: Audiovector SR6 Avantgarde Arreté

Ändå blev jag sittande, för även om mina tidigare intryck snabbt bekräftades så fort jag satte på den första CD:n, fanns det något där som måste utforskas. Släktskapet med den mindre – och billigare – S3 Avantgarde Arreté sträckte sig djupare än till utseendet. Samma kristallklara klang, blixtsnabba dynamik och inte minst ändlöst luftiga diskant. Allt fanns på plats, fast i ännu högre och tydligare grad.
Skulle bara fattas annat. SR6 Avantgarde Arreté är inte bara Audiovectors näst mest påkostade högtalare, den ställer upp i elitklassen där kampen om kräsna kunder är stenhård. Den ska slåss mot storheter från B&W, KEF, Sonus faber, Audio Physic och Martin Logan, för att bara nämna några av de mest kompetenta tillverkarna av High End-högtalare.
I den här celebra klassen, där priserna är sexsiffriga, kan man inte bara räkna med att tappa hakan, man ska förvänta sig det. På alla fronter. Inte bara design och utförande ska vara attraktivt och felfritt, ljudkvaliteten ska naturligtvis överträffa det mesta. Och man ska inte behöva putsa guldöronen för att höra skillnad på stora kanoner och små smällare. Stora högtalare låter större, tuffare och bättre, annars är det ingen idé att lägga mer pengar.
Vilket leder mig tillbaka till den enastående S3 Avantgarde Arreté igen, en 1 meter hög supertrimmad High End-högtalare för ”bara” 61 000 kronor. Den 1,25 meter höga SR6 Avantgarde Arreté kostar tre gånger så mycket, och då är det inte så konstigt om man har höga förväntningar. För hur mycket bättre kan SR6 egentligen vara när skillnaderna i grova drag är en extra bas och ett större kabinett – resten ser ju ungefär ut som den förhållandevis kompakta och mycket billigare S3.
Audiovector har jobbat hårt med att göra den nya högtalaren så effektiv som möjlig. Jämfört med nästan alla konkurrenter har de lyckats få ut 3–4 decibel högre känslighet, vilket betyder att man inte behöver budgetera med en extra kraftfull förstärkare för att driva högtalarna på ett effektivt sätt. Till skillnad från exempelvis B&W:s större modeller, som trivs bäst med väldigt stora förstärkare, kan SR6 Avantgarde Arreté spela högre, mer oansträngt och samtidigt klart med en betydligt mindre förstärkare.
Eftersom SR6 AA ser ut som en större S3 AA kan man förledas att tro att de har samma klangkaraktär, fast en mer potent fysik och en förmåga att klara kraftigare ljudtryck. Men det är inte ens halva sanningen. Det finns visserligen många likheter om man jämför hur de presenterar inspelningarna, men här finns mer av allt. Mycket mer, på vissa områden.

Ett litet steg framåt
Men låt oss få det lilla negativa överstökat först. Man kan få ännu mäktigare bas i en högtalare som KEF Reference 207/2 (220 000 kr), som med sina tre 12-tummare trycker ut så mycket bas att man nästan blir svimfärdig. Fysikens lagar är svåra att bryta, men vad SR6 AA tappar i basfyllighet tar den igen med kontroll och basdjup. Audiovector-högtalarna går helt enkelt vansinnigt djupt – åtminstone i mitt rum – för att ha den storlek de har.
Min andra anmärkning i den röda kolumnen är en antydan till betoning i djupbasregistret. Eftersom det är svårt att säga exakt var någonstans i basen ska jag nöja mig med att beskriva vad jag upplever: Kontrabas och trummor kan få en liten färgning av vad man kan misstänka är en kabinettresonans, alltså att kabinett svänger med vid vissa frekvenser. Inte så att det är plågsamt eller olidligt, nejdå det är knappt märkbart alls – och hörs bara emellanåt – men när jag testar lyssnar jag specifikt efter felaktigheter och då hör jag dem enkelt om de finns.
Hur som helst färgar det inte upplevelsen negativt. För SR6 AA gör allt de ska så mycket bättre än S3 AA – som i och för sig kostar en tredjedel så mycket – att de utan tvekan befinner sig i vad som brukar kallas referensklassen. Alltså något av det bästa som går att köpa för en given summa pengar.
På papperet går de mindre S3 AA nästan lika djupt i basen – 27 Hz mot 24 Hz – men i praktiken är den större modellen inte bara mycket rappare i basregistret, den hämtar fram djupare bastoner med större övertygelse, och basdynamiken har såväl större kontrast som mer kraft.
Men SR6 AA är också öppnare, detta är faktiskt något av det mest transparenta och finkorniga jag har hört på ett bra tag. Oberoende av vilken förstärkare jag spände för lyckades högtalarna förmedla en oansträngd och extremt dynamisk presentation av musiken. All musik. Den öppnade upp Elvis Presleys ”Fever” och drog fram en djup och tredimensionell ljudbild, där salige Elvis lät mer levande än han gjort någonsin – åtminstone sedan 1977. Fingerknäppningarna i låten smäller till med fin snärt och det finns ingen hörbar tidsförskjutning efter knäppningarna.
Med akustisk jazz fortsätter högtalarna att övertyga. Dave Brubeck Quartets version av ”Take Five” har ett trumsolo efter två och en halv minut,som ruskar om baselementen ordentligt på de flesta högtalare. Här är det superstramt, bara pyttelite färgningar eller resonanser sänker intrycket av en högtalare med järnkoll i basen. Men dynamiken är sagolik, och väldigt levande.
Levande är också rätt ord för Alison Krauss live-platta med Union Station, där vokalharmonierna i ”Maybe” framkallar rysningar. De olika stämmorna presenteras nästan för verklighetstroget, åtminstone klarar inte jag av att hitta några fel ens när jag koncentrerar mig noga, det slutar i stället med att jag sitter och lyssnar på framförandet. Koncentrationen blir inte större med Jarvis Cockers ”Baby’s Coming Back to Me”, där hoppet smyger sig inpå och ersätter sorgen i musiken.
Det blir inte ett dugg muntrare med Nina Simones vemodiga ”Little Girl Blue”, där det kritiska sinnet får ge vika för ren njutning. Men innan man skriver sitt sista brev och tar farväl måste man komma ihåg att det är en enastående förmedlingsförmåga som ligger bakom de svallande känslorna.
För precis som andra testade storheter som Sonus faber Amati Anniversario, KEF Reference 207/2 och Piega CL 90X, lyckas Audiovector-högtalarna sudda bort mycket av skillnaden mellan verklighet och konserverad musik. Ovan nämnda live-inspelning med Alison Krauss låter nästan alltid bra, men SR6 lyckas dessutom få fram musikens själ så bra att känslorna i framförandet blir en del av upplevelsen och bidrar till en större realism.
Det är inte bara en öppen och fräsch ljudbild som gör att man sugs bort till CD-hyllan för att fiska fram ett par skivor till. Förmågan att förmedla beror lika mycket på hur utsträckta och genomskinliga högtalarna är i diskanten. På till exempel Bob Dylans ”Disease of Conceit” (SACD) hör man hur mycket information som kan ligga dold i en inspelning, som Audiovectors superlätta banddiskant hämtar fram med lätthet. Övertoner som jag inte lägger märke till med många andra högtalare ger röster en mindre instängd karaktär. Och i Daniel Lanois eleganta ljudmatta framträder det många fler små nyanser. Det går att höra djupare in i ljudbilden, samtidigt som basfundamentet skapar en ofrivillig ryckning i knävecken och det blir helt enkelt svårt att leta efter svagheter, man sitter bara och diggar musiken i stället.
Ljudbildens sammanhållning blir väldigt tydlig i klassiska inspelningar som Leif Ove Andsnes pianoinspelning av Jean Sibelius ”13 Pieces for piano” (Op 76 Etyd nr 2) och Beethovens berömda fiolkonsert med Ann-Sofie Mutter under ledning av Herbert von Karajan. På båda inspelningarna briljerar SR6 Avantgarde Arreté med att sudda ut skillnaderna i inspelningarnas kvalitet, som delvis beror på att åldersskillnaden är nästan 30 år. Båda låter förfriskande realistiskt för alla som varit på klassisk konsert i salar med varierande akustik. Och det är nästan ett bra skäl till att stanna hemma nästa gång.
 

Teknik
Man ska inte låta sig luras av utseendet. Högtalaren är sammansatt av delar av högsta kvalitet och har en veritabel subbas inbyggd i kabinettet.

Ole Klifoth hos Audiovector är försiktig med dämpmaterial. I stället för att proppa högtalarna fulla med skumgummi och dämpmattor gör han sitt yttersta för att staga upp kabinett så noggrant som möjligt. På så sätt undviker man kompression och krympande invändig volym och får en mer effektiv högtalare. 92,5 dB talar sitt tydliga språk på en marknad där de flesta High End-högtalare har problem med att krypa över 89 dB. Rent praktiskt kan skillnaden innebära att man slipper byta förstärkare för att behålla kontrollen.
I Avantgarde Arreté sitter det egentligen två subbaselement i botten som spelar från 24 Hz till 80 Hz. Det ena är synligt från undersidan, det andra sitter inuti kabinettet, i vad man en gång i tiden kallade för compound-principen. Det inre baselementet utjämnar trycket i kabinettet så att trycket på det yttre baselementet är detsamma på båda sidor av membranet. Resultatet är en mer exakt djupas.
På fronten sitter två Evotech-bas/mellanregister med membran av ett kolfiberförstärkt kompositmaterial som innehåller 20 procent glasfiber. Elementens talspole är veckat runt en titankärna som tål höga temperaturer och har mycket lägre magnetiskt motstånd än aluminium och plast. De två elementen delar bas och mellanregister vid 350 Hz, över 2 800 Hz tar banddiskanten vid.
Banddiskanten har sju gånger större yta än en vanlig 1-tumsdome och drivs av fem kraftiga neodym-magneter. Bakstycket är öppet så att luft kan strömma fritt från baksidan av membranet och genom röret som mynnar ut i de två hålen på baksidan av kabinettet, för att kompression ska dämpas mer effektivt.
Audiovector har slutligen kryobehandlat delningsfiltrets kopparledare vid –238 grader. Detta innebär att metallens struktur återfår sin ursprungliga form, vilket ska ge en högre ljudkvalitet.

 

Kablar
När man valt en högtalare i en kostsam prisklass är nästa steg ofta en uppgradering av kablarna. Valmöjligheterna är enorma, men Audiovector har gjort det enkelt, de har gjort en kabel som passar högtalaren perfekt.

Vilket inte är någon självklarhet. Man kan säga mycket om dyra kablar, i vissa fall är det svårt att motivera de höga priserna. Och bland alla dem som inte alltid lyckas göra matchande kablar finns mystiskt nog högtalartillverkarna själva.
Eller rättare sagt: de får dem gjorda på specifikationer från högtalartillverkarna, därför skulle man kunna tro att de var en perfekt kombination. Tyvärr är det ofta precis tvärtom.
Av den anledningen var det med en sund dos skepsis jag tog emot Audiovectors egna högtalarkablar. Det handlade om toppmodellen Zero Compression Avantgarde, som hädanefter förkortas till ZCA.
Under testets gång har kablarna fått prova på många olika förstärkare, flera högtalare – däribland tre från Audiovector, inklusive SR6 AA – och de inte bara övertygade direkt från första tonen, de mosade helt enkelt flera av de kablar jag brukar använda.
Kabelskeptiker får ursäkta, men de här kablarna fick verkligen fart på musiken. Det skryts ofta om blixtsnabba transienter och noll kompression, och för en gångs skull levde något upp till allt snack. Kabelns kopparledare är kryobehandlade i –238 grader för att förbättra strukturen i metallen. Vilket kan dämpa det elektriska motståndet. Detta är inget nytt påfund som kabelindustrin har hittat på, kryobehandling är känd för att härda metaller och elektriska komponenter. Medicinsk utrusning och gitarrpickuper är några av alla produkter som genomgår kryobehandling för att förbättra prestanda. Dessvärre hade jag inte någon version av kabeln som INTE hade genomgått denna behandling, så hur stor effekten är går inte att säga.
Jämfört med de platta Nordost Frey för 27 000 kronor för 2 x 3 meter är ZCA-kabeln ett fynd för sina 18 000 kronor. Nordost-kablarna har länge tillhört våra favoriter och Frey är ett av de rappaste och mest harmoniska kabelparen som går att använda. Till en lång rad högtalare. De överträffar också ZCA-kablarna på ett område, nämligen djup i ljudbilden, och har samtidigt en silkeslen och läcker presentation som är svår att motstå.
Men ZCA-kablarna är ännu snabbare, och mer dynamiska. De skapar mer liv i musiken och även om de hade kunnat vara ännu stramare i basen så vräker de på med potent och mäktig bas som skapar mer dynamik i musiken än vad Frey gör. Inte bara på Audiovector-högtalarna, utan rent allmänt.
Man bör dock se till att få en demonstration, för det är aldrig bombsäkert att kabel A eller B passar varje förstärkar-/högtalarkombination – eller den personliga smaken. Men att ZCA-kabeln är en optimal matchning till SR6 AA är det ingen tvekan om. Den enda kabeln som skapar en mer trovärdig ljudbild är den sex gånger dyrare SilentWire Reference 32 LS.
Audiovector gör också billigare kablar, ända ned till Zero Compression Super, som kostar drygt 6 000 kronor. Dessa har vi inte testat, men de kan också vara värda att prova. För av ZCA-kablarna att döma är de inte bara en uppseendeväckande bra musikförmedlare, utan en kvalitetskabel som kan passa till lite slutna och tråkiga högtalare som kan behöva en uppfräschning.
Kom bara ihåg att prova innan du köper.