En del produkter har man större förväntningar på än andra. Och jag kan nästan inte minnas när jag såg fram emot något lika mycket som den här gången. Jag har väntat på golvhögtalaren 803 D3 ända sedan jag besökte Bowers & Wilkins-fabriken i Brighton i september förra året, när den nya D3-serien avtäcktes. När man fick se den nya serien bredvid den gamla så såg föregångarna föråldrade ut. De nya högtalarna är smalare och mycket mer strömlinjeformade. Och i vitt utförande, som testexemplaren dök upp i, ser de helt enkelt fantastiska ut!
Även om det finns ännu större modeller, 802 och den allra största 800, så är det 803 som sticker ut, framförallt om man jämför den med sin föregångare. D3-modellen har nämligen äntligen fått det karaktäristiska droppformade mellanregisterhuvudet på toppen, precis som sina storebröder, för att befria ljudet från resonanser. Högtalarna dominerar inte riktigt lika mycket som de enorma 802 och de monstruösa 800, så man kan faktiskt få plats med dem i att normalt vardagsrum.
Läs också: Så placerar du högtalarna.
En genial detalj är att högtalarna står på hjul, med bra kullager som gör det hur enkelt som helst att placera dem rätt. De gör inga märken i parketten, se bara till att du har dammsugit innan du rullar runt dem. Och när de står där du ska ha dem så är det bara att stoppa in handen under sockeln och skruva ner piggarna som sitter under. Golvskydd sitter fast med magneter, så du slipper få piggarna nerkörda i parketten.
Ren och skär sanning
Till att börja med kopplar jag in högtalarna till det som jag råkar ha stående hemma i vardagsrummet för tillfället. Förstärkaren Hegel H160 är väldigt bra på alla sätt och vis, men lever naturligtvis inte upp till ett par högtalare för 160 000 kronor paret. Men ett par välkonstruerade högtalare till skyhögt pris är sällan svårare att driva än ett par välkonstruerade högtalare till ganska så högt pris. Så vi provar! Och det bör också nämnas att jag har kopplat in en digitalomvandlare som är rena rama uppenbarelsen, nämligen Hegel HD30, till min MacBook Pro-dators USB-port.
Läs också: Test av Devialet D400 – Sensationellt bra förstärkare.
Det är en verkligt välvuxen ljudbild som uppenbarar sig. I låten ”Hello” framträder Adele nästan som en ängel nedstigen från himlen. En fantastiskt genomskinlig och öppen röst som svävar som ett hologram i rummet. Pianot klingar sagolikt brett. Här finns inga kabinettljud som färgar eller stänger in musiken. På samma sätt låter kontrabasen på Elvis Presleys ”Fever” från skivan Elvis is Back som om basisten står i rummet, till vänster om mitten och en bra bit från högtalaren. 803 D3 går avgrundsdjupt i basen när de ska också.
Hör bara på basen i Malias och Boris Blanks elektroniska ballad ”Touching Ghosts”. Bastonerna går så djupt att det känns ända ner i knäna och ger den oförvrängda och gigantiskt stora ljudbilden ett gediget fundament att vila på. Och det finns mer luft i bastonerna än jag har hört på länge.
Högtalarna tycks dessutom sträcka sig oändligt högt upp i det ljusaste övertonregistret Detta måste vara det närmaste perfektionism jag har hört någonsin!
Väl analytisk
Det är tills jag sätter på musik som ska vara kul att lyssna på. Ta till exempel typisk listpop som Kygos och Will Herds ”Nothing Left”. En typisk elektronisk rytmlåt som är i överkant komprimerad under mastringen men som ändå kan låta riktigt tufft. Bland annat har den en supertuff basgång! Men genom att inte breda på någonting alls, utan bara återge basrytmen på torraste sätt, ger inte högtalarna basregistret någon gratis ”juice”, vilket gör att upplevelsen kan bli lite platt. Återigen är ljudbilden luftig och har så snyggt perspektiv man kan förvänta sig av den här typen av musik, men ”kul” är inte en beskrivning jag skulle vilja använda.
Musik som jag vet låter supertuff på många dyra anläggningar är Rage Against the Machines ”Take the Power Back” från 1992. Det är en bastrumma som verkligen trycker till! Med 803 D3 händer det inte. I stället låter det ganska så ljust, ljusare än jag har hört den här produktionen på länge. Förvånansvärt, eftersom högtalarna har visat att de verkligen kan gräva avgrundsdjupt i basregistret. Fast det är inte det som gäller på den här skivan. Snarare är det skjutsen i mellanbasen. Den ger liksom inte samma utslag – amplitud – på bastrummans slag, jämfört med exempelvis Piega Classic 60.2 som för 95 000 kronor har väsentligt större underhållningsfaktor i basregistret. Fast när det gäller homogenitet, sammanhållning mellan de olika frekvensregistren, har jag knappt hört något bättre än 803 D3.
Förstärkarbyte
Det finns gränser för hur mycket man kan åstadkomma med en relativt billig förstärkare som lämnar 2 x 150 watt. Jag lånade därför en Devialet D200, en 2 x 200-watts digitalförstärkare för 76 000 kronor som har en supersnabb strömförsörjning och kan leverera betydligt mer i peak-effekt. Det är dock inte effekten som är mest speciell, utan hur klockrent den levererar musiken. D200 har dessutom ett inbyggt filter (som heter SAM) som anpassar förstärkarens beteende efter högtalarens elektriska egenskaper, motstånd, fasvinklar, etc. När jag träffade Devialets ingenjörer senaste gången så berättade de att detta filter inte gjorde lika stor skillnad med 800 D3-serien som med andra högtalare, vilket tyder på en mycket god högtalarkonstruktion från början. Men en sak SAM gör är att utöka djupbasresponsen från 22 Hz ända ner till 15 Hz. I mitt vardagsrum blir det problematiskt djupt, så jag föredrog oftast att ha SAM-funktionen avstängd.
Ännu mer avslöjande
Med den nya förstärkaren, som passar högtalarna bättre, lyfts det undan ännu en silkesslöja från musiken. Alla kvaliteter som hördes tidigare märks ännu bättre. Ljudbilden växer ännu mer på bredden och höjden, och eftersom man aldrig hör högtalarkabinetten svävar musiken så fritt i luften att det nästan är skrämmande.
Högupplöst musik körs rakt från MacBooken in i USB-kontakten på Devialet-förstärkaren. Jag vet att jag har lyssnat ihjäl mig på Blåfjell-jazzmusiken på albumet ”Quiet Winter Night” med Jan Gunnar Hoffs ensemble och att jag redan har tjatat om den här 2L-utgåvan lite för mycket i mina artiklar. Men faktum är att det är ett förbaskat välljudande album. Unni Wilhelmsens röst har så bra fokus att det känns som om hon står i rummet och flygelns oändligt många klanglager kommer fram på mest naturliga vis. Slut ögonen och du ÄR i musiken!
Samma sak upplever jag med Leif Ove Andsnes ”The Beethoven Journey”, där han har fått med sig en hel orkester med blåsinstrument, stråkar och hela rasket. Fantastisk öppenhet, alla instrument är makalöst exakt placerade, kontrabasarna går djupt och det är fullt ös i orkestern – men knäpptyst när det ska!
Inget kul
Ändå är det inte bättre feststämning än med Hegel-förstärkaren. När jag lyssnar på Daft Punk är jag van vid att stampa takten och låta musiken svänga. Med 803 D3 sitter jag och lyssnar på alla detaljer. Cymbalernas sköra klang, gitarrens sprödhet, Pharell Williams många vokaldubbningar och smällarna från virveltrumman. Och basgitarren har ett bra groove. Men bastrumman smäller liksom inte tillräckligt hårt. Den har helt enkelt inte riktigt tillräckligt med tryck. Samma sak händer med Rage Against the Machine, jag hamnar liksom aldrig i feststämning.
Nu är det garanterat inte party som ingenjörerna har satsat mest på under konstruktionen, de har snarare försökt göra en så neutral högtalare som möjligt. Och ur den synvinkeln har de verkligen lyckats – och det finns ju en anledning att Abbey Road Studios använder högtalare från just B&W när de mixar musiken.
Slutsats
När det handlar om att återge musiken i sin osminkade helhet så går det knappast att lyckas bättre än vad Bowers & Wilkins 803 D3 gör. Den är ett mästerverk inom ingenjörsvetenskap, där B&W har vridit och vänt på varenda liten rörlig och orörlig del för att ta reda på hur de kan eliminera så mycket förvrängning som bara är möjligt. Resultatet är en högtalare som ger ifrån sig det den tar emot, och placerar varje instrument mer precist än vad vi kanske någonsin har hört. Man hör alla klanglager, ljudbilden är luftig och växer sig långt utanför kabinetten. Allt är oproblematiskt, oavsett om det är mörka instrument eller ljusa sopraner. Och vilket instrument det än är som spelar så hänger det i luften som ett hologram.
Men det är ändå viktigt att veta vad 803 D3 egentligen är. Fantastiskt öppen och neutral perspektivmästare, är den korta sammanfattningen. Men det saknar underhållningsfaktor. Festmusik låter i torraste laget och en del inspelningar har man bara lust att slänga på soptippen efter att ha exponerats för dess svagheter tack vare 803 D3. Kan du leva med detta så är du skyldigt dig själv en provlyssning av den här högtalaren.
Här är en video med vårt fabriksbesök hos B&W.
Här är vårt första möte med nya 800 D3-serien, när den visades upp på fabriken i Brighton.
Konstruktion
När Bowers & Wilkins väl har bestämt sig för att förbättra sin bästa och dyraste serie så överlåts ingenting åt slumpen. Nästan inte en enda beståndsdel återstår från förra generationen, bortsett från själva diamantmembranet i diskanten, högtalarterminalerna och en och annan skruv. I princip allting är nytt.
Kevlar får ge vika
Det första man lägger märke till är att det karaktäristiska, gula mellanregistret av flätat Kevlar har ersatts av ett nytt, silvergrått element. Vilket är en stor förändring – Kevlar har trots allt varit B&W:s favoritmaterial ända sedan 1974! Det nya membranet heter Continuum och är också flätat, men klätt med ett tunt metalliskt lager utanpå. Det behåller Kevlars främsta egenskaper men sägs ha en betydligt mindre uppbrytning och stående ljudvågor dör ut med en gång. Mer av förstärkarens energi överförs till ljudenergi, vilket återigen ger bättre dynamik.
Nya basmembran
Membranen i baselementen är precis som förut en sandwich-konstruktion med kolfiber som är limmat utanpå ett styvt skummaterial. Men genom att studera och analysera membranets rörelser med laser så ser man att ytan bryter upp längs upphängningen när den rör utåt och inåt. En perfekt pistongrörelse går inte att få, men B&W har kommit mycket närmare med det nya membranet. Bland annat genom att göra det tjockare på mitten, där det är mest utsatt för uppbrytning.
Nya kabinett
Av utseendemässiga skäl är huvudet som huserar mellanregistret mindre än det som sitter i 802- och 800-modellerna. Det nya Turbine-huvudet är gjort i ett enda stycke aluminium och är bättre rent mekaniskt än det gamla Marlan-huvudet. Förvrängningarna är både mindre och finns vid högre frekvenser, vilket gör dem mindre hörbara.
Diskantkammaren som tronar på toppen är också utbytt, eftersom den gamla också hade vissa mekaniska problem. Den gamla diskanten klingade som en klocka om man slog på den, den nya är helt stendöd!
Själva kabinetten är också helt nya. Både in- och utvändigt har B&W struntat helt i MDF och satsat på kryssfaner (plywood) och lasermätningar har lett till en konstruktion med både invändigt skelett och utvändigt kabinett som vibrerar betydligt mindre.
Second opinion – Audun Hage
Nya 803 D3 är utan tvekan en banbrytande högtalare rent teknologiskt. Förmågan att måla upp en tredimensionell ljudbild, där musiker och instrument uppstår ur tomma intet (”slut ögonen och de är där”-känslan) saknar nästan motstycke! Redan från första textraden i Adeles ”Hello” hör man att det här är något helt speciellt när det gäller fokus och närvarokänsla. Vilket är den heliga graal för många när det handlar om highend-ljud.
Ändå behövde jag lite tid på mig för att vänja mig vid den förhållandevis ljusa och framfusiga klangen i 803 D3. Vi hade nyligen Focal Sopra No 2 på besök, som också är en extremt upplöst, öppen och avslöjande högtalare, men B&W 803 D3 går på sätt och vis ett steg längre med allt. Rent klangmässigt upplever jag den som ännu mer neutral än Sopra No 2, i så hög grad att jag kan sakna ett drag av värme. Basen är stram och går avgrundsdjupt utan att mjukna, men för min egen del hade jag gärna haft lite mer skjuts och ”guts” i det övre basregistret. Den strama, korrekt balansen gör att man i en del låtar saknar lite engagemang och ”fun factor” till en början. I takt med att man blir mer bekant med högtalarna upptäcker man emellertid en mycket större skillnad mellan inspelningar än man är van vid. Det är ingen slump att 800-serien används som monitorer i Abbey Road och andra studior!
Sedan är frågan om du helst vill ha ett exakt instrument eller om du föredrar lite mer liv och vitalitet i musiken. Det får du välja själv, men det är ingen tvekan om att 803 D3 sätter en ny standard och är en högtalare du MÅSTE lyssna på om du funderar på att köpa högtalare i den här prisklassen.
1 reaktion på ”Bowers & Wilkins 803 D3”
Skriv en kommentar
Läs hela artikeln med LB+
Årets bästa erbjudande
Full tillgång till allt innehåll i 4 veckor för 4 kr
LB+ Total månad
Full tillgång till allt innehåll i 1 månad
LB+ Total 12 månader
Full tillgång till allt innehåll på Ljud & Bild och L&B Home i 12 månader
- Tillgång till mer än 7500 produkttester!
- Stora rabatter hos våra samarbetspartner i LB+ Fördelsklubb
- Nyhetsbrev med senaste nyheterna varje vecka
- L&B TechCast – en podd med L&B
- Inaktiverade annonser
Ljud är personligt men för mig levererar B&W 803 D3 en upplevelse varje gång jag sätter mig och lyssnar på ny eller gammal musik.