: Bladelius Saga och Ymer

Ginnungagap, det bottenlösa gapet som låg mellan köldens rike Nifelheim i norr och eldvärlden Muspelheim i söder. Där hettan och kylan möttes började isen smälta. Av dropparna skapades liv, som växte och till slut blev den enorma urjätten Ymer. När han dödades av Oden, Vile och Ve skapade de jorden och havet av hans kropp. Knogar och tänder blev klippor, berg och stenar. Gräset och skogarna skapades av håret. Ymers hjärna blev moln och hans blod blev floder och hav.

Ambitiös
Att uppkalla en förstärkare efter detta mastodontiska väsen är ambitiöst, nästan på gränsen till arrogant. Fast å andra sidan är Bladelius helbalanserade effektförstärkare Ymer en mastodontkonstruktion som osar High End av världsklass. Jag klarade mig precis undan ryggskador när jag packade upp alltihop, för det var inte helt enkelt att få plats med alla 55 kilon i stereohyllan. Väl på plats var den dock en vacker – och storslagen – syn.

Förförstärkaren Saga är också en historia för sig. Med en strömförsörjning av samma storlek som många effektförstärkares och med ett innanmäte av yppersta klass är den i allra högsta grad värdig en High End-stämpel.

Vad är High End?
I hifi-sammanhang är High End beteckningen på produkter som besitter egenskaperna som behövs för att lyfta slöjan från musiken och förflytta lyssnaren till ett magiskt, musikaliskt rum. Det är en klass där ordet ”kompromiss” knappt förekommer. Och när vi pratar förstärkare handlar det om förmågan att förstärka signalen från signalkällan (till exempel CD-spelaren) utan att tillföra den elektriska signalen något, vilket skulle resultera i ett sämre ljud. Ju kraftigare en förstärkare är desto mer skulle sådana orenheter i musiksignalen förstärkas. En förstärkare som är kraftfull och spelar rent kostar därför en hel del. Man får inte ta några genvägar och inte göra några förenklingar. Det gör inte den här kombinationen från Bladelius.

Första intrycket
Efter ett par rejäla marklyft och påföljande ryggsmärtor stod förstärkarkombinationen på plats i testrummet. CD-spelaren, min egen BASE-modifierade Hegel CDP4A, är en pålitlig ljudkälla. Och i andra änden var ett par Dynaudio Focus 360 in­kopplade – stora golvhögtalare för drygt 50 000 kronor som låter fantastiskt på alla sätt och vis. De har en fin tyngd i basen och låter ytterst trovärdigt även längre upp i registret.

Tidigare har högtalarna bland annat drivits av Electrocompaniets förförstärkare EC 4.8 och monoeffektförstärkarna Nemo AW600 (se test i nr 2). Den kombinationen hade en sagolik tyngd i basen, ordentlig punch och en upplöst spelstil. Det enda jag saknade var ett mer livligt och piggt mellanregister. För även om Leonard Cohens mörka röst hade ett bergfast fundament i basen och tryckte till fint i magen, kändes kvinnliga röster lite mer instängda. Och gitarr och piano saknade en gnutta attack i anslagen.

Så är inte fallet med Bladelius-kombinationen. Saga och Ymer öppnar upp röstregistret för artister som Tori Amos, Benedicte Adrian och Sophie Zelmani, så att vi får deras sång rakt i ansiktet. På Bugge Wesseltofts ”Take5”, från det senaste soloalbumet ”Playing” har pianot väldigt fin attack och en vansinnig snärt. Kanske till och med i mesta laget. Det saknas lite upplösning i övertonerna och låter en gnutta hårt.

Men det gäller bara tills elektroniken har stått på länge. Det tar faktiskt gott och väl ett dygn innan kombinationen har fått en stabil arbetstemperatur! Då är ljudbildens lite grova kant finslipad och allting låter påtagligt mer raffinerat. Och det finns tillräckligt med kraft för att sprida gudars vrede!

Ännu dyrare högtalare
Med Dynaudio-högtalarna saknas det inte mycket. Nästan ingenting. Men precis som med allt annat så hör man inte alla svagheter förrän man kopplar in någonting ännu bättre. Ännu finare högtalare som Die Musik från Vienna Acoustics, för att inte tala om TAD R1 för mer än en halvmiljon, målar upp en mycket större ljudbild som har en mer extrem dynamik och en vansinnig tyngd i basen. Om elektroniken håller måttet, vill säga. Man hör det bäst när man spelar högt, då tappar sämre elektronik andan och presenterar en ljudbild med skarpa kanter och en inte särskilt övertygande holografi.

Bladelius-kombinationen forcerar ut ljudbilden genom högtalarna, helt oansträngt och ohämmat. Ljudbilden är kolossalt stor, exceptionellt luftig och har ett knivskarpt fokus på alla instrument. Förstärkarna bevisar tillfullo att det inte behöver göra ont i öronen att spela riktigt högt. När förvrängningen är så låg som här är det alldeles för lockande att spela så att lamporna blinkar i taket och byxbenen fladdrar. Det är så roligt och så angenämt att jag blir sittande i timmar. Skiva efter skiva åker in i spelaren, från 90-talsrock och jazz till majestätiska, klassiska verk och modern hårdrock.

Precis som med det mesta i High End-klassen är det lite svårt att säga exakt vilka som är Bladelius-kombinationens styrkor. Att dissekera ljudbilden är ingen lätt uppgift, för allt låter så fördömt komplett och sammansvetsat. För att lyckas över huvud taget måste man koncentrera sig på annat än själva musiken och i stället analysera själva ljudbilden. Och det är minsanna inte lätt!

Så småningom bestämmer jag mig för att Bladelius mest utmärkande drag är en vanvettig dynamisk kontroll i hela frekvensregistret, en oklanderlig timing samt en förmåga att dundra fram de djupaste bastonerna och sedan stoppa dem lika snabbt som de startade. I kombination med en befriande frånvaro av förvrängning, samt en gigantisk och luftig ljudbild där du kan plocka ut varenda liten musikalisk detalj även i stora orkestrar. Detta är en förstärkarkombination man nästan skulle kunna mörda för att lägga vantarna på.

En liten sak vill jag däremot påpeka, och det är att Bladelius-förstärkarna kanske är lite väl energiska i övertonregistret. Det hörs speciellt tydligt på lite platta och vassa musikproduktioner (till exempel de allra flesta popskivor som ges ut nu för tiden), där cymbaler och akustiska gitarrer kan kännas lite överdrivna längst upp. Det är inte alls Bladelius fel att sådana produktioner låter dåligt, det är musikbranschens egen blunder. Men jämfört med exempelvis Electrocompaniets Nemo-anläggning – eller Hegels P10/H10-kombination – är Bladelius en gnutta överenergisk i de allra högsta tonerna. Men storleken på ljudbilden och instrumentens placering i den gör Saga och Ymer minst lika bra, samtidigt som kontrollen och slagkraftigheten i djupbasen är ännu bättre.

Slutsats
Bladelius förstärkarkombination är något av det yppersta som går att köpa för pengar om du har 180 000 kronor att lägga på förstärkarkraft. Saga och Ymer avslöjar hur mycket som faktiskt gömmer sig i musiksignalen och hur stor en ljudbild kan bli om man har rätt högtalare och en tillräckligt bra signalkälla. Musiken presenteras i en gigantiskt och vidöppen ljudbild där sångröster och instrument får all plats de behöver för att suga in lyssnaren i ett magiskt rum. Här finns massor av luft, en gudomlig slagkraftighet och en röståtergivning som man bara hittar i den här klassen.

Kombinationen är helt klangneutral men har en liten extra skjuts i övertonerna. Det innebär att den nog fungerar bäst tillsammans med högtalare som låter lite ”mjukt”. Vienna Acoustics Die Musik, Sonus faber Elipsa (eller Amati Anniversario) och Dynaudio Sapphire är alla bra exempel på högtalare som bör låta alldeles ypperligt tillsammans med gudabenådade Saga och Ymer.