: Hegel Röst

Hegels första produkt för stilmedvetna hifi-fantaster heter Röst. En elegant, vit förstärkare i smal inpackning som ser väldigt bra ut var du än ställer den. Och det är tjusigt att se det uppdaterade teckenfönstret med högre upplösning som är väldigt behaglig för ögat.

Röst är ungefär lika stor som instegsmodellen H80, som vi älskade när vi testade den för ett par år sedan. Den har samma effekt också: 2 x 75 watt. Men sedan upphör likheterna. Bland annat bygger effektförstärkaren i Röst på Hegels allra kraftigaste integrerade, H360. Det betyder en mycket större kondensatorbank och därmed mycket bättre dynamik och kontroll. Hegel vill därför att vi hellre betraktar Röst som en nedskalad H360 än en förbättrad H80. Och utan att gå händelserna i förväg så kan det ligga något i det.

Smarta hem
Det mest speciella med Röst är att den är Hegels första förstärkare som är utvecklad för smarta hem. Koppla den till hemnätverket med en nätverkskabel och fjärrstyr den från mobilen, surfplattan eller datorn. Hegel har inte tagit fram någon egen app för detta, i stället är den specificerad för styrsystem som Control4 eller andra system som Crestron eller Elan. Eftersom den är IP-styrd kan den enkelt inkluderas i stora makrokommandon. Till exempel: Tryck på scenariot ”Romantisk” i Control4-appen så dämpas belysningen, en bra tänds i den gasdrivna kaminen och en romantisk spellista sätter igång automatiskt. Hegel Röst ställer in sig på rätt ingång och på en behaglig ljudnivå. Tryck på ”Fest” så sätts en annan spellista med högre tempo på, samtidigt som belysningen börjar blinka i allsköns färger. Förstärkarens volym går också upp automatiskt.

Läs också: Ta kontrollen över ditt hem med Control4.

Det går även att styra förstärkaren med rösten, till exempel med röststyrningsboxen Amazon Echo. Alla röstkommandon översätts av Echo till digitala fjärrkommandon som Röst förstår.
Smarta hem-systemet är inget vi har testat, hur det fungerar beror på styrsystemet, inte själva förstärkaren. Allt du behöver veta är att Röst är förberedd för funktionen.

Övrigt
Men du behöver inget avancerat styrsystem för att styra Röst med mobilen. Du kan nämligen spela musik direkt via AirPlay eller DLNA. På baksidan sitter för övrigt hela tre optiska digitalingångar samt en koaxial och USB. Den senare stöder upplösningar upp till 24 bit/96 kHz. Man kan alltid undra varför den inte stöder 192 eller 384 kHz. För mig personligen är det däremot viktigare hur bra den låter än vilka slags siffror som står på signalen som kommer in. Musik blir det under alla omständigheter, en 192 kHz-signal skalas bara ner till 96 kHz. Men jodå, det hade varit käckt med bredare frekvensstöd.

Röst mot H160
När vi först fick en demo av förstärkaren på Hegels lansering i september så var det imponerande vad den gjorde med de svindyra golvhögtalarna Magico S5. Vi snackar högtalare i halvmiljonklassen som drevs av en förstärkare för 20 000 kronor. Men det funkade alltså, och den orkade driva dem ganska så högt. Jämfört med den något dyrare H60 hade faktiskt Röst ett bättre upplöst tonregister och basen var stramare och bättre kontrollerad på normal ljudnivå. Trots att H160 har dubbelt så hög effekt. Hemligheten ligger främst i Rösts högre dämpfaktor, som beror på ett mer avancerat effektförstärkarsteg i kombination med en bättre version av Hegels SoundEngine-teknik som reducerar dynamisk förvrängning.

Röst i testrummet
I vårt eget testrum lägger jag märke till samma stålkontroll i basen som vi hörde från Röst i Hegels lokaler, hos oss står den och driver de sagolika Sonus faber Olympica III med en MacBook Pro kopplad till USB-porten och genom avspelningsprogrammet Audirvana Plus. Detta är högtalare som enkelt skiljer mellan olika förstärkare, sämre konstruktioner får dem att måla upp en mer diffus ljudbild.
PJ Harveys ”Chain och Keys” från hennes senaste album har en rå och tuff ljudbild och jag inbillar mig att 24-bitarsversionen jag köpt på HD Tracks har lite extra dynamik. Hegel får fram råheten på ett opolerat sätt, saxofonen raspar fint i kroppen och marschtrummorna smäller till skönt i hörselgången. Polly Jeans röst är klar och öppen och allting låter torrt och korrekt. Att vi har med en bra förstärkare att göra är uppenbart.
London Grammars elektroniska ballad ”Hey Now” har en stor och luftig ljudbild och Röst placerar varje gitarrplockning väl definierad i ett öppet ljudlandskap. Detta är helt klart en ljudbild jag kan leva länge med, och när basen sätter igång är den ytterst välkontrollerad, även när volymen är ganska så hög. Visst, man får inte samma stålkontroll som med H360, men jämfört med H160 är det intressant att notera att Röst närmar sig musiken med en stramare attityd.
Hur beter sig förstärkaren med tyngre saker? Stone Temple Pilots bortglömda grunge-pärla ”Dead & Bloated från 1992 är en perfekt utmaning. Den låter kanontufft, med trummor som smäller till och gitarrer som distar. Röst har mycket bättre koll på allt än man skulle kunna tro när man ser den lilla krabaten. Scott Wielands röst är klar och mäktig, men det är den distade väggen av gitarren och virveltrumman som verkligen sticker ut. Hade jag inte vetat bättre så hade jag trott att det var dyrare saker som var inkopplade.

Hegel får konkurrens
Men jag är sugen på att dra på ännu mer, och då tappar Röst andan en smula. Tar vi en annan förstärkare med ungefär samma prislapp och effekt, 80-wattaren Denon PMA-2500NE, som också står i testrummet, så har den en fetare bas och en genomgående större ljudbild. Och när man spelar högt så går den i kompression på ett mer försiktigt sätt än Hegel Röst. Nästan som en rörförstärkare om man jämför, så att man kan hålla en högre ljudnivå utan att man hör att förstärkaren sliter. Även om en ”klippnings-lampa” förmodligen hade blinkat rött på Denon också.
Men sätt på körmusik med mycket luft och en stor kyrkoklang så placerar Hegel allting mer exakt. Denon har fortfarande en större och fylligare ljudbild, med en känsla av mer pondus i basen, men på samma gång låter det en aning mer diffust. Kopplar man förstärkarna till de supereffektiva Klipschorn så man kan dra på nästan hur mycket man vill med båda två, och då är det uppenbart att Rösts stramare diktion klarar sig bättre.
Första intrycket på ett par helt vanliga högtalare med mer genomsnittlig känslighet är att Denon låter större och häftigare. Basen är större och på det stora hela verkar det som om den har större strömreserver. Det kan hända att den har också, men efter ett tag står det klart att ljudbilden är lite konstlat ”larger than life”. Basen är inte lika stram och rapp som med Hegel och instrumenten framträder inte fullt lika tydligt och välplacerade i ljudbilden.
Det finns garanterat de som föredrar Denon PMA-2500NE, som dessutom har ett mycket häftigare utseende. Den är till och med större än H360 och ger ett bättre kvalitetsintryck i sitt massiva aluminiumskal än vad Röst gör. Denon stöder också musikfiler med högre upplösning och har skivspelaringång. Rent ljudmässigt delar lyssnarrna in sig i två grupper: de som föredrar Hegels strama, korrekta och nästan analytiska närmande till musiken och de som gillar Denons varma och fylliga återgivning och enorma ljudbild – och intryck av mer kraft.
Vilken av dem som låter bäst är inte lätt att säga. Båda har sina fördelar. När jag spelar lågt gillar jag Denons extra fyllighet, men när jag drar på lite föredrar jag Hegels attityd med mer attack. Drar jag på ännu mer så går det tillbaka till Denons favör eftersom den har lite mer att gå på. Fast om det senare är viktigast så får du kanske ut ännu mer ur Hegel H160.

Slutsats
Röst är Hegels första designförstärkare, om man får använda det ordet. En smal, vit förstärkare som ser väldigt bra ut. Den kan ett par väsentliga trick, som att strömma musik direkt från telefonen via AirPlay eller DLNA, och den går dessutom att styra med IP. Vilket gör den till ett naturligt val i ett smart hem med styrsystem från Control4, Crestron eller Elan, för att nämna några.
Viktigast är ljudet, och där har Hegel som vanligt gjort sin läxa. En väldigt korrekt och upplöst ljudbild, med strålande kontroll ända ner i basregistret, så länge man håller sig inom förstärkarens bekvämlighetszon. Den känns visserligen kraftigare än sina 2 x 75 watt, men kan inte spela oändligt högt. Fast det är inte poängen heller. Det handlar om att återge musiken så korrekt som möjligt, och på det området har Hegel lyckats.
Det finns förstärkare med både tyngre och varmare bas och som kan spela högre, till exempel Denon PMA-2500NE och Hegels egen H160. Men de saknar Rösts transientrespons och diktion. Ur den synvinkeln är detta ett mycket intressant alternativ.
Behöver du mer för att bli övertalad så ska du veta att du får hela fem digitalingångar och dessutom ett ganska så kompetent hörlursuttag på köpet.