: KEF M400

De senaste åren har hörlursmarknaden exploderat och då är det bara naturligt att tillverkare som traditionellt sett är kända för att bygga högtalare också försöker sig på mer personligt ljud rätt i örat. Vi har sett det förut från märken som Bowers & Wilkins, Focal och PSB, och nu är alltså turen kommen till engelska KEF.

M400 är ett par hopfällbara hörlurar som väger lite och tar lite plats i det medföljande fodralet. Ur den synvinkeln är de som skapta för att ha med sig på resan. Ett elektriskt motstånd på 32 ohm är idealiskt för mobiltelefoner och bärbara musikspelare som inte är alltför starka, och kabeln har inbyggd mikrofon och fjärrkontroll för grundläggande styrning av musik och telefonsamtal. Det vill säga, du kan hoppa fram och tillbaka mellan låtar, besvara och avsluta samtal samt höja och sänka volymen.

 

Passform

M400 väger som sagt inte mycket, och i kombination med bra komfort märker man knappt att man har dem på sig. Bortsett från att de ganska så effektivt stänger ute brus och håller musiken inne. De funkar alltså fint på bussen eller i tunnelbanan, även om ingenting kan mäta sig med aktiv brusreducering när det gäller lugn och ro. Du slipper också irritera personer som befinner sig i samma rum genom att spela musik som läcker ut.

Dynamiskt mellanregister

Rent ljudmässigt är M400:s stora styrka dess förmåga att effektivt skilja instrument från varandra. Det är inga problem att höra skillnad på altfioler och violiner ens i en stor orkester, och sångröster markeras på ett ovanligt detaljerat sätt. I basregistret är tonerna också enkla att skilja från varandra. Tonstrukturen i basen är mer differentierad än i en av mina favoriter, Sony MDR-1A, och detaljnivån i övrigt ligger på en högre nivå. Det är också mer fart och fläkt i M400 än i Bowers & Wilkins P5, som är mjukare i klangen och lite slappare i svängarna. KEF M400 presenterar akustisk musik på ett enastående sätt.

Det jag tycker att M400 hade kunnat göra bättre är djupbasen. Det blir lite tunt där nere och elektroniska rytmer saknar den nödvändiga tyngden och fylligheten för att underhålla riktigt ordentligt. Här är Sony MDR-1A betydligt tuffare, detsamma gäller Panasonic HD10 (test på gång). De inte fullt lika kända DD Audio DBX-03 påminner mer om H400 i klangbalansen, men även dessa har aningen mer fyllighet i basrytmerna. Och för nästan halva priset.

Jag skulle också kunna tänka mig ännu luftigare övertoner. Det saknas en del snärt i virveltrumman, och där man med Sony-hörlurarna hör att sejarmattan (fjäderbandet) ligger och vibrerar på undersidan av trumskinnet så är det inte lika tydligt i M400. Övertonerna rullar av lite för tidigt, vilket också gör att de ljusaste pianotangenterna inte skiner som de ska, inte sopraner och violiner heller.

 

Slutsats

KEF:s kompakta hörlurar M400 är bra på mycket. Speciellt mellanregistret låter kanon, och skiljer mycket väl på instrument och röster. Basen är också oerhört differentierad och bra rent tonalt. Lägg därtill att hörlurarna är hopfällbara, ytterst kompakta och bekväma, så är det ingen tvekan om att de kommer att hitta fram till många hifi-intresserades öron.

Nackdelen är djupbasregistret, som blir lite tunt. Elektronisk musik pumpar inte loss som vi hade velat och övertonerna hade gott kunna skina ännu mer. Men M400 har gjort oss nyfikna på vad de andra modellerna har att erbjuda.