test: Audiovector SR6 Avantgarde Arreté v2.0

Har man väl lyssnat på musiken genom riktiga highend-komponenter så är det väldigt grått och trist att gå tillbaka till en vanlig anläggning. För i det här segmentet finns det inget som är ogjort i jakten på att klämma ut ytterligare detaljer ur musiksignalen. Allt för att återge musiken med varenda nyans intakt när artisten blottar sin själ bakom mikrofonen. Och ju högre upp i nivå man kommer desto dyrare blir även minsta förbättring. Vilket tar oss till dagens prisnivå: drygt 200 000 kronor är vad du måste punga ut med för ett par Audiovector SR6 Avantgarde Arreté v2.0.

Den har en hel del att leva upp till. Lillebror SR3 Avantgarde Arreté har nämligen varit en fast referensmodell i testrummet under lång tid. Vi känner inte till någon bättre högtalare för pengarna, med så kompakta mått. Allt kulminerade nyligen med SR3 Arreté Raw Surface, som verkligen fick oss att tappa hakan när den befriade musiken från sina bojor och släppte ut den i rummet med extrem upplösning och dynamik. Det superdynamiska mellanregistret förvandlar kvinnliga och manliga röster till magi, för att inte tala om mässingsblås. Den ultraupplösta diskanten trollar fram luft ur övertonerna och placerar alla instrument i ett stort holografiskt ljudlandskap. Och en bas som följer upp med fin tonalitet och hänger med dynamiskt så bra det bara går.

 

Men ändå. Det finns gränser för vilket slags basupplevelser man kan få från en kompakt golvhögtalare på 20 kilo. Det är just på det områdådet som värstingversionen av SR3 får se sig besegrad av större doningar som Piega Classic 80.2 och Canton Reference 3K. Så vi funderade mycket på vad vi skulle kunna förvänta oss när vi kallade in det grova artilleriet, i form av storebror SR6 i sin senaste och bästa version. Dubbel så tung, dubbelt så dyr – och låt oss hoppas mer än en gnutta bättre än SR3 Arreté Raw Surface.

Bestyckning

Det är ingen tvekan om släktskapet mellan SR3 AA (och Raw Surface) och SR6 AA. Bestyckningen på fronten är identisk, med två 6,5-tums baselement (där det ena dessutom spelar mellanregistret) plus en banddiskant längst upp. Den enda uppenbara skillnaden är att SR6 har ett större och högre kabinett, med två basreflexportar längst ned på fronten, medan SR3 har gömt sin port på undersidan.

Läs också: Vi besöker Audiovectors fabrik

 

Det är alltså på undersidan som den största skillnaden finns. Där har nämligen SR6 ett extra 8-tums baselement. Det hanterar basområdet under 80 Hz och tillför extra energi till musikens lägsta oktaver. Detta är ett viktigt register, inte bara för att känna musiken mer fysiskt i kroppen, det fungerar också som en stark kontrast till det luftiga övertonregistret och ger det en svartare bakgrund att veckla ut sig på.

 

Tänk på det som en TV: Ju svartare man lyckas få svärtan, desto vitare ser vitt ut. Mer andra ord: Ju djupare bas, desto luftigare känns diskanten och desto mer tredimensionellt och holografiskt blir ljudet

Banddiskanten på toppen är ännu mer fintrimmad än den i SR3 AA, bland annat med lägre vikt. Det är den här diskanten som så småningom hamnade i SR3 Arreté Raw Surface.

Nedfrysta delningsfilter

Delningsfiltret är gjort med omsorg. För det första har alla kabelpar olika tjocklekar till plus och minus, plus är tjockast.

– Vi har medvetet tjockare kabel till plus än till minus, berättade Ole Klifoth under ett fabriksbesök för ett par månader sedan.

– Detta beror på att kablarna inte ska spegla varandra rent elektriskt och orsaka oönskad påverkan på varandra. Olika tjocklek innebär olika våglängd på elektromagnetismen runt dem, vilket gör att de inte påverkar varandra, hävdar han.

I Arréte-modellerna är delningsfiltret dessutom kryobehandlat, alltså nedfruset till minus 238 grader. Det gör något med molekylbindningarna så att det blir mindre motstånd i komponenterna.

– Det kan tyckas vara hokus-pokus, men jag kan lova dig att om vi inte hade hört skillnad så hade vi aldrig gjort det!

Just listen

Och där har vi pudelns kärna. För huruvida det ligger i delningsfiltret eller inte så hör man omedelbart att det här är kvalitet som man måste upp en bra bit i highend-klassen för att hitta.

En låt som jag lyssnat mycket på den senaste tiden är K.D. Längs version av After the Gold Rush. För även om det inte går att slå nerven i Neil Youngs originalversion så är det något magiskt med den stora, luftiga ljudbilden i Langs countryballad från 2004. Basgitarren kommer in, bergfast som få, och SR6 AA tar den ända ner i avgrunden. Den låter betydligt mer massiv än med SR3 Arreté Raw Surface, trots att lillebror faktiskt är specificerad att gå djupare i basen. Men det är inte alls med samma fysik och tyngd, eftersom den större SR6 levererar de låga frekvenserna med betydligt mer tyngd. På samma gång som tonaliteten och upplösningen i basen är så snygg att man kan sluta ögonen och se basisten David Piltch stå i rummet framför sig.

 

Pianot spelar tillsammans med en akustisk gitarr, och med halvbra högtalare kan det låta som om de två är samma instrument. Men det finns inget som är halvbra med de här kreationerna, de skiljer lekande lätt de båda instrumenten från varandra. Och när cellon gör entré gör gåshuden det också.

Langs röst är klockren, full av känslor, och varje smackande från munnen finns med. Fiolerna målar upp en stor och luftig ljudbild. Härifrån läggs det in ytterligare en växel när musiken går upp i styrka. Och sedan när refrängen kommer, en till. Både klanglagren och de olika styrkenivåerna skildras så oansträngt att det förvandlar lyssningsrummet till ett tillstånd av ren musik.

Detta är för övrig när högtalarna drivs av Hegels senaste integrerade förstärkare, H190, med Tidal och AirPlay som ljudkälla. SR6 AA är nämligen ingen snobb och elektroniken måste inte matcha högtalarens prisnivå för att få fram magin. Men visst, de förtjänar självfallet något ännu bättre. Vi har också den trofasta McIntosh MA7000 stående. En varm, häftig och rosenskimrande klang är vad den åstadkommer, med massor av tyngd i botten. Med den visar sig högtalarna från en lite annan sida. Mer ”americana” i klangen, lite mer smör ovanpå allt, toppat av en rejäl dos Tabasco. Mjukare, inte fullt lika elegant, men herregud så skönt!

Läs också: Vi testar Audiovector SR6 Avantgarde Arreté (2009-modellen)

 

För en gångs skull blir jag sugen på att skaka på kroppen till Taylor Swifts Look What You Made Me Do, som trots överkomprimerad mastering låter tuff och dansvänlig med den här anläggningen.

 

Men själva lackmustestet för varje högtalare är klassisk musik, gärna något från romantiken med stor ljudbild och häftiga slagverk och mässingsblås. Ett bra exempel är Beethovens femte symfoni. Där finns allt, från lugna partier med stråkar till fullt ös med mässing, kontrabasar och pukor. Ännu lite mer kraft i förstärkaren kan man gott ha, så McIntosh-förstärkaren byts ut mot Hegel P30 och två H30 i mono, matade med musiksignaler från digitalomvandlaren HD30. Allt med balanserade kablar.

Det är nästan ofattbart hur stabilt högtalarna beter sig. De är helt bergfasta, även under de kraftigaste utblåsningarna, och andas ut en sval bris när de ska. Stereobredden är dessutom enorm när musiken svävar i luften mellan högtalarna. Klarinettsolot i mitten av första satsen låter så välplacerat och transparent att det nästan är kusligt.

Höjden – en utmaning

Högtalare har ett problem, eller snarare en utmaning. Nämligen höjden. Lillebror SR3 har diskantelementet placerat i perfekt öronhöjd när man sitter och lyssnar i soffan, men i SR6 sitter det högre upp. Det betyder att man måste sitta en bit bort från högtalarna för att få ett optimalt stereoperspektiv och den mest distinkta diskantåtergivningen. I vårt rum sitter vi ungefär 3 meter bort, och det räcker inte riktigt. Banddiskanter har inte lika bra vertikal spridning som domediskanter och även om Audiovector i hög grad har löst det här med hjälp av tvärsgående slitsar som ska sprida ljudet bättre i höjdled, så löser det inte problemet helt och hållet. Om jag halvsitter i soffan blir det helt perfekt. Det finns inte mycket att göra åt det här – och det är inget stort problem – men på grund av detta målar SR6 upp en pyttelite mer diffus vägg av ljud än vad SR3 gör, om man inte sitter tillräckligt långt bort.

Kan stå nära väggen

Om du antingen kan sitta minst fyra meter från högtalarna eller kan leva med att diskanten är som mest optimal om man halvstår upp, så har högtalarna verkligen mycket annat bra att erbjuda. De spelar all slags musik så självklart, upplöst och fängslande att man bara vill sitta och lyssna, timme efter timme. De är dessutom ganska så enkla att placera med tanke på basen. Hemma i mitt vardagsrum måste jag ha mina högtalare ganska tätt intill bakväggen, och det är inget problem alls med SR6. Det här är verkligen highend-högtalare som jag hade kunnat leva med, inte minst eftersom de går att driva med i stort sett vilken förstärkare som helst, de bara växer med uppgiften ju högre kvalitet man kopplar in.

 

Slutsats

En av Audiovectors största stoltheter har blivit ännu bättre – och är nu en fulländad dans på rosor.

Få högtalare har låtit mig höra musiken så trovärdigt, och samtidigt så underhållande, som Audiovector SR6 Avantgarde Arréte. Det är en ganska så stor högtalare, men den tar ändå inte upp så våldsamt mycket plats i vardagsrummet. Inte minst för att den kan stå ganska så tätt intill bakväggen.

Den kan drivas av de flesta förstärkare. Använd den du har, oavsett om det är en NAD för 15 000 eller en Hegel för 30 000 kronor. Det blir musik hur du än gör! Fast då får du hemskt gärna uppgradera längre fram, för det här är högtalare som verkligen betalar tillbaka vartenda öre i form av upplevelser. Så dräm gärna till med en feting från Audio Research eller Devialet ​​i den andra änden av skalan!

SR6 AA är potent som få, med en bergfast bas som vet hur man dundrar loss. Det översta tonlagret hänger med på varenda passage och all musik låter så realistisk att man nästan tror att man kan röra vid den.

Jämfört med lillebror SR3 i sin grymmaste Raw Surface Limited Edition-version får man främst en djupare och mer slagkraftig bas i SR3. När basarna på fronten slipper spela de lägsta oktaverna blir dynamiken en helt annan och 8-tummaren i botten vet hur man trycker till. Detta fortplantar sig längre upp och ger en ännu större ljudbild med mer lugn och fundament.

Sammantaget är detta faktiskt en ljudbild som vi vågar påstå är värd 200 000 kronor.

Men konkurrensen är hård. 30 000 kronor mindre får man ett par Focal Sopra No3 och även Bowers & Wilkins 802 D3 är billigare. Båda dessa har ett högre kvalitetsintryck på själva hantverket. För att inte tala om KEF Blade 2, som kostar ungefär lika mycket som SR6 AA.

Det SR6 AA framför allt gör är att betona vilket vansinnigt bra köp SR3 Arréte Surface Edition är.

 

Läs också: Vi testar Audiovector SR3 Arreté Raw Surface Edition