: McIntosh MHA150

När vår chefredaktör Lasse testade McIntosh MHA100 2014 så var det inte utan förtjusning. Den var inte bara en ytterst potent hörlursförstärkare med en hel watt i utgången, den skilde sig från andra hörlursförstärkare genom att den också huserade ett par högtalarutgångar, var och en med 50 watts effekt. Med dem gick det att driva ett par highend-högtalare på skrivbordet om man ville lyssna på något annat än hörlurar.

Liten uppgradering

MHA150 är identisk med sin föregångare när det gäller konstruktion, bortsett från den uppdaterade digitalomvandlaren. Nu klarar USB-porten upplösningar ända upp till 384 kHz, och även det udda DSD-formatet. Det finns inte så mycket musik i DSD, men McIntosh lovar också att det betydligt vanligare PCM-formatet avkodas ännu bättre än tidigare. Tyvärr har den nya förstärkaren råkat ut för en massiv prisökning, vilket delvis beror på att dollarn har gått upp.

Integrerad förstärkare

Det verkar märkligt att MHA150 marknadsförs som en hörlursförstärkare med högtalarutgångar och inte en integrerad förstärkare med hörlursuttag, vilket den ju är. Detta gör McIntosh för att betona att det är hörlurarna som är det väsentliga. De har inte prioriterat bort högtalarutgångarna, men eftersom MHA150 är så mycket mindre än andra McIntosh-förstärkare och därför passar perfekt på skrivbordet har de fokuserat på detta och kallar den för en hörlursförstärkare ”och lite till”.

Om man bara tittar på specifikationerna så hamnar effekten på 2 x 50 watt i samma muskelklass som små strömningsförstärkare som Sonos Connect:Amp och Bluesound PowerNode 2. Men McIntosh-förstärkarens många gånger häftigare strömkomponenter ger den mycket bättre kontroll över ett par högtalare och innebär att den håller sig stabil även med svåra impedanser. Dessutom säger effekt ingenting om ljudkvalitet, man kan förvänta sig att MHA150 motsvarar andra integrerade förstärkare runt 20 000 kronor i ren ljudkvalitet.

Driver alla hörlurar

Med en hel watt på huvudet spelar det ingen roll hur tungdrivna lurar du sätter på dig. Så kallade autoformers, som är transformatorer med lindningar för olika elektriskt motstånd, gör att det går att välja tre olika områden (8–40, 40–150 och 150–600 ohm) beroende på hörlurarnas impedans.

En detalj jag gillar är baskontrollen, som justerar upp basregistret med upp till 12,5 dB. Egentligen behöver man den inte, men det kan plötsligt dyka upp ett par lurar som har lite tunn bas, och då kan den vara käck att ha. Till exempel är de i övrigt så fantastiska Sennheiser HD 800 S en aning tunna i basen, men med 5 dB basförstärkning får man fylligheten som behövs för att det ska låta magiskt.

Låter fantastiskt

Med min MacBook Pro inkopplad till USB-porten och med Audirvana Pro som källa är det en fröjd att lyssna i hörlurar. Bowers & Wilkins P7 har så mycket bas att de inte behöver någon assistans och MHA150 håller dem i nackskinnet när musiken flödar genom dem, fri och rik på bas. Focal Elear låter fantastiskt, på många sätt friare än Sennheiser HD 800 S men ofta ännu tuffare om man höjer basen 2,5 dB. Då framträder basinstrumenten bättre och musiken blir mer fängslande att lyssna på.

Ett par superba hörlurar som inte behöver hjälp i basen på något sätt är Sony MDR-Z1R. 22 000 kronor för ett par slutna hörlurar är nästan lika vansinnigt som 60 000 kronor för en förstärkare att driva dem med. Fast med dem får man verkligen allt på en gång: fantastiskt och dynamiskt ljud i kombination med en häftig och fyllig bas som öppna hörlurar bara kan drömma om!

Om du inte har en McIntosh MHA150, vill säga. För kopplar du in ett par Focal Utopia så kan du bli förförd av det kanske bästa ljudet du någonsin har hört från ett par hörlurar. Det är åtminstone det bästa jag har hört. Upplösningen är extrem, nästan helt komplett, och dynamiken är av en annan värld. Basregistret är också otroligt potent, men i likhet med andra öppna konstruktioner är det inte alltid tillräckligt fylligt. Vill man sminka basen lite så kan MHA150 göra det utan att det går ut över upplösningen längre upp.

LeAnn Rimes ”Love Line” återges med fin dynamik samtidigt som tonerna från gitarren och LeAnns röst har massor av klangfärger. Ariel Ramirez ”Kyrie” framförs av Mercedes Sosa på ett fantastiskt sätt, med en enorm ljudbild och McIntosh bidrar med en förförande värme som gör det hela mer inbjudande att lyssna på än genom hörlursförstärkare med tunnare och mer neutral klang, till exempel Pioneer U-05 och Musical Fidelity M1 HPA. Fast då kostar också McIntosh 60 000 kronor, mot Pioneers 9 000 kronor och Musical Fidelitys 6 300 kronor. Är MHA150 värd det? Kanske inte, speciellt inte när man konstaterar att den inte klarar balanserade hörlurskablar.

Högtalarmagi

Men så har den alltså ett äss i rockärmen, nämligen förmågan att driva högtalare. Själv har jag nyss köpt mig ett par årgångshögtalare av typen JBL Model 4144 – studiohögtalare från första halvan av 1980-talet, med häftiga 12-tumsbasar som verkligen kan sparka ifrån sig. Smått överdrivna skrivbordshögtalare, men efter dem vill jag aldrig gå tillbaka till något annat. Eftersom jag bara sitter en meter från högtalarna har MHA150 gott och väl tillräckligt med kraft för att driva dem. Antingen på tyst nivå när jag jobbar eller på partynivå när jag vill plåga mina kollegor, det låter alltid hur bra som helst. Förstärkaren låter aldrig vasst och följer transienterna på ett imponerande sätt.

I testrummet finns Sonus faber Olympica III. Ett par golvhögtalare för 100 000 kronor som låter helt fantastiskt med både Hegel Röst och Denon PMA-2500NE, två förstärkare för ungefär 20 000 kronor som lämnar 75 respektive 80 watt.

McIntosh-förstärkaren har inte lika bra kontroll över högtalarna som de andra två. Men tills den blir stressad håller den hög kvalitet. I samma liga som de övriga två, vågar jag påstå. Akustisk musik återges med stor rymd, en fyllighet som är trivsam att lyssna på och det finns en tung och skön bas som kommer med bra oavsett det finns hiphop eller klassiskt i spellistan. Hegel låter stramare och har bättre djupbaskontroll, och Denon har ännu större ljudbild. Båda kan spela högre än McIntosh. Men ingen av dem är i närheten av så bra på att driva hörlurar som MHA150 – och ingen av dem ser lika bra ut på skrivbordet.

Slutsats

McIntosh MHA150 är ett unikum av en förstärkare, precis som sin föregångare. Den driver alla hörlurar på ett exemplariskt sätt och skulle du ha fallit för ett par med aningen tunn bas så kan du höja upp den och få ett fylligare ljud utan att det går ut över upplösningen i övertonerna. Och det finns så mycket kraft att du kan spela högt med full kontroll, hur tungdrivna lurarna än är.

Pricken över i är att MHA150 även kan driva ett par högtalare. Den lämnar bara 50 watt per kanal men ett par skrivbordshögtalare driver den hur lätt som helst – och med ljudet vi känner igen så väl från McIntosh: varmt och förföriskt, med tuff bas och lena övertoner.

Som enbart förstärkare är den värd 15 000–20 000 kronor. Som hörlursförstärkare kanske 10 000–15 000. Med andra ord kan du få många andra produkter för samma pengar. Fast ingen av dem är en McIntosh.