: Piega Classic 80.2

När musiken ska återges med maximal trovärdighet, med finkornig upplösning och knivskarpt fokus, så blir det lätt väldigt dyrt. Och insisterar du dessutom på högtalarna ska kunna ta till storsläggan, greppa tag i basregistret och trycka in det i magen på dig så behövs det inte bara pengar, utan golvyta också. Högtalarna måste nämligen vara stora. Piega Classic 80.2 är ett sådant högtalarpar, byggt för att både briljera och terrorisera på samma gång.

 

Koaxial med band

Jag vågar påstå att musik handlar mycket mer om tid än om frekvens. Om tonerna inte träffar precis när de ska så förstör det hela ljudbilden. Av just det skälet har Piegas finaste högtalare koaxialelement, där diskanten sitter i mitten av mellanregistret. Det ger en optimalt faskorrekt och sömlös övergång mellan dem, samtidigt som de två registren återges längs samma axel åt alla håll. Med resultatet att stereoperspektivet blir så bra som möjligt, även om man inte sitter mittemellan högtalarna när man lyssnar. Och där andra tillverkare har dome-formade och konkava membran i deras koaxialelement så använder sig Piega av band till båda. Kraftfulla neodym-magneter sätter en 20 mikrometer tunn aluminiumfolie i rörelse. Fördelarna med bandmembran är att de reagerar snabbare än dome-formade och traditionella membran, och har dessutom en bredare spridning. Mellan ett traditionellt mellanregister och en banddiskant riskerar man en ojämn fasövergång, men detta har Piega löst genom att alltså använda bandelement till båda registren.

 

Träkabinett

Piega är mest kända för sina exklusiva högtalare i aluminium men Classic-serien har kabinett av trä. Allt för att göra highend-ljudet tillgängligt till betydligt hyggligare priser. Om 80.2 hade haft samma sorts aluminiumkabinett som den dyrare Coax-serien så skulle priset förmodligen fördubblats. Som exempel har MasterOne i flaggskeppsserien exakt samma koaxialelementet till mellanregister och diskant, och trots en mindre membranyta i baselementen (2 x 22 cm) så är priset mer än 300 000 kronor! Helt plötsligt känns inte 128 000 så dumt längre.

 

Stora Bocken Bruse

I oktobernumret 2015 testade jag den något mindre modellen Classic 60.2. Med en häftig och mullrande bas i kombination med precision i tonerna som bara schweizarna kan få till, var de de bästa jag hört för under 100 000 kronor. Jag gick så långt som att hävda att de på vissa områden är bättre än andra högtalare som kostar dubbelt så mycket. Du kan tänka dig hur nyfiken jag är på att se vad storebror får till!

80.2 är 20 kg tyngre och 10 cm högre än den redan stora lillebror 60.2 och verkligen en monstruös högtalare. Den har dubbla 26 cm bashögtalare där 60.2 nöjer sig med 22 cm. För att få en jämn övergång mellan bas och mellanregister är även bandmembranet i mellanregistret större än i 60.2. På papperet går den 2 Hz djupare i basregistret än lillebror, men ännu viktigare är att den har mer energi och flyttar mer luft i hela basregistret. Det innebär att den lämpar sig för större rum än sin lillebror.

 

Kabinettet

För att det enorma kabinettet ska färga ljudet så litet som möjligt med resonanser har det rundade sidor och en topplatta som lutar brant. Allt för att förhindra att parallella ytor på insidan förstör dynamiken och känslan av snabbhet. Det är inte överdrivet dämpat på något sätt, knackar man med knogarna på sidan så känner man att det ger efter och ger ifrån sig ett lite ihåligt ljud. Detta betyder inte nödvändigtvis något för ljudkvaliteten, men påverkar intrycket av byggkvalitet en smula. Som jämförelse har till exempel Bowers & Wilkins 803 D3, som vi testade i januarinumret, ett mycket styvare kabinett som gör ont i knogarna att knacka på.

Vårt test rum är ungefär 35 kvadratmeter stort. Jag frågade importören om det skulle bli ett problem för de stora högtalarna, men blev försäkrad att det skulle gå hur bra som helst. Så då återstod bara att baxa in dem och ställa dem där lillebror 60.2 lät bäst. Vilket var 110 cm från sidoväggarna, mätt från mitten av diskanten, och med fronten på 170 cm avstånd från bakväggen. Detta varierar från rum till rum, men tänk på att de här högtalarna behöver andrum. De ger bäst stereoperspektiv när de vinklas in rakt mot lyssningsplatsen.

Enormt ljud

Högtalarna kopplas till vår trofasta highend-förstärkarkombination, som består av Hegel P30 och två H30 effektförstärkare på vardera 1100 potenta watt i 8 ohm – och ännu mer i 4 ohm. Framför dem står nätverksspelaren Auralic Aries Mini inkopplad till en Hegel HD25-digitalomvandlare. Nästan 300 000 kronor i ren elektronik, alltså.

Först lite söta toner, nämligen upptakten till Johann Sebastian Bachs Cellosvit nr 1 i G-dur, framförd av Von Rosenthal de la Vegaz. Cellon framträder med stor kropp, här hörs rikligt med undertoner från lådan. Högtalarna skiner på samma sätt som sina mindre syskon och serverar övertonerna på ett briljant och superluftigt sätt. Ljudbilden är oerhört distinkt i toppen, man riktigt hör hur stråken gnuggar mot strängarna.

Men jag undrar om inte cellon är lite väl ilsken. Det påminner en smula om när jag hörde den finska metal-kvartetten Apocalyptica på Roskilde 2001, där cellorna trycktes ut ur PA-anläggningen så det fladdrade i byxbenen. Dödstufft, men är det verkligen helt trovärdigt?

Jag fortsätter med nyinspelningen av Joni Mitchells ”Both Sides Now” från 2000. En stor stråkorkester breder ut sig i rummet, Joni Mitchell står mitt i alltihop och strålar med sin vackra röst. Rösten har blivit mörkare och fått fler årsringar sedan den ursprungliga versionen från 1967, och varje sår på själen blottas av folk-veteranen som här gör en storslagen jazzversion. Det är rörande vackert och sorgligt melankoliskt.

 

Holografi

I det övre registret får Piega-högtalarna fram allting. Oförvrängt och luftigt. Och med en förmåga att fylla rummet med ljud utan att anstränga sig. När det gäller att placera enskilda instrument i ett tredimensionellt rum så tycker jag dock att lillebror 60.2 gör det bättre, förmodligen eftersom frontplattan har mindre yta och orsakar mindre diffraktion när de höga frekvenserna rör sig över fronten. Ovan nämnda Bowers & Wilkins 803 D3 har en markant bättre holografi, vilket gör att instrumenten svävar bättre i luften.

Det finns också något i basregistret som inte är fullt så luftigt som jag vill ha det. Där jag föredrog den underhållande basresponsen från lillebror 60.2 före den i överkant sterila Bowers & Wilkins 803 D3, tycker jag att 80.2 blir lite för mycket av det goda. Monstruösa basinstrument blandar sig inte lika väl med resten.

 

Placering och spikes

Vilket leder mig till en av invändningarna mot Piega-högtalarna, nämligen bristen på piggar (spikes). I stället sitter det skivor av aluminium på undersidan, som inte fungerar så bra på vår heltäckningsmatta. Man behöver spikes som går igenom mattan och får kontakt med betongen under.

Sedan tycker jag att det är nödvändigt att flytta soffan lite närmare än vad den brukar stå. Då kommer man lite väl nära högtalarna, men genom att komma bort från bakväggen så blir basresponsen både stramare och luftigare.

 

Elektroniska rytmer

Med basen tillstramad är det dags att släppa lös vilddjuret. Matoma-remixen av Astrid S ”2 AM” är häftig och Piega-högtalarna drämmer till hårt i bröstet när Hegel-förstärkaren spelar på ”klockan elva” och pumpar på. Jag har sällan haft så kul med highend-högtalare! Nästan som ett partyhögtalare med änglavingar. Det låter aldrig hårt eller förvrängt, Astrids röst är luftig och upplöst när musiken hamrar.

Högupplöst

Ändå är kanske basen i mesta laget. Ta Jan Gunnar Hoff tolkning av ”Stille stille kommer vi” med Unni Wilhelmsen röst som strålar ut från jazzensemblen med en oerhört finmaskig ljudbild. Unnis röst går det inte att klaga på, den skiner verkligen. Inte på cymbaler, piano eller trumpet heller. Det är bastrumman och kontrabasen som låter väl saftiga. Det gör att ljudbilden inte känns lika homogen som med överdrivet precisa högtalare som B&W 803 D3 eller Focal Sopra No 2.

Lyssna på den underbara ”Done Wrong” med Ani DiFranco, där knäppandet på gitarr skiner skönt samtidigt som Anis sköra stämma låter som om hon står mitt i rummet och blottar sin själ. Återigen är basen lite i mesta laget för min del. Där 60.2 balanserar på en knivsegg och basen är precis tillräckligt behärskad för att inte bli för mycket av det goda, så går den största modellen ett steg för långt. Har du ett stort rum på 40 kvadratmeter fungerar det förmodligen bättre.

 

Slutsats

Jättelika Piega 80.2 är en frisk fläkt i highend-djungeln. Med två stora baselement i varje högtalare dundrar de loss som de är renodlade partyhögtalare, men öppnar också upp ljudbilden och avslöjar instrumenten med alla sina detaljer intakta. Som bara tvättäkta highend-utrustning kan.

Högtalarna tål verkligen stryk, och man är sugen på att spela högt nästan jämt. De är lättdrivna men maximal kontroll får man bara med en kraftfull förstärkare.

Det finns ett par nackdelar. För det första är basen en aning överdriven. Den behöver ett stort rum och kräver att man jobbar med placeringen för att sitta ordentligt, och till och med då kan den stjäla lite för mycket fokus. För det andra så orsakar den stora frontplattan diffraktion så att ljudbilden inte blir riktigt lika holografisk som vi vill. I våra rum fungerar lillebror 60.2 därför bättre.