: Electrocompaniet The Nordic Tone Model 1

Från början var The Nordic Tone Model 1 ett stort tvärvetenskapligt forsknings- och utvecklingsprojekt med industridesigner, akustikspecialister, ingenjörer och metallurger. Som hade ett enda mål: använda expertisen inom varje område för att åstadkomma en av världens bästa högtalare. Resultatet avtäcktes för första gången för nio år sedan, i januari 2006, och jag var själv en av de inbjudna från pressen. Men trots alla lovord under presentationen så lät gåshuden vänta på sig när musiken äntligen sattes på. Den infann sig faktiskt inte alls. Basen var tunn och ljudet var helt enkelt trist. Jag gav mycket av skulden på akustiken i rummet, men såg fram emot att ta reda på det i våra egna testlokaler. Tyvärr blev det aldrig aktuellt, för bortsett från stora produktionsproblem med högtalarna så lyckades det aldrig bli någon bra distribution. Projektet var dödfött.

Återupplivning
Några år senare dök Electrocompaniet upp och bestämde sig för att återuppväcka projektet. Trots att inte heller de tyckte att högtalarna egentligen lät särskilt bra.

Basen var tunn och elementen verkade inte vara helt i fas. Det saknades fyllighet, det var helt enkelt ett väldigt tråkigt ljud, erinrar sig Volker Hunger, teknisk chef på Electrocompaniet.

Ändå hade det funnits något som lockade den norska tillverkaren. Nämligen kabinetten.

Kabinett av aluminium har stor invändig volym jämfört med sådana som har sidor av trä. Detta gör det möjligt att använda en sluten konstruktion i stället för basreflex, vilket ger en mjukare avrullning i den nedre frekvensgränsen samt mindre förvrängning. Kabinetten har inte heller några parallella ytor på insidan, och den avrundade fronten går i ett med resten av kabinettet för att förhindra oönskade diffraktioner.

Frontplattan är välvd och går i ett med resten av kabinettet.

Förbättringar
Med sig i teamet för att fixa högtalarna fick Electrocompaniet Roar Moen, före detta chefskonstruktör för Patos högtalare. Enligt Volker Hunger har han en unik förmåga att förstå vilket ljud man är ute efter och sedan omsätta detta till en färdig produkt.

Delningsfiltret
Det största problemet i den ursprungliga versionen av högtalarna var delningsfiltret. Genom att lösa det blev ljudbildens fokus genast bättre, och punchen i basen började komma. Dessutom byttes de två baselementen från SEAS ut mot några med längre slaglängd som passade bättre i ett slutet kabinett. De nya elementen görs också av SEAS men är speciellt anpassade för högtalarna. Mellanregisterelementet från SEAS är också utbytt, mot ett från ScanSpeak som passar delningsfiltret bättre. Slutligen har kabinettet dämpats mer på insidan för att reducera resonanser ytterligare.

Högtalaren är till och med läcker bakifrån. Dubbla terminaler gör att man kan använda bi-amping.

Fantastiska ljudupplevelser
Jag fick aldrig testa den första versionen av högtalarna i vårt eget testrum. Men det jag hör nu är allt annat än tunt och trist. För övrigt står Electrocompaniets egen mediespelare ECM 2 (45 000 kr) först i signalkedjan, kopplad balanserat till Hegels H30 och P30, en förstärkarkombination för sammanlagt 250 000 kronor som har till uppgift att driva högtalarna. Vi hamnar alltså på ett totalpris på över 500 000 kronor – utan kablar.

Redan tillfälligt utställda efter ren intuition hörs den stora ljudbilden i Nicole Atkins melankoliska och vackra cover på Bruce Springsteens ”Dancing in the Dark”, uppbyggd av elektroniska instrument. The Nordic Tone-högtalarna återger basgången varmt och fylligt och det finns tyngd i virveltrumman på samma gång som Nicoles röst framträder klart och tydligt i den svävande ljudbilden. Men även om basen är fyllig så hör jag att den skulle kunna vara ett snäpp mer fast och slagfärdig.

På insidan av kabinett finns inga parallella ytor.

Det åstadkoms genom att jobba lite med placeringen. Högtalarna knuffas in längre mot väggen, från ungefär 70 till 50 centimeter. Då flyttas dippen i basen från ungefär 120 till 170 Hz, så att man får med sig värmen från 120 Hz-området. Med 30 cm till väggen dämpas ett ännu grötigare område (250 Hz), men samtidigt förstärks det vid 500 Hz och gör att det låter en smula ”burkigt”. Under alla omständigheter skulle jag inte vilja påstå att högtalarna är svåra att placera, mycket tack vare det slutna kabinettet som orsakar ytterst lite förvrängning.

The Nordic Tone är en djup högtalare.

Ljudbilden på plats
När placeringen är fixad och invinklingen är bestämd (axeln pekar ungefär 50 cm bakom lyssningsplatsen) sitter ljudbilden som gjuten. Det är enkelt att höra att detta är en kompromisslös högtalarkonstruktion. Ljudbilden är enorm, uppmålad med en upplösning som får instrumenten att framstå som hologram. Som om de svävar viktlösa i luften. Sångröster återges med järnkoll i varenda skiftning i ton och styrka. En sömlös, gasaktig ljudbild som breder ut sig närmast oändlig i rummet och slår undan både väggar och tak när man förflyttas till en abstrakt drömtillvaro av ljud. Vrider man upp volymen så blir man påmind om att man ändå befinner sig på plats rent fysiskt, eftersom kroppen masseras av lågfrekventa ljudvågor som skoningslöst sköljer över soffan.

Vismusik
Hör på det vackra gitarrklinkandet som inleder Nick Mulveys vispärla ”Cucurucu”. Gitarren låter som om den befinner sig i rummet och Nicks röst tätt intill mikrofonen är lika stor och bergfast som Kebnekajse. Till skillnad från en del highend-högtalare vi har hört är inte ljudbilden monitor-aktig och steril, och jag skulle nog knappast använda The Nordic Tone för att mixa min musik. Visst finns alla detaljer på plats, men de kastas inte mot mig på samma sätt som studiomonitorer gör. Här är ljudet aningen sminkat åt det varma och behagliga hållet, och det är inte alls någon nackdel i vardagsrummet.

För det första gör det att vassa inspelningar låter bättre. För det andra är inte sminkningen värre än att även välproducerade låtar visar sig från sin bästa sida, med mängder av dynamik och tryck. The Nordic Tone Model 1 är helt enkelt en ”win-win-situation”.

The Nordic Tone Model 1 framifrån.

Klassiskt
Rymden i klassiska inspelningar framträder stort, luftigt och fylligt. När Leif Ove Andses spelar Beethovens 5:e pianokonsert, från albumserien ”The Beethoven Journey”, låter hans flygel välklingande och lekfullt. Och stråkarna och blåsarna hittar sina naturliga platser i ljudbilden när jag sitter och insuper magin i soffan. Även om Electrocompaniet-högtalarna uppfattas som mjukare än en del annan highend så är de inte tröga. De är med på varje svängning, fast med en lite mjukare karaktär än exempelvis Wilson Audio Sasha.

Elektronik
Som nämnts ovan är det två Hegel H30-monoförstärkare som ger högtalarna kraft. Med dem kan man spela mycket högt med full kontroll. Och tack vare högtalarnas ljudkaraktär blir det rätt så roligt med festmusik av den elektroniska, baspumpande sorten. Det är också lätt att tänka sig att The Nordic Tone är en naturlig partner till Electrocompaniets egna monoförstärkare Nemo, som lämnar 600 watt styck och minskar banksaldot med 132 000 kronor för ett par.

Men medan en del andra highend-högtalare är våldsamt krävande när det gäller elektronik så är The Nordic Tone lätta att ha med att göra. Till exempel låter de sig drivas av den integrerade Hegel-förstärkaren H160 också, vilket sänker kostnaden från 250 000 kronor till 25 000 i förstärkaravdelningen. Och på vanlig lyssningsvolym är det inte mycket man förlorar. Ljudbilden tappar ett par mikrodetaljer, basen är inte lika bergfast ända ner i avgrunden och ljudbildens djup är inte riktigt detsamma. Men oj så lite det påverkar känslan av musik. Det här hade jag kunnat leva med!

The Nordic Tone Model 1.

Jag har också testet högtalarna ihop med hemmabioreceivrar ända ner i 5 000-kronorsklassen. Då mister man en del av magin, fast det är inte högtalarnas fel. De plockar nämligen ut det bästa ur så små förstärkare också. Ändå märker man att det inte finns samma kontroll när man spelar högt, och det saknas detaljer. Men The Nordic Tone är inte svårare än de flesta högtalare för 10 000 kronor, och även om det inte känns särskilt relevant med en billig receiver så är poängen att man är mycket friare att välja den förstärkare man gillar bäst – och vet att man får ett strålande resultat.

Fram med putsklossar och sprejlack!

Konkurrenter
Electrocompaniet-högtalarna är inte billiga. För 210 000 kronor kan man välja och vraka mellan många konkurrenter. Men de flesta av dem är större än The Nordic Tone. Ett undantag är Wilson Audio Sophia 3, som är ungefär lika stor. Men den är också mycket kantigare och inte alls lika elegant. En annan modell är Magico S1 som kostar 135 000 kronor. Men det är en tvåvägshögtalare som trots sitt vackra ljud kräver mycket mer av elektroniken för att blomma upp.

McIntosh XR200 kostar ungefär lika mycket som The Nordic Tone (225 000 kr). Den låter stentufft men är mer aggressiv i klangen och har inte samma djup i ljudbilden. Upplösningen i övertonerna är också bättre hos Electrocompaniet. Dessutom är känslan av byggkvalitet en helt annan.

Mätningarna av högtalaren är gjorda i en ljuddöd kammare hos SEAS.

Pris
Det är svårt att rent prismässigt placera highend-komponenter i förhållande till kvalitet. När man kommer upp till en viss nivå känns det nästan som om högtalarna kan kosta vad som helst. Man kan gilla en 100 000-kronorshögtalare av ett märke bättre än en annan för 300 000 från ett annat. Ta till exempel Dynaudio Consequence Ultimate Edition, som kostade 500 000 kronor per par när jag testade den 2010. Jag gillar The Nordic Tone mycket bättre. Jag gillade Genelec 8260A bättre också – en aktiv, fullständigt ärlig och dynamisk, potent studiomonitor för 80 000 kronor. Men det betyder inte att Dynaudio Consequence-högtalaren är något annat än en helt superb högtalare som garanterat har en anhängarskara bland dem som har råd.

I det sammanhanget är The Nordic Tone definitivt värd pengarna.

Det är en seriös gjutning som görs på kabinettfabriken.

Slutsats
Högtalaren The Nordic Tone var ett spännande tvärvetenskapligt projekt som aldrig lanserades ordentligt. När Electrocompaniet tog över utvecklingen blev det andra bullar och bristerna i ljudkvalitet rättades till.

I dag är högtalaren en läcker golvmodell, med en gigantiskt stor ljudbild och superb upplösning. Basen är fyllig och oavsett om man spelar högt eller lågt låter det oerhört förförande. Även efter timtals lyssnande var det omöjligt att tröttna. Detta är highend gjord på rätt sätt.

Högtalarna har en annan fördel och det är att de är mindre krävande när det gäller elektronik än en del andra. De behöver inga kolossala mängder ström för att låta bra, vilket innebär att du kan välja den förstärkare du gillar bäst. De är inte heller svåra att placera i rummet, utan låter bra nästan var som helst. Men noggrant arbete med placering lönar sig alltid!

Somliga kommer kanske att sakna en smula aggression. Det finns högtalare som hänger med mer skoningslöst i svängarna, från exempelvis Wilson Audio och McIntosh. Fast då låter komprimerad popmusik illa, medan Electrocompaniet The Nordic Tone Model 1 presenterar den på ett mer trivsamt sätt.

Sammanfattningsvis en hejdundrande bra högtalare!

CAD-illustrationen visar att baselementen sitter i ett helt eget kabinett. Lägg också märke till delningsfiltret som sitter i sockeln.