: Dynaudio Consequence Ultimate Edition

Det sker bara någon sällsynt gång emellanåt att vi får ta emot ett par högtalare som gör att hela redaktionen får muskelsmärtor av att packa upp och ställa allting på plats i testrummet. Och sedan blir stående och häpnar inför hela skapelsens prakt.
Consequence Ultimate Edition är en sådan högtalare. Och rent musikaliskt ska den också visa sig vara värd varje muskelbristning. Men jag går för fort fram. Den här speciella högtalaren förtjänar nämligen en introduktion.
 
Konstruktionen
Rakt igenom handbyggda Consequence är ingen ny högtalare utan introducerades för 25 år sedan. Sedan dess har den genomgått många förändringar, utan att den har fått något tillägg i beteckningen. Det har aldrig funnits någon MkII, MkII eller Special Edition.
Förrän nu. I och med den här högtalaren lanserar Dynaudio en Ultimate Edition-version, som rent utseendemässigt är snudd på identisk med originalet. Och utseendet är något mycket speciellt, för att uttrycka sig milt. Bortsett från sockeln längst ned ser nämligen högtalaren ut som den står upp-och-ned. Det beror på hur olika frekvenser resonerar längs fronten, och en sådan här konstruktion sägs göra högtalaren mer faskorrekt och orsaka lägre förvrängning. Om man gör rätt, vill säga. Försök nu inte ställa dina egna högtalare upp-och-ned…
Den 133 cm höga och 114 kilo tunga Dynaudio-högtalaren (ja, den behöver ett stort rum), är i stort sett den enda som fortfarande använder sig av Dynaudios Compound-teknik, med två 12-tums baselement i var sitt kabinett och som har 10 cm stora talspolar av aluminium för att kunna reproducera frekvenser linjärt ned till 17 Hz (–3 dB). Var det någon som sa brutalt? Själv drabbas jag av lust att sätta på Tjajkovskijs 1812-ouvertyr och dess våldsamma kanonskott direkt.
Längst ned på fronten sitter Dynaudios 28-mm Esotar2-diskant som kompletteras av en 21-mm superdiskant som sträcker sig ända upp till 30 000 Hz (–3 dB). Det sammanlagda frekvensregistret sträcker sig alltså bortom vad det mänskliga örat är kapabelt att höra – både uppåt och nedåt.
Den stora femvägshögtalaren har dessutom två mellanregister. Det ena är ett 6,5-tums MSP-element (Magnesium Silicate Polymer) med 75-mm aluminiumtalspole och det andra är Dynaudios välkända men inte så ofta förekommande softdome-mellanregister. Även detta med talspole av aluminium.
 
Medaljens baksida
Vad är då haken med denna rakt igenom maffiga konstruktion. Jo, det ska jag berätta. Känsligheten är bara 85 dB med 1 watt. Med en känslighet på 4 ohm betyder det 2 watt från förstärkaren. Många andra högtalare spelar högre än 90 dB när de drivs med en enda watt, men det är ett ljudtryck som Consequence behöver nästan 8 watt för att prestera. Eller, med andra ord: där en normal High End-högtalare klarar sig fint med en förstärkare som lämnar 100 watt, behöver Consequence 800 watt för att göra samma sak – åtminstone i teorin.
 
Ljudkvaliteten
Så var receptet beskrivet, dags att smaka på delikatesserna. Till att börja med utgörs elektroniken av undertecknades Base Technology-modifierade Hegel CDP4A mkII och den integrerade förstärkaren Chapter Précis 250, sammankopplade med balanserade kablar.
Triphop-gruppen Massive Attacks ”Mezzanine” är avgjort ett av 90-talets bästa popalbum. Särskilt trummorna har ordentligt tryck och basgitarren låter stort och går djupt, samtidigt som cymbaler och syntslingor är luftiga och transparenta i en mycket stor ljudbild.
Dynaudio-högtalarna målar upp ljudbilden på ett särdeles vackert sätt, med ett ytterst storslaget och genomskinligt ljudlandskap. På den berömda låten ”Teardrop” markeras Elizabeth Frasers vackra röst med så många nyanser att jag nästan inte kan erinra mig att ha hört dem alla förut. Efter den låten följer ”Inertia Creeps” med sina drivande trumrytmer, och pukorna i fokus. Consequene markerar detta med tyngd och pondus, i en extremt ordnad ljudbild. Hör bara på pukornas kropp, på samma gång som slagen på trumskinnen smäller till klart och tydligt. Samtidigt framträder alla basgitarrens klangfärger.
Detta är en ljudbild som andas High End med stort H.
 
Vart tar ljudnivån vägen?
Men det finns ett problem. Ett ganska så stort problem. Det är omöjligt att spela riktigt högt. Chapter-förstärkaren, som i själva verket är väldigt strömstark, spelar upp till 0 dB – vilket är gränsen för när förförstärkardelen varken förstärker eller försvagar signalen, alltså är det som att koppla CD-spelaren direkt i effektförstärkaren. Visst är musiken hög, men inte på långa vägar så hög att man känner den ordentligt i kroppen. Dessutom hörs det tydligt att det inte finns några kraftreserver. Ljudbilden är platt och livlös. Nej, här behövs mer kraft.
Ett par tunga lyft senare har vi fått in Bladelius-kombinationen Saga och Ymer. Ymer är Bladelius kraftigaste stereoeffektförstärkare, som förfogar över 2 x 600 watt i 4 ohm (2 x 300 watt i 8 ohm). 2,2 kVA till varje kanal bör också vara tillräckligt för att få fart på musiken.
Det blir genast andra bullar. Nu kan trummorna dundra loss och vi sitter och flinar i soffan när basrytmerna ruskar om oss. Detta hade inte varit imponerande om det inte samtidigt hade låtit särdeles öppet och detaljerat, utan att någonsin dra åt det vassa hållet. Trummorna på ”Inertia Creeps” är stora, bestämda och välnyanserade. Och Robert Del Najas viskande röst är utsökt. Den framträder klart och tydligt, utan att vara påfrestande.
Sedan är det dags för det jag sett fram emot så länge: 1812-ouvertyren. När stråkarna och blåsarna spelar energiskt och rytmiskt, hamrar trummorna på. Kanonskotten trycks in i bröstkorgen som om det vore ett par stora PA-högtalare vi lyssnade på – fast musiken är oändligt mer nyanserad, upplöst och oförvanskad. Högtalarna har förvandlat vårt testrum till en magisk värld av musik.
Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Bat For Lashes, alias Natacha Khan. Det är en engelsk, alternativ musiker som sjunger och spelar piano, gitarr, cembalo och cittra. Trivsam musik i ett stort ljudlandskap, ofta med programmerade trummor. Tänk Tori Amos möter Kate Bush av senare kaliber, ungefär. Natasha har en ljus men kraftfull röst och Dynaudio-högtalarna får henne att glöda.
 
Mjuka toner
Det är lite fel att beskriva ljudet som klangfärgat eftersom Consequence är mycket neutrala. Men det är uppenbart att högtalarna är lite rundare i tonerna och anslagen än exempelvis Pioneer TAD R-1 (780 000 kronor, testade i nr 5-2009). De är mer tillbakadragna där Pioneer-högtalarna är mer framåt. Dynaudio-högtalarna är också mindre spänstiga i basen, om de inte får nog kraft. Och de behöver mycket av den varan! Men när det gäller upplösning i diskanten tycker vi inte att Consequence är sämre än Pioneer. De återger dessutom en gigantisk ljudbild med allt placerat synnerligen exakt. Alla instrument och sångröster låter vackert och kolossalt stort.
 
Brister
Egentligen kan man bara ha en invändning (bortsett från att Consequence är tunga och alldeles för stora för att man ska kunna ha dem i vardagsrummet). För även om de låter otroligt bra tillsammans med Bladelius-kombinationen, och att man kan spela högt, så avtar förstärkarens kontroll lite tidigare än jag hade föredragit. Det är tydligt att högtalarna hade kunnat gå längre än vad Bladelius Ymer är förmögen till. Men till vilket pris? Ymer har 2 200 VA med ström till varje kanal, vilket borde vara mer än nog. Men i själva verket räcker det bara precis. För att vara säker på att inte bränna några förstärkarkomponenter eller högtalarelement när du spelar högt bör du fundera på att dubbla detta. Högtalarna har bara en uppsättning terminaler, så det är inte aktuellt med bi-amping. Det betyder att det lätt kan bli aktuellt med monoförstärkarna McIntosh MC 1,2kW för 115 000 kronor stycket. Då har du 1 200 watt rent High End-ljud till förfogande. Eller vad sägs om Bladelius Beowulf? ”Bara” 900 watt per kanal i 4 ohm, men med en strömbank på 10 kVA lär den nog få fart på Consequence-högtalarna. Priset är visserligen 270 000 för ett par, men smakar det så kostar det.