: Raidho XT-2

I danska Raidhos strävan efter den renaste och bästa musikupplevelsen överlåts ingenting åt slumpen. Att ta genvägar är inte aktuellt och utmaningar är vardagsmat. Och eftersom man går extremt grundligt tillväga med varje högtalarserie så görs inte utbyten och uppgraderingar i första taget. Saker och ting ska göras rätt från början, och då kan det ta tid innan man kommer fram till nya lösningar som ger ytterligare förbättringar. Bättre ska vara just bättre, inte bara annorlunda.

Raidho lanserade sin X-serie 2014 och vi blev extra förtjusta i den lilla stativhögtalaren X-1. Den hade en enorm ljudbild med överraskande potent bas och fantastisk upplösning i övertonerna, det senare tack vare samma banbrytande banddiskant som sitter i de dyraste modellerna – inklusive jättelika D-5 som kostar två miljoner per par! När jag besökte Raidho i april förra året fick jag även lyssna på den minsta golvhögtalaren X-2, som var ännu mer imponerande: en vacker liten högtalarskulptur med en ljudbild som hade allt man kunde önska sig: luft, upplösning och härlig rytmik. Och snacka om ett stort och omfamnande ljudlandskap!

Induktans, vik hädan!
Musikaliteten beror bland annat på Raidhos strävan att leverera musikens krävande transienter så snabbt som möjligt. För att åstadkomma detta anser de att talspolens induktans måste ner till ett minimum. Induktans är ett mått på hur mycket magnetisk induktion en elektrisk ledare alstrar. Detta fungerar som en broms på högtalarelementet, ungefär som att köra bil med handbromsen åtdragen.

Att få ner induktionen är svårt eftersom ett högtalarelement fungerar med hjälp av just magnetism. Och med Raidhos rejäla neodym-magneter är utmaningen desto större. Hemligheten ligger i att byta ut talspolen av aluminium (som nästan alla använder) mot en av titan. En aluminiumspole är nämligen ganska så magnetisk, och när spolen pumpas fram och tillbaka inne i magnetgapet så kommer den att bromsas och förhindra att högtalarmembranet rör sig så snabbt som det måste för att återge blixtsnabba transienter så opåverkade som möjligt. Under mitt besök på fabriken i Pandrup fick jag se systemet i praktiken och när jag släppte ner en titanspole i magneten föll den bara rakt ner, medan en aluminiumspole gled ner sakta eftersom den bromsades av magnetism på sin väg ner genom konstruktionen.

 

Extrema element
Distorsion är också en viktig aspekt, och Raidho har jobbat hårt med att konstruera element med minsta möjliga förvrängning. Till exempel bryter inte banddiskanten upp förrän vid 82 kHz, vilket är mycket högre än avrullningspunkten 50 kHz. I praktiken är diskanten snudd på befriad från distorsion tills man belastar den med för höga ljudtryck.

I X-serien använder sig Raidho av ytterst påkostade mellanregister- och baselement av keramik. Materialet har mycket låg distorsion och vikt, för att återge musiken lika fritt, lätt och ledigt som vi hörde med X-1 och golvhögtalaren X-2. Men chefsingenjör Michael Børresen och hans kollegor har kommit på att man kan förbättra membranen ytterligare vidare, och det är där XT-serien kommer in. Genom att lägga på ett tunt lager titan utanpå keramikmembranet förskjuts den redan låga egenresonansen ner ytterligare 24 dB vid resonansfrekvensen. Den är för övrigt 12 kHz, skyhögt över delningsfrekvensen där banddiskanten sedan länge har tagit över. Resultatet är extremt rena toner, levererade med en snabbhet som få andra kan matcha. Om man inte tar steget upp till D-serien, där titanskiktet är ersatt med diamant vilket sänker egenresonansen med ytterligare 12 dB!

 

Partikelaccelerator
Processen med att lägga på titanbeläggningen är allt annat än billig. Det involverar att hyra in sig hos Danmarks svar på Large Hadron Collider, nämligen partikelacceleratorn ASTRID i Århus, där aluminiummembran bombarderas med titanatomer. En efter en klistrar sig atomerna fast på aluminiummembranet och efter ett tag har hela ytan fått en beläggning. Bara den här processen innebär att XT-2, som i övrigt är identisk med X-2 stiger 30 000 kronor i pris! Om det är värt det? Det kan du hoppa upp och sätta dig på!

 

Mer av allt
X-2 och XT-2 är som sagt inga stora golvhögtalare. Men när jag besökte Raidho och fick lyssna på olika modeller i alla serier överraskade de mig med sin potenta bas. De hade det där extra i de lägsta oktaverna som jag saknade i stativmodellerna X-1 och XT-1. Och XT-2 var en märkbar förbättring av X-2. Även om de båda har samma diskantelement så luras man att tro att övertonerna är ännu luftigare eftersom en förbättring i mellanregistret fortplantar sig psykoakustiskt längre upp i frekvensregistret. Och basen var mycket mer orubblig än man skulle kunna tro med tanke på storleken.

All vår början bliver svår
Så småningom fick jag ett exemplar av XT-2 hemskickat och kunde börja studera högtalarna närmare. Jag var fortfarande förbluffad över de kompakta måtten. Hur kan en så smal högtalare med fyratums baselement ge ifrån sig så häftiga rytmer? Och hur kan Raidho motivera ett så högt pris för en så liten högtalare?

Ljudupplevelsen hemma i välbekanta omgivningar fick en ganska så trasslig start. För det första är känsligheten låg, så det duger inte med en klen förstärkare. XT-2 är dessutom inte speciellt förtjusta i elektronik med ”varm” klangbalans. Till och med den mest potenta McIntosh-förstärkaren låter snabbt slapp med de här, man ska snarare prova med något från Devialet, Mark Levinson, Bladelius eller Hegel, för att bara nämna några. Eller Raidhos systerbolag Aavik. För det andra behöver Raidho-högtalare lång inspelningstid. I början lät de helt enkelt inte rätt. Basen var för svulstig och jag fick en känsla av att övertonerna drunknade. Nästan som om banddiskanten var övertäckt. Som jämförelse var de mycket billigare Audiovector SR3 Avantgarde Arreté betydligt mer sprudlande, speciellt i det översta registret.

För det tredje är XT-2 inte gjorda för att stå tätt intill bakväggen. Inte ens i närheten. Först försökte jag hemma i mitt eget vardagsrum på 25 kvadratmeter. Det var bara att glömma, eftersom jag inte har någon möjlighet att ha dem stående långt ut på golvet. Inte ens en meter från väggen räckte, inte förrän de får en och en halv meter bakom sig balanserar sig klangen, så ur den synvinkeln beter sig inte XT-2 som små högtalare. De vet nämligen inte själva att de är små, utan kräver lika mycket plats runt sig som ett par rejäla bestar. Det är ingen slump, marknadschef Lars Kristensen bedyrade just detta under mitt besök: ”Det fantastiska stereoperspektivet du hör är bara möjligt om högtalarna får massor av luft runt sig!” Och eftersom de inte är gjorda för att få någon draghjälp från väggarna i basregistret så är konstruktionen avstämd så att den har gott om bas. Vilket också förklarar den låga känsligheten, för sådant kräver rikligt med ström.

Kräver arbete
Högtalarna var tvungna att hänga med till testrummet på redaktionen. Där fick de stå längre ut på golvet än våra fasta märken i matten, hela två meter till bakväggen, plus att soffan fick flyttas tillbaka en smula så jag inte satt ända framme vid högtalarna. Gudskelov är de inte kräsna när det gäller avstånd till sidoväggarna. En halvmeter till varje vägg funkade fint.
Raidho avråder från kritisk lyssning innan högtalarna har fått 250 timmars speltid. Det är mer än 10 dygns kontinuerlig musik. Jag kan skriva under på att detta är en god idé, åtminstone en vecka gick innan det började svänga ordentligt.
Först kopplade jag in förstärkarkombinationen Hegel P30 och 2 x H30. Man klarar sig fint med en enda H30-effektförstärkare, för det är inte meningen att man ska spela våldsamt högt på de här högtalarna. Visst kan de spela rock, och som nämnts ovan kan de verkligen låta hänförande med rytm och dynamik. Men det får du även om du kopplar in ett enda H30-muskelknippe. Skälet till att vi använder två stycken är att de ger ett ännu lägre brusgolv när de bryggkopplas till mono. Vilket Raidho XT-2 bekräftar.

Ingen perfekt match
Hegel och Raidho låtar stort, öppet och prydligt tillsammans. Basen är stor och fysisk och LeAnn Rimes countrylåt ”Love line” har fin snärt samtidigt som ljudbilden är stor och luftig. Men jag har hört svängigare anläggningar. Allt låter lite ilsket i det nedre registret, vilket gör att röster och stråkinstrument känns för återhållsamma. Och skillnaden mellan Hegels dyraste förstärkarkombination ner till deras 20 000 kronor billiga integrerade Röst är inte tillräckligt stor för att jag skulle rekommendera det till de här högtalarna. Det låter väldigt bra, men inte magisk. Och betalar man mer än 150 000 kronor för ett par högtalare så ska det bannemej låta magiskt!

Holy cow!
Lyckligtvis dyker det upp en annan förstärkarkombination. Redaktören har nämligen beställt hem nätverksförstärkaren Mark Levinson No. 519 och effektförstärkaren No. 534, ett hett par som gör ett hål på nästan en halvmiljon i plånboken! Plötsligt är det förstärkarkombinationen som är ”overkill” när det gäller priset, fast å andra sidan vill jag väldigt gärna höra vad de här högtalarna verkligen kan.

Oj. Det är helt uppenbart att något har hänt. För nu framträder röster och stränginstrument ur högtalarna, ljudbilden har fått vingar och återges på ett mer holografiskt sätt än tidigare. Mark Levinson-förstärkarens 2 x 250 watt är inte mer kraftfulla än Hegel H30, men det är något som händer med ljudet, kanske framför allt i mellanregistret. Och det verkar som om basen är ännu stramare.
Tillbaka till LeAnn Rimes ”Love Line”. Gitarrens strängar sjunger behagligt, LeeAnns röst har fått liv och rytmerna träffar sinnena på ett helt annat sätt. Plötsligt märker jag att perkussioninstrumenten och de klappande händerna även ackompanjeras av fötter som stampar takten på studiogolvet. Basen är häftig, men nu är den tämjd så att allt låter förföriskt och supermusikaliskt. Jag kan inte riktigt begripa att högtalarna rullar av vid 60 Hz som det står i specifikationen, inte bara eftersom det finns så mycket energi och rytm nere i basen utan också för att högtalarna var så svåra att placera med tanke på stående vågor i rummet.
Hur som helst. Jag sa att högtalarna kan rocka, och det bevisas till max av Puscifers ”Life of Brian (Omniflux Mix)”, där de lägsta oktaverna dånar genom rummet samtidigt som Maynard James Keenans distinkta röst framträder levande i ljudbilden. Elektronisk, tung perkussion fyller rummet, jag känner att jag får höra låten på ett helt nytt sätt. Banddiskanterna återger övertonerna så luftigt och oansträngt att man inte kan säga annat än att ljudet har fått den magi jag kräver av ett så kostsamt högtalarpar.
Med Rammsteins ”Reise Reise” får man vara med om just en resa, med en vägg av distade gitarrer, häftiga trummor och en energi utöver det vanliga. Visst, ljudbilden är väl komprimerad och platt, men vräker man upp volymen så är det ändå omöjligt att inte headbanga i takt. Man kan absolut spela tillräckligt högt sådan här musik, fast inbitna rockare kan med fördel snegla mot de mullrande JBL S4700, Klipsch Palladium P-39F eller till och med Focal Sopra No3, som alla mer eller mindre ligger i samma prisklass som XT-2 – som ser ut som en dvärg i jämförelse. Men det är något speciellt med ljudet från Raidhoerna som jag vet att jag kommer att sakna. Så detaljerade, så rytmiska, så upplösta. Och på samma gång så mjuka. De hänger med oerhört snabbt i musiken men upplevs ändå inte mjuka.
Det är alltså så här musiken låter helt utan förvrängning.

Slutsats
De små golvhögtalarna Raidho XT-2 är allt annat än billiga, men man inser snabbt varför. Det mest speciella med dem är inte det vackra kabinettet eller den fantastiska banddiskanten, utan keramikmembranen som har täckts av titan genom att de bombarderas med atomer i en partikelaccelerator!
Ljudet är vansinnigt stort och öppet. Här finns hinkvis med luft men inga tecken på förvrängning. Musiken återges med sådan nerv att man bara blir sittande i timtal och lyssnar. XT-2 låter fantastiskt med akustiska visor, jazz och klassiskt och de kan dessutom rocka fart på vardagsrummet om förstärkaren är tillräckligt kraftfull. Visst är de dyra, men jösses så magiskt de kan låta!
Ingenting annat låter som Raidho, och du är skyldig dig själv att lyssna på dem. Men låt dig inte luras XT-2:s beskedliga yttre. Högtalarna är små, men vet inte om det. De behöver massor av plats runt sig och måste stå längre från bakväggen än många väsentligt större högtalare för att tämja basen som annars blir svulstig. De kräver också lång inspelningstid och trivs bäst med elektronik som har en stram och analytisk karaktär. Vi fick bäst resultat med svindyr förstärkarkombination från Mark Levinson, men vi kan tänka oss att betydligt billigare integrerade förstärkare från exempelvis Bladelius, Norma och Musical Fidelity också fungerar hur bra som helst. Vi fick dessutom ett ganska så bra resultat med olika kombinationer från Hegel.
Observera att det inte finns några skyddande grillar till XT-2.