med att bygga produkter som var bättre än konkurrenternas, men nu för tiden är de flesta Sony-kameror lika bra och mer än så. På samtliga marknader utom en: proffsmarknaden.
Den lilla men lukrativa proffsmarknaden domineras fortfarande av Canon och Nikon, och är det enda kamerasegmentet där Sony har inte haft något att ställa upp med. Förrän nu, vill säga. För Sony a9 är byggd just för att knuffa ner de två stora från piedestalen. Den kommer tätt efter spegelreflexkameran SLT a99II som hittills har varit Sonys snabbaste systemkamera, med 12 bilder i sekunden (bps).
Sony a9 är inte bara en välbyggd, vädertätad och skräddarsydd proffskamera för fotografer som behöver något som tål att användas i många år. Den är dessutom snabbare än konkurrerande kameror från Canon och Nikon. Mer specifikt Canon EOS 1Dx II och Nikon D5 – de två absolut snabbaste proffskamerorna vi har testat hittills, med hastigheter på 16 respektive 14 bps.
Låt mig skynda mig att tillägga att de är två av de tre bästa, för Sony a9 är inte bara snabbare och har en bildhastighet på upp till 20 bps (12 med råfiler). Den är dessutom bättre på ett par områden.
Men låt oss ta saker och ting i rätt ordning.
Formel 1-hastighet
Kameran är fullproppad med avancerad Sony-teknik och kostar så mycket att den befinner sig utom räckhåll för många fotografer – och har egenskaper som långtifrån alla behöver. Fast det är klart, en bildhastighet på 20 bps är något som både naturfotografer och sportfotograner kan behöva. Men inte bara de.
Bröllopsfotografer kan fyra av blixtsnabba bildserier utan ett ljud tack vare kamerans elektroniska slutare (1/32 000 sekund) och Sony har ansträngt sig för att autofokusen ska hänga med när det går undan.
Det finns till exempel ingen blackout-tid (svart skärm) mellan bilderna i bildserier och fotografen kan konfigurera autofokusen efter motivets rörelser. Kameran har en 24-megapixlars CMOS-bildsensor, där bildprocessorn och minnesbufferten sitter på själva bildchipet för att dataströmmen ska ha maximal hastighet.
Kameran sväljer undan fler än 240 bilder i råformat innan bufferten måste ta ett par sekunders paus. Bättre än både Canon EOS 1Dx II och Nikon D5.
Den rymmer för övrigt två minneskort där man kan välja om bilderna ska lagras på båda, så att det ena är en backup, eller om det ska lagras olika filtyper på de olika korten. Märkligt nog klarar bara den ena minneskortläsaren UHS-II-kort. Som är de snabbaste och mest lämpliga minneskorten för kameror med en så hög bildhastighet.
Tack vare en inbyggd femaxlars bildstabilisator hanterar kameran upp till fem stegs kompensation, så att man faktiskt kan få skarpa handhållna bilder med längre slutartider. Flera av Sonys teleobjektiv och zoomar har dessutom optisk bildstabilisering, så att man är väl täckt med A9 oavsett brännvidd.
Kompakt och lätt
Kameran är inte särskilt stor jämfört med en vanlig spegelreflex. Bredvid Canon EOS 1Dx II och Nikon D5 är den pytteliten. Men inte så liten att den är svår att hantera. Sony har uppenbarligen lyssnat på fotografer när de konstruerat a9, inte bara på sina egna ingenjörer. För äntligen har kameran fått större programhjul på toppen och ett bättre integrerat handgrepp än till exempel Sony a7r II.
Extra glädjande är att den har fått två hjul till vänster om sökaren. Ett för bildhastighet och ett för fokusläge. Inställnings- och programhjulet har en låsknapp som måste tryckas in varje gång man ska ändra inställning. Låsknappen borde hellre haft en av/på-funktion, som Olympus har. Det är mer praktiskt.
Men det mesta är framsteg jämfört med a7-serien. En styrpinne (joystick) gör det enkelt att flytta fokuspunkterna när man använder den stora och högupplösta sökaren. Med 3,7 miljoner pixlar, noll blackout i bildserier och nästan ingen fördröjning är den kanske marknadens bästa elektroniska sökare.
Nu finns det ingen anledning att sakna optiska sökare längre.
Kameran kan också utrustas med ett vertikalgrepp som har plats för två extra batterier, som för övrigt är större än till a7-serien. Sony anger batterikapaciteten till 650 exponeringar per laddning, vilket är betydligt bättre än cirka 400 med det gamla batteriet. Efter en hel dags bildserier och en del 4K-filmning hade batteriet fortfarande nästan hälften av kapaciteten kvar.
Kamerans knappar är fortfarande små, men alla måste inte användas hela tiden. Den vinklingsbar pekskärmen underlättar skötseln och både menyer och knappar går att anpassa efter olika behov.
Snabbare
Sony-kameran reagerar mycket snabbare när fotografen vill något. Som att trycka och välja inställningar. Ingen fördröjning. Allt händer omedelbart, vilket förstärker känslan av att ha en blixtsnabb kamera i handen. Enda undantaget är när man växlar från stillbilder till video, då blir det plötsligt ett par sekunders fördröjning innan kameran är redo att börja filma.
Under vädertätade luckor finns både hörlurs- och mikrofonkontakter, plus ström, blixtkontakt, ethernet och mini-HDMI men ”bara” USB 2.0-överföring. Man skulle kunna tro att en kamera i den här klassen hade USB 3 som ger mycket högre överföringshastighet.
Kameran kör 4K-videobehandling med översamplad 4K-ström i 24 och 30 fps, från hela bildytan. Det ger både hög filkvalitet och lite ”rolling shutter”-effekt.
Konstigt nog hittade jag inga videoprofiler som S-log 2, men det är mycket möjligt att det kommer i en firmware-uppdatering.
Med 693 fokuspunkter på 93 procent av bildytan går det inte att klaga på täckningen. Kameran beräknar snabbare än a7r II och det syns i praktiken. Man kan välja fokusområde själv och flytta fokus med styrpinnen på baksidan, eller låta kameran följa motivet när man tar bildserier.
Bilder från en tennismatch visade att a9 åtminstone inte hade några problem med att följa en snabb serve. Till och med små tennisbollar hamnade i fokus när jag ställde in kamerans fokusläge till kontinuerlig och grupperade fokuspunkter i centrum av bildytan med ”Lock on AF” i menyerna.
Fokuskänslighet kan också justeras av fotografen, vilket kan öka chansen för fler skarpa bilder i serier.
Välkänd bildkvalitet
Autofokusen är en markant förbättring från a7-serien och fullt i klass med det bästa från Canon och Nikon, men bildkvaliteten lite mer varierad. Missförstå mig inte, den är inte dålig alls. Tvärtom. På ett par områden är a9 bättre än både a7r II, 1Dx II och D5.
Till exempel när det gäller brus. Vid jämförbara ISO-värden ligger a9 inte långt efter klassens nummer ett: Sony a7s. Det finns inte våldsamt stora skillnader mellan a9 och Canon- och Nikon-kamerorna, men från ISO 51200 till dess maximala känslighet är Sony-kameran lite bättre på att dämpa brus. Särskilt i mörka områden, där det i princip bara är a7s och 1Dx II som kommer i närheten av att vara lika bra.
Upplösningen och detaljskärpan är på samma nivå som EOS-kameran och D5, men inte fullt lika extrem som a7r II, Nikon D810 eller Canon EOS 5Dsr. Som alla har fler pixlar fördelade på en lika stor bildyta men som är betydligt långsammare och har mycket lägre bildhastighet.
Sony a9 ligger fortfarande lite efter framför allt D5 när det gäller färgåtergivning. Färgkartan och porträtt visar att Sony inte riktigt har nått ända fram med färgbehandlingen. Nikons färger ser helt enkelt lite mer naturliga ut, även om a9 är ett steg framåt jämfört med a7r II.
På bilddynamik skiljer det ungefär ett halvt exponeringssteg mellan a9 och den allra bästa, som är a7r II med EOS 1Dx II hack i häl.
I praktiken är skillnaderna inte stora. På en kalibrerad skärm är det lätt att stirra sig blind på marginella olikheter. Om Sony lyckas optimera sin färgåtergivning ännu mer kan vi verkligen tala om en utklassningsseger i proffsklassen.
Vår åsikt
A9 är Sonys bästa kamera. Punkt slut. Den är också helt solklart en av de tre bästa i proffsklassen, och den allra snabbaste av de tre. Den är mindre, lättare och billigare – till och med när den har extra batterier och vertikalgrepp – och har markant bättre ergonomi än Sonys andra systemkameror. För studiofotografer som behöver extrem upplösning mer än bildhastighet finns det kameror som passar bättre, men för de som lever av att ta så skarpa bilder som möjligt av sport och action så kan Sony a9 definitivt slåss med de bästa. Och vinna.
