: Olympus OM-D E-M1 Mark II

Låt mig undanröja alla tvivel direkt: Olympus nya stjärnskott är en fenomenal, hejdundrande bra kamera. Den är inte bara Olympus bästa, utan en av de allra bästa vi har testat någonsin.
Det finns flera skäl till det, men låt oss börja med en liten genomgång.
Olympus var först med spegellösa systemkameror och sedan dess har de byggt upp ett omfattande system av kameror, objektiv, blixtar och andra tillbehör. De har gjort det tillsammans med Panasonic, som också har kameror som bygger på Micro Four Thirds-systemet – eller mFT som det också kallas ibland.
Spolar vi framåt till nutid så är systemet väl utbyggt till sammanlagt 9–10 kameror, fler än 60 objektiv och prestanda som inte på något sätt är sämre än spegelreflexerna.

Vi har sällan sett det mer övertygande än här. Olympus OM-D E-M1 Mark II slår de flesta spegelreflexer när det gäller rena prestanda och är en av de mest välgjorda systemkamerorna vi har skådat! Den är en kamera för proffs, en kamera för action, egentligen en kamera för nästan vad som helst, inklusive video av hög kvalitet.

Snabbare än snabbast
E-M1 II är Olympus flaggskepp, där de har stoppat i allt de kan komma på i form av funktioner plus trimmat autofokus, hastighet och bildkvalitet till extrema nivåer.
Låt oss ta bildsensorn först. Den är en förbättrad 20 megapixlars modell som kan ta bilder i extrem 50 Mp-upplösning. Mer om det lite senare, men först: Hastighet!
De snabbaste systemkamerorna har en bildhastighet på 10–12 bilder/s. Fast då handlar det oftast om de dyraste proffskamerorna. I nya E-M1 får du 60 bilder/s – i RAW-format! – när den elektroniska slutaren är vald. Visst, då är det bara autofokus på den första bilden, sedan är skärpan låst tills du släpper utlösarknappen, men ändå: 60 fps!
Behöver man fokusjustering mellan varje bild så sjunker hastigheten till 18 bilder/s, men det räcker för att klå Canons och Nikons många gånger dyrare professionella spegelreflexer. Även med mekanisk slutare är hastigheten 15 eller 10 bilder/s.
Olympus har åstadkommit det här med hjälp av en ny TruePic VIII-bildprocessor och ett nytt hybrid-fokussystem, Dual FAST. Som kombinerar 121 fokuspunkter med fas- och kontrastbaserad fokus. Under vårt test fungerade detta på ett övertygande sätt.
Du kan välja fokuspunkter själv och använda skärmen som utlösare. Peka bara på skärmen där du vill att bilden ska vara skarp så ser kameran till att det blir korrekt fokusering, ljusmätning och exponering. När du behöver säker skärpa i actionbilder så låter du kamerans autofokus följa motivet och väntar med utlösaren tills du vill ta bilden.
Eller så kan du välja en annan metod för att garanterat få skarpa bilder.

Pro Capture
Den här kameran kan nämligen ta bilder innan du har tryckt ner utlösarknappen helt och hållet. Väljer du Pro Capture-funktionen så räcker det med att trycka ned utlösaren halvvägs. Då tas 14 bilder i snabb takt. Efteråt kan du välja det bästa ögonblicket från bildserien som visas på skärmen. Praktiskt när du vill vara säker på att actionbilden blir som du vill.

E-M1 Mark II är med andra ord snabb. Men det finns mer. Som vanligt för Olympus finns det en femaxlars bildstabilisator inbyggd som gör det möjligt att ta skarpa bilder med upp till 5,5 steg längre slutartid. Eller 6,5 steg om den används tillsammans med den oerhört fina 12–100 mm-zoomen vi testade med. Som har inbyggd optisk bildstabilisator som kombineras med kamerans stabilisering.
Men det är inte allt. Det stabila, vädertätade kamerahuset rymmer dubbla SD-kortplatser, en vridbar pekskärm, en 2,36-megapixlars elektronisk sökare och 4K-videofunktion.

Och det slutar inte där. Kameran stöder också fokusstapling, vilket är praktiskt vid makrofotografering eftersom man kan ta flera bilder på exempelvis en blomma och sedan sätta ihop bilder med olika fokuspunkter till en enda. Det ger större skärpeområde i makrobilder. Här finns också Olympus Live Composite och Live Bulb, så att man kan ta fina stjärnbilder eller göra snygga bilder av rörliga ljuskällor.

50 megapixlar
Tillbaka till de 50 megapixlarna. Precis som med Olympus PEN- F går det att ta bilder i 50 Mp. Det görs genom att bildsensorn förflyttar sig åtta gånger i halva pixelsteg och sedan sätter processorn ihop informationen till 50 Mp-upplösning.
Funktionen kräver att kameran är helt still – alltså sitter på stativ – och att motivet inte rör sig. Även löv som vajar i vinden ser suddiga ut i hög upplösning, och små vågor eller rinnande vatten kan bli oskarpt. Tittar man närmare på bilderna så går det att skymta tandade ojämnheter, men allt som är helt stilla under den korta sekund som kameran behöver för att samla in informationen blir extremt skarpt.

Detaljskärpan blir synbart bättre och stillastående motiv får mer djup och realism. Helt enkelt eftersom upplösningen är så extrem.

4K-video
E-M1 II är den första Olympus-kameran med 4K-video. Äkta 4K dessutom, med Cinema 4K eller UHD som det också kallas. När bredden är 4096 pixlar i stället för 3840 som 4K har. Det ger den välbekanta upplösningen 8,3 megapixlar, fyra gånger så hög upplösning som 1080 HD-video. Här får man upp till 237 Mbit/s bitström med 4K och kan välja mellan 30, 25 och 24 bildrutor/s.
För fotografer som sysslar med avancerad efterbehandling av inspelningarna är det käckt att veta att kameran skickar ut komprimerad 4:2:2-video genom HDMI-utgången. Där sitter också USB 3-porten och kontakter för hörlurar och mikrofon.
Kameran säljs för övrigt med en liten blixt med vinklingsbar reflektor, som dessutom stöder trådlös styrning av externa blixtar och kan använda Olympus HLD-9-vertikalgrepp med plats för batteri. Och så finns undervattenshuset PT-EP14 som tål djup ner till 65 meter.

Så är den att fotografera med
Kameran lägger sig i mellanskiktet när det gäller storlek och Olympus har inte gjort många förändringar jämfört med föregångaren E-M1. Den mest betydande – och uppskattade – är ett större, högre handgrepp. Som har plats för fler fingrar och ger ett bättre grepp när man till exempel har satt på ett tungt teleobjektiv.
Pekskärmen går att vinkla och vridas runt och några av knapparna har flyttats lite. Men de som har använt föregångaren kommer att känna igen sig snabbt. Skärmmenyerna har fått en genomgång, men det mesta nya är kosmetiskt. Du måste fortfarande bläddra en hel del med de två (programmerbara) inställningshjulen – eller fyrvägsknapparna – för att hitta rätt bland de omfattande menyalternativen.
Många av knapparna och flera av rattarna går att programmera. De kan användas för att nå inställningar som används ofta med en tryckning, i stället för fem, vilket gör den avancerade kameran väldigt flexibel och anpassningsbar.
Fotografen kan lagra tre olika uppsättningar inställningar i Custom 1 till Custom 3, som man snabbt kommer åt på det låsbara programhjulet. Där finns också de många olika konstfiltren, som i viss grad kan anpassas efter användaren och lägger på effektfulla filter i (JPEG-)bilderna.
Man kan också anpassa de svartvita inställningarna, justera färgprofiler, färgbalans, färgtemperatur, färgmättnad – och redigera råfiler i kameran. Det finns mycket mer att leka mer, betydligt mer än vad vi har spaltplats för att berätta om här.
De flesta av knapparna är tillräckligt stora för att kameran ska kunna skötas med handskar på, och de med glasögon kan se i stort sett hela sökaren. Det mesta fungerade utmärkt även i föregångaren, så Olympus har klokt nog inte gjort för många krumsprång med ergonomin i mark II-versionen.

Bildkvalitet och 50 Mp
Jämfört med konkurrerande modeller som Fujifilm X-T2, Olympus PEN-F och föregångaren E-M1 finns det några större och några mindre synliga förbättringar i bildkvalitet. Den åldrande 16 Mp-bildsensorn i E-M1 levererar inte samma detaljupplösning som mk II-versionen och både färgåtergivning och bilddynamik är bättre här.

Föga oväntat påminner bildkvaliteten mycket mer om vad man får med PEN-F och ligger lite – men inte våldsamt mycket – efter Fujifilm X-T2 när det gäller detaljupplösning. Väljer man 50 Mp-läget så ändrar det sig till Olympus-kamerans favör, fast då måste man som sagt använda stativ, vilket sätter klara begränsningar för vad som går att fotografera i hi-res-läge.
50 Mp ger en märkbar förbättring av detaljskärpan och kameran är faktiskt fullt i klass med Canon EOS 5DSR med 50 Mp-sensor i fullformat och Sony a7r II med 42 Mp-sensor i fullformat.
Färgbalansen är en klar förbättring mot föregångaren och hudtoner är mycket neutralare och mjukare. Mer som PEN-F faktiskt, och det gäller även bruset. Det är oerhört välkontrollerat upp till ISO 6400-känslighet och kornbruset behagligt dämpat, även om det är synligt vid höga ISO-värden.
Jämfört med ovan nämnda fullformatkameror och X-T2 är brusomfånget ungefär ett exponeringssteg lägre. Alltså är bruset från en Canon EOS 5DSR – eller Nikon D810, för den delen – vid ISO 6400 ungefär samma som man får med E-M1 II vid ISO 3200.

Autofokus
Bildkvaliteten uppvisar alltså små och stora förbättringar, men autofokusen ligger i en klass för sig. I kombination med den extrema bildhastigheten öppnar sig möjligheter för skarpare bilder som föregångaren inte kommer i närheten av. En serie bilder med fokusspårning och uteslutande handhållen kamera gav en stor mängd knivskarpa bilder som det bara var att välja och vraka bland. Det är enastående bra, definitivt för en kamera i den här prisklassen.

 

Bildstabilisator
Tillsammans med marknadens grymmaste bildstabilisator får man skarpare bilder även med längre slutartider. Med handhållen kamera fick jag skarpa bilder med slutartider på uppemot en sekund, och helt acceptabelt skärpa med tre sekunder. Försök göra det med någon annan kamera så blir resultatet grumliga bilder.

Rolling Shutter
Videokvaliteten i 4K är milsvida bättre än 1080 HD-video. Skärpan och djupet som den extra upplösningen ger skapar videofilmer av en kvalitet som överträffar det man ser på TV:n hemma. Inkopplad till vår referens-TV från Panasonic gav 4K-video från Olympus-kameran en videokvalitet på samma nivå som Panasonic Lumix GH4 och Sony a6300. Fast med märkbart mindre rolling shutter vid 25 bildrutor/s, en effekt som orsakar böjda linjer när man filmar och panorerar.

Tar vara på arvet
Olympus har inte gjort någon bättre kamera sedan OM-1 kom 1972. Men det betyder inte att den är helt perfekt. Till exempel kunde sökaren ha varit skarpare och haft högre upplösning och kontrast. OM-D E-M1 II är liten vilket ger mindre plats för knappar, rattar och anslutningar, vilket innebär att det är trångt att komma åt ibland, och menysystemet är fortfarande på stenåldersnivå för en digitalkamera 2017. Trots detta anser jag att OM-D E-M1 Mark II är värd vartenda öre. Bildkvaliteten, den höga hastigheten, marknadens bästa bildstabilisering och blixtsnabb autofokus gör inte bara detta till en av de mest mångsidiga kamerorna vi har testat, utan också till en av de allra bästa.