Jag tänker börja med att svära i kyrkan: Jag har alltid tyckt att Wilson Audio varit en av de främsta representanterna för den sortens hifi där allt har blivit så rent och regelrätt att det i och för sig har låtit fantastiskt, men samtidigt blivit lite könlöst och – ja, lite tråkigt. Kanske är det bara jag och mitt sätt att lyssna till musik, men nu är det sagt. Det har varit mycket svårt att peka på vad som egentligen varit problemet, för det HAR låtit fantastiskt bra. Det har bara aldrig riktigt tänt mig så som jag tycker det borde göra för det priset. Ända tills …

På bättre tankar
Det var i samband med Arkenmässan i Göteborg 2008, när Wilson Audios synnerligen entusiasmerande demoguru Peter McGrath visade Wilsons toppmodell Alexandria 2 på Elite Plaza Hotel, som det hände. Jag fick en mycket kort lyssning medan McGrath höll på att justera, men här var något jag saknat på de tidigare modellerna, något nästan organiskt? Jag beslöt mig för att hålla öronen öppna i fortsättningen.

På senaste Arkenmässan visade McGrath också upp något nytt på Elite Plaza, nu var det den minsta golvmodellen Sophia i sin senaste inkarnation, som fått benämningen 3. Vid den första korta lyssningen var jag inte våldsamt imponerad, men det berodde kanske på att jag satt allra längst ut till sidan och dessutom heller inte var så förtjust i musiken. Anemisk ”hifi”-musik som egentligen bara är inspelad för att låta bra – eller tar sig själv på alldeles för stort allvar – tycker jag att jag är för gammal för.

Men den andra lyssningen blev lång – mycket lång! Peter McGrath släppte loss och spelade efter sitt hjärta, bland annat en av hans egna (jo, han är en ytterligt kvalificerad ”recording engineer”) inspelningar av Mahlers femte symfoni. Här fick jag en av de där upplevelserna som kommer att stå som en av höjdpunkterna i mitt hifi-liv. Det tog timmar innan håret på armarna lade sig.

In i musiken
Den danske agenten Morten Eskildsen på High-Performance Audio hade ett väl inspelat par som han gärna ville låna ut till mig.

Nedpackade i sina trälådor väger högtalarna en bit över 100 kg och är sällsynt otympliga att hantera, men när vi väl släpat in dem, Morten packat ut dem och jag ställt upp högtalarna, fortfarande på sina transporthjul, på utgångspunkten för placeringssökningen i rummet, kunde jag med ett par nyinförskaffade bräck i brosket mellan revbenen försiktigt sänka mig ned i lyssningsfåtöljen. En skiva låg i spelaren, och när den var slut gick jag direkt över till att streama. Jag reste mig helt enkelt inte från fåtöljen förrän nödvändigheten kallade sex timmar senare. Hakan, som låg tappad på golvet, passade jag på att få med.

Den här högtalaren kan helt enkelt något som jag alltid efterlyser av högtalare. Den kan ta mig in i musiken på det sätt som man bara alldeles för sällan får lov till – men när man väl varit med om det söker man efter upplevelsen om och om igen.

Och jag var ju långt ifrån färdig. Nu gällde det att leta upp den bästa placeringen, det är ju sådant som en köpare av sådana här högtalare får arbeta med. Sådant här passar man inte in i möbleringen, man anpassar möbleringen efter dem.

Efter lite prover var det dags att markera upp platsen och sedan skifta från hjul till Wilsons spikes. Det gjorde en klar skillnad till det (ännu) bättre. Nej, det är inte småsaker vi talar om, det är den där typen av skillnad som flyttar något till en annan nivå, helt enkelt. Nu fungerar inte spikes enligt mitt sätt att se idealiskt på ett brädgolv, i varje fall inte på mitt, så jag apterade istället Entreq Lionfeet fötter under högtalarna. Inget dumt val …

Entreq Lionfoot är en fot fylld med ett sandliknande dämpande material som både dränerar vibrationer från kabinetten och isolerar och hindrar vibrationer från golvet upp i kabinettet. Högtalaren står stumt men ändå mjukt och samtidigt orubbligt fast.

Vad den kan
Vad är det då som Wilson Audio Sophia 3 kan? Vad är det som gör att lyckoruset pumpar för fullt i blodådrorna när man lyssnar? För det första är återgivningen jättestor i alla dimensioner men samtidigt fantastiskt spröd. Du hör helt enkelt allt – eller i varje fall mycket mer än du är van vid. Eller, du har kanske hört det hela tiden, men nu hör du det på ett annat, mer självklart och helt logiskt sätt.

Det är dock inte bara en fråga om detaljer, det handlar om att du hela tiden får den rätta vikten av alla de olika detaljerna. Viktningen hos Sophia 3 gör att du förstår musiken och inte minst produktionen. Det handlar om naturligheten, den uppenbara självklarheten att det är så här det ska låta. Det handlar om att höra skillnad på instrument, höra alla olika röster, höra när sången är dubblerad, höra utklingningar och uppstarter och, inte minst viktigt, höra allt detta även när man spelar lågt. Upplösningen är helt enkelt fantastisk.

Men – det slår inte över i det jag kallar High End-förbannelsen. Det blir inte mekaniskt och lite könlöst – on the contrary! Här är kött och blod, hjärta och smärta (sic!), känsla och inte minst engagemang.

Vad den inte kan
Det finns naturligtvis några aber. Priset, som är ett, kan vi lämna därhän för ett ögonblick. Men Sophia 3, även om den är enklare att få att spela än de flesta andra högpresterande högtalare, kräver att det läggs omsorg på placeringen för att verkligen kunna få ut hela potentialen.

Jag gillar heller inte terminalerna, som dels sitter för tätt, är svåra att dra åt ordentligt och dessutom inte tar banankontakter. Idiotiskt!

Högtalaren kräver visserligen inte att du har förstärkare som kan driva vad som helst, men den talar klart och tydligt om när du kopplar till något som är bättre eller sämre. Likadant med kablar, du hör verkligen skillnad. Det hjälper alltså, trots Wilsons intentioner om att den kan spela med det mesta (och det kan den), att koppla till något som är riktigt bra. Som recensent måste jag säga att som verktyg för att tala om vad saker och ting i en anläggning kan, har jag nog inte provat något bättre.

Music, maestro, please
Det känns nästan fånigt att dra upp enskilda musikexempel. När jag ser på setlistan från den period jag haft högtalarna måste jag säga att jag nog aldrig haft en så blandad lista – heller inte så lång, om jag ska vara ärlig. Det en sådan högtalare som du känner att du bara måste spela musik på – och gärna så olikartad som möjligt.

Ett par exempel kan jag dock ge. Ett så banalt exempel (som inte visar sig vara så banalt) som filmmusiken från The Good, The Bad and The Ugly av mästaren Ennio Morricone är inspelad i mitten på sextiotalet (det hörs) men bjuder helt plötsligt på en massa roliga detaljer i produktionen som du förvisso kanske hört tidigare men inte noterat – här får de den vikt som förmodligen har varit avsedd under produktionen – det blir verkligt kul och man förpassas rakt in i filmens dammiga realitet.
Klassisk musik spelades av såväl Scarlatti som Bach, Mozart som Orff, och det låter genomgående bländande med en naturlighet och sprödhet i klangerna och en livekänsla på musikerna som man sällan upplever. Die Kluge av Carl Orff är en klassiker som testmusik, den bjuder på precis allt. Via Sophia 3 är det en enastående och hårresande upplevelse av den kaliber man bara får med de allra bästa förmedlarna.

Under testperioden upptäckte jag Gorillaz lätt irriterande fängslande låt Double Bass igen, långt ifrån High End-inspelad men som ändå talar om att basåtergivningen är både rapp, djup, ytterligt detaljerad och med kraft i anslagen – utan att ta livet av den övriga musiken. Integrationen mellan de olika elementen är – ja, sömlös är ett fattigt ord.

What’s he building? med Tom Waits från hans Mule Variations är ett berättat stycke med mycket egendomliga ljudillustrationer bakom. Via Sophia 3 kan man bara inte ta öronen ifrån berättelsen, man blir trollbunden av den nästan magiska stämningen och av allt som händer i bakgrunden och hörs klarare och distinktare än någonsin förr. Att mellanregistret dessutom gör att tal- och sångförståelsen är underbar gör sannerligen inte saken sämre.

Verktyg
Wilson Audio Sophia 3 är den bästa musikförmedlare och det bästa högtalarverktyg jag haft i mitt lyssningsrum. Hittills. Jag har inte haft någon TAD eller en Coltrane, för att bara ta ett par exempel, men då är vi också uppe i till och med mycket högre prissegment. Om man kan tala om en högtalare för 200 000 kr som prisvärd, så måste jag otroligt nog beteckna Sophia 3 som det.

Sophia 3 målar med en mycket smal pensel, men den sätter desto fler välplacerade penseldrag. Resultatet är en fantastisk, helt och fullt uppmålad ljudbild i de naturligaste färger som både kan ses på behörigt avstånd och granskas med förstoringsglas. Jag kommer i varje fall att göra en allvarlig översyn över min ekonomi för att se om det inte finns en liten, liten chans …