: Hegel HD25

Externa digitalomvandlare har funnits nästan lika länge som CD-spelarna. Ändå har det bara varit de mest inbitna puritanerna som hoppat på DAC-tåget. Alla andra har köpt en bra CD-spelare – och så småningom en DVD- och en blu-ray-spelare – och varit nöjd med det.

Det är digitalomvandlarna med USB som fått upp allmänhetens ögon för externa omvandlare. Framför allt för att äntligen kunna få ett bättre ljud från datorn, men också för att lyfta ljudkvaliteten från blu-ray-spelaren, spelkonsolen eller TV-boxen. Det går nämligen alldeles utmärkt att använda sin gamla CD-spelare från 90-talet och ändå njuta av toppmodern digitalteknik genom att koppla in en sådan DAC. Och en bra USB-DAC kan göra att datorn låter bättre än CD-spelaren, särskilt om man spelar högupplösta ljudfiler. Den trollar dessutom fram betydligt bättre ljud ur musiktjänster som Spotify och Wimp.

Nytt DAC-chip
HD25 är Hegels nya toppmodell. Med ett 32-bitars DAC-chip från AKM anser Hegel att de har stoppat i den bästa kretsen på hela marknaden. Även om inte omvandlaren klarar ljudsignaler med högre upplösning än 24 bitar så minskar den extra bit-upplösningen egenstörningarna betydligt, så att musiksignalen blir så opåverkad som möjligt. HD25 har dessutom fått ny strömförsörjning till digitaldelen, vilket Hegel hävdar får fram betydligt fler detaljer i höga frekvenser utan att ljudet är framfusigt eller aggressivt.

Jitter
Detta är Hegels första omvandlare med asynkron UBS-överföring, vilket ska orsaka ännu mindre jitter-störningar än i tidigare modeller. Jitter är digitalt brus som orsakas av tidsfel. Tidsförskjutningar i den digitala signalen gör att musiken låter plattare och tillför viss förvrängning eftersom ljudvågorna blir oregelbundna. Hegel har tidigare varit motståndare till asynkron USB eftersom de ansett att det inte har funnits tillräckligt bra metoder för tekniken. Men nu har de alltså lyckats åstadkomma asynkron överföring så som de anser att den ska fungera.

HD25 styrs med en fjärrkontroll och har dessutom digital volymkontroll. Tack vare den höga upplösningen och den fina analogdelen påstås omvandlaren vara bättre än i många förstärkare.

Kabinettet ger kanske inte det bästa intrycket när det gäller byggkvalitet, till exempel bleknar det bredvid Weiss DAC202. Men Hegel har medvetet satsat på ett aningen trist skal för att kunna satsa pengarna där de gör nytta – på insidan.

Användning
Det finns inget hokus-pokus med skötseln av HD25. Välj ingång med fjärrkontrollen, sedan är det bara att köra. För filer som har högre upplösning än 96 kHz måste du installera en drivrutin till Windows, men till Mac behövs ingen. Tappar du bort fjärrkontrollen kan du byta ingång genom att knacka två gånger toppen av frontplattan. Ändra volym går däremot inte utan fjärr.

USB-ljud
Hemma hos mig har Hegels förra toppmodell HD20 stått i nästan ett år och jag är jättenöjd med den. Jag har egentligen inte saknat någonting. Förvåningen är med andra ord stor när jag ersätter den med HD25 och börjar spela musik från Macen via USB. För det som var en väldigt upplöst och stor ljudbild med HD20 (överförd med balanserade kablar till den integrerade förstärkaren Chapter Précis 250S och de små golvhögtalarna Gallo Reference 3.5) får plötsligt en del nya stjärnor på natthimlen.

Tori Amos senaste orkesteralbum ”Gold Dust” i 24 bit/96 kHz är ett snyggt bevis på det. HD25 får fram fler detaljer från rösten på ”Marianne”, gör bakgrunden ännu svartare och breder ut klangen från den stora Bösendorfer-flygeln ännu mer på sidorna och bakåt mot horisonten. När sedan orkestern börjar trycka på finns det större kontraster i allt som händer. USB-omvandlingen görs med avgjort högre kvalitet än förut.

CD-ljud
Dags för CD. När musiken kommer från min modifierade Hegel-spelare CDPA4 mk2, inkopplad till koaxialingången, är det imponerande hur mycket information som grävs fram ur CD-skivorna. Med Rebekah Del Rios ”Llorando” (cover på Roy Orbisons ”Crying”, odödliggjord i Silencio-scenen i filmen Mulholland Drive) låter den aningen vassa digitala klangen mindre vass. Inte för att HD25 maskerar något utan för att den har högre upplösning. Ljudbilden är stor i denna a capella-uppvisning som lockar fram gåshuden.

Komprimerad musik
Det spelar nästan ingen roll vad jag matar HD25 med. Den tuggar i sig allt och spottar ut det igen med bättre ljud än vad den tog emot. Även komprimerad musik från Wimp och Spotify får nytt liv. Jag har till exempel aldrig hört ett bättre ljud från min Squeezebox Touch än när den kopplats koaxialt till Hegel HD25.

I testrummet på jobbet har omvandlaren fått prova på både Focal-golvhögtalarna 826W (20 000 kr) och sprillans nya Sony SS-NA2ES (30 000 kr), drivna av såväl Electrocompaniets integrerade ECI 6 DS som Hegels egen H300. Även där trollade den fram magin, särskilt när den kopplades till Hegel-förstärkarens speciella DAC-loop. Då blir signalen nämligen klockad två gånger vilket nästan eliminerar jitter helt och hållet.

Även om jag till en början var lite tveksam om vilken av omvandlarna Hegel HD20 och den flera gånger dyrare Weiss DAC202 som låter bäst så är det ingen tvekan om att HD25 krossar dem båda. Då kan man verkligen börja snacka om valuta för pengarna!

Slutsats
Hegel HD25 är en mirakelkur för stereon. Oavsett om anläggningen är halvdyr eller väldigt dyr så är det verkligen imponerande hur bra ljud som kommer ur den. Ljudkvaliteten börjar i signalkällan, och mycket närmare källan än en DAC kommer man inte.

HD25 låter stort och upplöst och har en vansinnig tyngd i basen. Hela registret finns på plats, så att säga att klangen är varm eller kall går inte. Den är neutral, fast har så många lager klanger att den ändå låter mjukt som varmt smör. Det är precis ett sådant här ljud jag vill ha!