Ingen är som Sony. Man hittar märkesnamnet på allt från foto- och videokameror och TV-apparater till små trådlösa högtalare och mobiltelefoner. Därför kan man lätt få för sig att det bara handlar om en tillverkare för de stora massorna, inte för finsmakarna. Men då är man helt fel ute. För även om Sony, precis som andra elektronikjättar, ofta försöker åstadkomma vissa prestanda inom en begränsad budget så har det japanska märket dessutom ett par galna professorer som tycks ha obegränsade resurser för att utveckla absurda produkter till folk som bara vill ha det allra bästa. Till exempel ett svindyrt SD-minneskort som enbart är framtaget för ljud. Eller den bärbara musikspelaren NW-WM1Z för helgalna 30 000 kronor!
MDR-Z1R är precis sådan produkt. För vem i hela friden pungar ut med 22 000 kronor för att trä ett par hörlurar över huvudet? I ärlighetens namn finns det faktiskt flera exempel på så kostsamma hörlurar. Ta till exempel de briljanta Pioneer SE-Master1 eller Focal Utopia, för 25 000 respektive 42 000 kronor. Men de har en öppen konstruktion, är inte alls bärbara och är beroende av en stor och tung hörlursförstärkare. Tämligen komplicerade hifi-anläggningar för huvudet, alltså. Sonys hörlurar är däremot slutna och stänger alltså ute oväsen och håller musiken inne, och de går (i värsta fall) att driva med mobilen, vilket ger en större frihet att ta dem med sig vart man går. Om man vågar!
Konstruktion
Själva hörlursramen är gjord av slitstark titan. Huvudbygeln är gjord av legeringen beta-titan, som är en smula elastisk och som återgår till sin ursprungliga form om den böjs. Allt är med andra ord klart för att de här högtalarna ska vara med om både det ena och det andra. De stora öronkuddarna är gjorda av fårskinn och vilar silkesmjukt runt öronen. Högtalarelementen har kraftiga neodymmagneter och mäter hela 70 mm. Alltså 75 procent större diameter och mer än tre gånger så stor membranyta som mer normala storleken 40 mm, för att återskapa musiken med ett mer oansträngt och dynamiskt ljud. Elementet sitter i en resonansdämpad kammare med ett akustiskt filter som ska absorbera oönskad turbulens från membranet.
Både en 3 meter vanlig kabel och en 1,2 meter balanserad kabel ligger i den rejäla träkistan som hörlurarna levereras i
Komfort och användning
Passformen är något av det bästa jag har haft på huvudet. Andra hörlurar kan klämma en smula, men MDR-Z1R är helt fantastiska att ha över öronen. Fårskinnet och den kåpornas generösa storlek bidrar till det. Detta är ren lyx på alla håll och kanter, här kan man sitta och lyssna på musik i timtal! Öronen kapslas in mer effektiv än med B&W P9 Signature, vilket gör att det läcker in mer ljud utifrån men också att det kan bli lite svettigare efter ett tag. Fast jag måste säga att det inte var något stort problem för mig personligen.
Ljudkvalitet
Hur låter då ett par slutna hörlurar för 22 000 kronor? Tja, var ska jag börja? För det första är det en vansinnig storlek på ljudbilden. En kyrkokör har en stor och fyllig klang, både från kören och från akustiken i kyrkan. Rösterna urskiljs ytterst väl från varandra, och det finns en klangbotten som när man jämför med de öppna Sennheiser HD 800 S och Focal Elear påminner om skillnaden mellan ett par stora golvhögtalare och ett par stativare. Så mycket fylligare bas är det i Sony, utan att de känns överdrivna. De har en mycket neutralare klang än Bowers & Wilkins slutna P9 Signature, men har ändå lika mycket tryck i basen. De låter så oansträngt och har så bra kontroll över dynamiken att man snabbt inser att man befinner sig i highend-trakter, och mer än så. MDR-Z1R funkar faktiskt förvånansvärt bra med mobiltelefonen, men det blir ändå inte riktigt full fart på dem förrän de får en ordentlig förstärkare. Till exempel Sonys egen TA-ZH1ES för 19 000 kronor – själv har jag testat med Hegel HD12, som också gör ett bra jobb.
Lugn akustisk musik klarar Sonyerna på rak arm. ”Vinyl and a Heartache” med Darling West har en tjusig gitarrklang som är både spröd och fyllig på samma gång, och kvinnorösten låter som om den kommer direkt från en dröm! Det låter stramare, större, luftigare och ärligare än med P9 Signature, samtidigt som basen är större och fylligare än i de flesta öppna hörlurar jag kan komma på. Kanske med undantag för Pioneer SE-Master1, som är den mest underhållande öppna konstruktionen jag har hört hittills.
Underhållning till tusen
Och när vi snackar om underhållning: testa med att lyssna på hiphop och elektronisk dance-musik med en öppen highend-hörlur och försök övertyga mig om att det låter lika tufft som med Sony MDR-Z1R. Det blir inte lätt. För både Sennheiser HD 800S, Focal Elear – och vi kan lika gärna ta med de dubbelt så dyra Focal Utopia! – låter betydligt mer analytiska i basen än Sony-lurarna. Sony pumpar på med gott om kräm och masserar verkligen hörselgången med bas, oavsett om det är gammal N.W.A. eller modernare Drake som står på spellistan.
Som de flesta slutna hörlurar är MDR-Z1R inte helt neutrala. Det kan alltså vara en utmaning för ljudtekniker att mixa med dem. Jag har mastrat en låt med dem, och när jag var nöjd med allt så lyssnade jag på resultatet genom ett par monitorer Det visade sig att det fanns en puckel runt 120 Hz som jag inte hade märkt, men som resonerade tydligt i högtalarna varje gång. Eftersom hörlurarna smörar på lite extra i basen kräver de viss tillvänjning om man ska mixa musik med dem.
Slutsats
Sony MDR-Z1R gränsar till vansinne. För vem med en frisk hjärna skulle lägga 22 000 kronor på ett par slutna hörlurar? Alla vet ju att riktigt highend-ljud är något man får med den öppna typen, och av just det skälet så är det sådana lurar som är absolut vanligast i den här prisklassen. Men Sony är inte som andra, och de visar de verkligen här. Förutom att återskapa musiken med superprecision i hela tonregistret så är MDR-Z1R kolossalt underhållande.
Magin ligger i basen. Vi tyckte att lillebror MDR-Z7 för 6 000 kronor var underhållande, men lite slapp i basen, och även Z1R är lite fylligare i basen än man är van vid i highend-klassen. Skillnaden är att den ytterst välkontrollerad. Det låter supertufft, och trots en liten partypuckel upplevs ljudet som korrekt och ofärgat. Det låter lite som att ha en perfekt integrerad subwoofer inkopplad och ratta upp den ett par decibel extra.
All musik låter tjusigt, och partymusik får både fart och fläkt. En extrem medelväg mellan professorn i vit rock och den sprallige festprissen.
