: KEF Reference 1

Gåshudsfaktor är något man snackar mycket om i highend-klassen. När musiken kryper in under skinnet och får håren att resa sig. Mycket måste stämma, framför allt är stereoperspektivet en viktig egenskap. Det som gör att man kan plocka ut var någonstans varje instrument befinner sig. Med en sångare som står cementerad mitt i alltihop, i stället för att vara utsmetad i ett diffust ljudlandskap. Och där man kan höra en enskild fiol mitt en stor stråkorkester.

Någon i orkestern kan naturligtvis inte låta bli att hosta mitt i konserten, precis under den tystaste passagen. Var det flöjtisten på fjärde raden? Eller klarinettisten på femte?

Läs också: Test av Devialet D400 – sensationell fransk förstärkare

 

Punktkälla

Ett optimalt stereoperspektiv är bara möjligt att åstadkomma om ljudet från högtalarens diskantelement träffar örat exakt samtidigt som mellanregistrets. Bortsett från att delningsfiltret först och främst måste arbeta superexakt så kan man åstadkomma detta genom att placera högtalarna långt bort, så att de två elementen nästan blandas ihop till en enda punktkälla. Somliga tillverkare vinklar kabinetten en smula så att diskanten pekar pyttelite nedåt samtidigt som mellanregistret spelar rakt fram, så at de två registren möts exakt på den plats i rummet där lyssnaren sitter.

Det finns ett annat sätt att göra det på, och det använder sig KEF av. Nämligen att i stället placera diskantelementen i mitten av mellanregistret och förvandla de två elementen till ett koaxialelement. Ett sådant fungerar som en äkta punktkälla, oavsett hur långt det är mellan högtalarna och lyssnaren. Och nästan oberoende av vinkel. Det gör att man får en bred ”sweet spot” så att man kan njuta av ett precist stereoperspektiv hur man än sitter i förhållande till högtalarna. Detta medför en del intressant möjligheter, till exempel att använda en trevägshögtalare som närfältsmonitor, eftersom det inte spelar någon roll hur nära högtalarna man sitter när man jobbar med ljudet.

För lösa problem med glapp i fasen, som kan uppstå precis i fogen mellan diskanten och mellanregistret, har KEF satt en stjärnformad vågledarlins framför diskanten.

Trevägs

Reference 1 är KEFs minsta modell i Reference-serien – och deras största och dyraste stativhögtalare. Den är inte direkt liten med sina 44 cm på höjden och 43 på djupet, men den ska ju ha plats för ett 6,5-tums baselement. Detta är nämligen än äkta trevägshögtalare!

På baksidan sitter ett par läckra terminaler så att man kan bi-ampa med dubbla förstärkare om man vill. Då lossar man bara på två skruvar i mitten, som när de är inskruvade kopplar samman terminalerna på insidan av kabinettet. Smart och elegant.

 

Placering

Vi fick högtalarna i svart pianolack. Läckert, fast många håller nog med om att Reference 1 ser ännu snyggare ut i rosenträ – som kostar tiotusen kronor extra.

Basporten på sidan går att justera, det ingår rör med två olika längder. Det kortaste röret rullar av tidigare i basen och bör användas om högtalarna står nära väggen bakom. Står de längre ut på golvet så rekommenderas det långa röret som ger mer utsträckt bas. Prova dig fram!

Bruksanvisningen rekommenderar placering 0,3–1,5 meter från bakväggen och upp till 3 meter från sidoväggar. I vårt testrum på ungefär 35 kvadratmeter fick vi bäst resultat när högtalarna stod på stativ med fronten ungefär 1 meter från bakväggen och diskanten 1,2 meter från sidoväggarna. Vinklingen är inte lika kritisk som med en del andra högtalare, men jag föredrog ändå att de pekade snett inåt mot lyssningsplatsen för att få ett ännu mer stabilt centrum i ljudbilden.

Referensljud

Världen är full av högtalare som sminkar ljudet åt det ena eller andra hållet. En del har extra fyllig bas, andra briljerar i diskantregistret och återger övertoner med massor av energi och detaljer. KEF Reference 1 känns däremot ytterst neutrala. Det första jag lägger märke till är attacken. Maken till liv och intensitet! De drevs av Naims nätverkspelare NAC-N 272 och förstärkaren NAP 300, båda med extern strömförsörjning.

Hör bara på Ani DiFrancos klassiker ”Letter to a John” från 1994-albumet ”Out of Range”. Det sprutar om hennes gitarr, trumsetet är oerhört levande och huvudpersonen i historien får spy all sin galla, perfekt placerad i mitten. Råheten i inspelningen betonas så till den milda grad, detta är ett av de livligaste högtalarparen jag har hört i den här storleksklassen.

Neil Youngs ”Heart of Gold” från legendariska ”Harvest” framkallar rysningar av det nostalgiska slaget. Låt gå för att man hör att ljudteknikerna har varit lite väl ivriga att ta bort bandsus med Dolby-brusreducering och på samma gång suddat bort lite av luftigheten och livligheten. Men på samma gång är detta en del av charmen, att det går att höra och datera inspelningen till en tid när man var helt besatt av att ta bort allt bandsus. Och de detaljer som finns hör man klart och tydligt genom Reference 1.

Klassisk musik är en stor utmaning när många instrument i en stor ljudbild ska pressas genom ett högtalarstort nyckelhål. Men Reference 1 låter större än sina fysiska mått. Och med Dvoraks cellokonsert i B-moll är det dags att verkligen visa vad de här rackarna är gjorda av!

Cellosolon framträder krispigt som bara den, samtidigt som orkestern breder ut sig på en stor scen. Det är full kontroll på flöjterna, fiolerna och alfiolerna, och även om KEF-högtalarna inte går avgrundsdjupt i basen så får man en bra känsla av kontrabasarna också. Det här är verkligen bra! Högtalarna sminkar ingenting. Om något är de lite tillbakadragna i övertonregistret, som vissa konkurrenter återger mer energiskt.

Focal

En av konkurrenterna är Focal. I testrummet står nämligen Sopra No1, som kostar 87 000 kronor utan stativ. Helt klart i highend-klass, och om det är KEF eller Focal man ska ha beror i hög grad på den personliga smaken. KEF är ganska så återhållsamma i basen och har inte de mest energiska övertonerna, medan Focal är helt annorlunda. Där bjuds det på en stabil bas, där bastrummor och basgitarr slår hårt och fylligt. Övertonerna är krispiga och luftiga, kvinnliga röster och cymbaler skiner som bara den! Focal-högtalarna är dessutom känsligare och kan spela högre med mindre förstärkarkraft.

Men Reference 1 har bättre sammanhållning. Mellanregistret är helt överlägset och där Focal målar upp ljudbilden med bredare pensel och skapar en mer tvådimensionell vägg av ljud så har KEF ett klart bättre markerat centrum och ljudbilden har ett större djup. Reference-högtalarna känns snabbare, mer laserprecisa.

Med fel sorts musik kan det låta i hårdaste laget. Sätt på Avicii eller någon annan popmusik som är ihjälkomprimerad och förbered dig på att bli besviken. KEF ger ingenting gratis i basregistret, så modern musik som egentligen borde vara rytmisk och kul låter platt och livlös på grund av för hård kompression under mastringen. Allt för att ge en illusion av högre volym, vilket ofta låter helt skrattretande med highend-utrustning. Här är Focal mycket mer förlåtande.

Slutsats

KEF Reference 1 är ett fantastiskt stycke hantverk. Den är flexibel när det gäller placering mot bakvägg och tack vare ett koaxialt diskant-/mellanregister kan man sitta nästan var man vill i soffan och ändå få ett optimalt stereoperspektiv.

Dynamiken är helt grym, högtalarna hänger med i svängarna på allting. Tonernas sammanhållning går det inte att klaga på och stereoperspektivet är något av det bästa som går att få tag i. Detta är verkligen highend på alla sätt och vis!

Somliga kan vilja ha en fylligare bas, andra kan tycka att det saknas en smula en bit upp i diskanten. Då kan man till exempel lyssna på Focal Sopra No1. Vill du ha många av KEF Reference 1:s kvaliteter fast med inbyggd förstärkning och rumskorrektion – och till ett lägre pris – så kan du titta närmare på de briljanta studiomonitorerna Genelec 8351 SAM.