Hifi finns i alla storlekar och varianter, och med alla prislappar. En integrerad förstärkare för 50 000 kronor som den här kan verka helt galen för somliga, medan andra anser att den här prisklassen nästan är i lägsta laget. För när man väl har hört musiken i ”det magiska rummet” vill man aldrig lämna det.
Det är nämligen så att de små ynka procenten som lyfter ljudet från bra till magiskt kostar oerhört mycket pengar. Förstärkare för så lite som 5 000 kronor kan få fram det viktigaste i musiken på ett fint sätt, och några av dem kan till och med driva svåra – och dyra – högtalare, men de saknar den där sista lilla gnistan som lyfter ljudbilden till en ny dimension. Som drar ut musiken i rummet, omsluter oss och håller oss kvar.
Kraft
Den kanske mest uppenbara skillnaden mellan en billig och en dyr förstärkare är ren muskelkraft. På samma sätt som en bil med överlägsna kraftresurser också får bättre kontroll på medelhög hastighet vid låga varvtal, håller en kraftigare förstärkare bättre tag om musiken – på både måttliga och höga ljudtryck. Åtminstone i teorin. Ju högre man måste vrida upp förstärkaren för att komma upp i önskad volym, desto större är risken för förvrängningar. Många musikälskare vill därför ha ett stort överskott av kraftresurser.
Men styrka är inte allt
Tar vi däremot en titt på specifikationerna för den osedvanligt läckra förstärkaren Norma Revo IPA-140 så har den med sina 2 x 140 watt ingen avskräckande hög effekt. Det är faktiskt inte svårt att hitta förstärkare för 10 000 kronor som har samma effekt. Det måste alltså finnas något mer. Det handlar ju mer än något om att hantera musiksignalen med silkesvantar. Att förstärka musiksignalen utan att ta bort något eller lägga till något kräver en ohyggligt hög upplösning och låg förvrängning. Om vi ska fortsätta med bilanalogierna så skulle en Opel Kadett aldrig bli en Lamborghini bara för att man stoppade i en stor motor. Det handlar om hela konstruktionen. Kaross, stötdämpare och däck är viktigt, på samma sätt som en förstärkare också är beroende av kvalitet på chassi, kondensatorer, transistorer och resistorer – plus mycket annat.
Optimala ingredienser är inte heller nog. Man måste verkligen veta vad man håller på med när man utvecklar kretsarna. Hur kretsarna placeras inuti förstärkare är viktigt för att förhindra elektromagnetisk påverkan mellan komponenterna. Kom ihåg att det inte är många hobbykockar som har en chans mot Leif Mannerström även om de får samma råvaror att laga maten med.
Förväntningar
En förstärkare för 50 000 kronor måste förmedla fulländade musikupplevelser. Det ska smälla om skinnet på virveltrumman! På samma gång ska olika nyanser höras. Det finns inte två virveltrummor som låter likadant, ljudet varierar efter material och storlek och när sejarmattan smattrar mot trumskinnets undersida hörs många olika klanger – som alla ska höras under den korta sekund som slaget och efterklangen varar. Detta ställer inte minst krav på återgivningen av övertoner, men också på förstärkarens hantering av snabba svängningar.
Vikten av ett bra basregister får inte underskattas. Jag menar inte att kunna dundra loss med platt bas som även de sämsta PA-anläggningarna kan, utan om att återskapa bas med både luft och detaljer i tonerna. Återigen handlar det om snabbhet, men också om upplösning och en förmåga att återge klanglager på klanglager.
Sångröster
Återskapandet av sångröster är väsentligt. Det är på röster man enklast känner igen om ljudet är korrekt, eftersom vi utsätts för röster hela tiden, varje dag. Och en upplöst stämma som får gott om plats i ljudbilden men ändå inte maskerar olika instrument, är ingen självklarhet.
Stor bandbredd
Normas chefskonstruktör, Enrico Rossi, har jobbat länge med att återskapa just mänskliga röster. Och hans slutsats är att en förstärkare behöver en enorm bandbredd. Därför hanterar IPA-140 elektriska signaler ända upp till vansinniga 2 MHz! Med tanke på att de mest högupplösta musikfilerna inte innehåller någon ljudinformation över 100 kHz – och att det mänskliga örat inte hör över 20 kHz – så verkar det nästan löjligt att sträva efter att ha en sådan bandbredd.
Men Enrico Rossi hävdar att det har betydelse.
– Korrekt reproduktion av människorösten är en av de svåraste uppgifterna. Om inspelningskvaliteten tillåter är mikro- och makrodynamiken från en vacker röst helt extrem, det gäller även detaljrikedom, de uttryckta nyanserna och finessen som hörs. Och till skillnad från andra musikinstrument är människorösten bekant för alla. Det gör att man kan jämföra direkt, och det är skälet till att jag ofta använder röster under utvecklingen av utrustningen, berättade Rossi för hifi-webbplatsen 6moons i juli 2013.
Musikalisk bakgrund
Tiden från 1991 till den första massproducerade förstärkaren 1997 ägnade Rossi åt att ta reda på hur olika hifi-komponenter degraderar musiksignalen. Från musikens ursprungliga tillstånd till reproducerad. Och tack vare sin uppväxt i den musikaliska staden Cremona har det inte saknats musikaliska referenser. Cremona var bland annat hemvist åt klassiska storheter som kompositören Giuseppe Verdi och instrumentmakaren Antonio Stradivari som byggde de legendariska Stradivarius-fiolerna. Även fiolerna från Amati och Guarneri har sitt upphov i Cremona.
Konstruktion
För att uppnå sin stora bandbredd och renhet har IPA-140 genomgående fått mycket korta signalvägar. Dessutom har Norma undvikit kablar för att hålla elektriskt motstånd och induktans på lägsta möjliga nivåer. Läs: så ren musiksignal som möjligt!
När det gäller ingångar har förstärkaren fyra obalanserade RCA och en balanserad XLR. Eller rättare sagt: balanserad är den egentligen inte, för förstärkaren är i grund och botten en single-ended konstruktion. En helbalanserad konstruktion behöver dubbla uppsättningar förstärkarkretsar, alltså i praktiken en fyrkanalig konstruktion där den ena kretsen är fasvänd i förhållande till den andra i varje kanal. Norma-förstärkaren har därför ingen nytta av balanserade kablar, snarare tvärtom. För att summera den balanserade signalen passeras nämligen en extra krets, vilket påverkar ljudkvaliteten. XLR-ingångarna ska därför bara användas ihop med signalkällor som inte har några obalanserade utgångar.
Ingång nummer 2 kan konfigureras som utgång, till exempelvis en extern subbas, och ingång nummer 3 kan ställas om till en direktingång som passerar förbi volymkontrollen. På så sätt kan förstärkaren driva fronthögtalarna i en hemmabioanläggning. Ingång nummer 4 har för övrigt den allra kortaste signalvägen och är den som rekommenderas som huvudingång.
USB- och skivspelarmodulerna. De två svarta lådorna döljer förstärkarmodulerna. Hälften av effektförstärkartransistorerna (MosFET) är synliga, det finns sammanlagt sex per kanal. Kretslayouten är prydlig, korta signalvägar överallt utan kablar.
USB och skivspelare
I grund och botten är förstärkaren en helt ren, analog konstruktion. Men Norma flörtar med både retrointresserade och de mer teknikintresserade genom att erbjuda en skivspelaringång (MM och MC) och en USB-digitalingång. Det är värt att nämna att skivspelaringången och den analoga delen av USB-modulen är av typen dual mono, precis som resten av förstärkaren, och har helt identiska kretsar för vänster och höger kanal. Skivspelaringången kan anpassas efter alla impedanser och gain justeras så att den passar alla pickuper. I USB-modulen är analogdelen helt skild från den digitala. Den kan köra både asynkront och synkront, och stöder upplösningar upp till 24 bit/192 kHz. Personligen har jag bara testat den nedbantade förstärkaren, inkopplad till min trofasta CD-följeslagare, en modifierad Hegel CDP4A mk2. Det är en CD-spelare med neutral klangkaraktär, briljant upplösning och en sällsynt bra basåtergivning.
Fantastisk kvinnoröst
Mina lyssningsintryck av Norma-förstärkaren började med de golvstående transmissionslinjehögtalarna PMC fact.12 som kostar 120 000 kronor per par. Med sitt vansinnigt dynamiska och detaljerade mellanregister finns det få högtalare som är bättre på att återge det mest krävande instrumentet av dem alla, nämligen människorösten.
Hör bara på Trentemøllers melodiska, drömska albumjuvel ”Lost”, som för tankarna till titelmelodin till TV-klassikern Twin Peaks. Den fantastiska rösten som tillhör Mimi Parker från Low i den lugna första låten ”The Dream” är en verklig dröm att lyssna på, speciellt när den återges av Norma. Ljudlandskapet är redan stort och luftigt från början, men jösses så öppet och tredimensionellt det låter här. PMC-högtalarna har en otrolig dynamik i mellanregistret och rikligt med luft längre upp i övertonerna, och det betonas ytterligare av IPA-140.
Förstärkaren har mycket mer energi och luft i mellanregistret än jag är van vid. Jämfört med Hegel H300, en personlig favorit i prisklassen kring 30 000 kronor, är Norma ännu luftigare. Ljudbilden är en stor, holografisk bubbla av luft, där klanglager efter klanglager framträder. Och det är oberoende av om signalen kopplas in obalanserat eller balanserat. Men obalanserat ger i mina öron ett litet snäpp mer luft, upplösning – och attack.
Yamaha A-S3000 för 45 000 kronor har mer fyllighet i bas- och mellanregistret, men kan inte mäta sig med Normas luftighet och snabbhet. Den italienska förstärkaren får mig faktiskt att tänka på Chapter Audio Précis 250, som antagligen är den bästa förstärkaren jag har hört för under 100 000 kronor. Jämfört med referenskombinationen Hegel P30 och H30 har den vansinnigt mycket bättre kraftresurser och är även bättre rent kvalitativt. Men det är något med Norma som gör att jag inte saknar Hegel-kombinationen när jag byter.
Kör
För att fortsätta med människoröster spelar jag acapella-sången ”Oak and the Ash” med den brittiska kyrkokören King’s Sisters. Det är en kör som sträcker sig från basar och barytoner ända upp till kontratenor. När allt låter som det ska så verkar det som om kören står i vardagsrummet – och att vardagsrummet egentligen är en kyrka!
Även detta framträder oerhört bra. Men högtalarna har en smula låg känslighet, vilket gör att de behöver kraftigare doningar om man gillar att spela riktigt högt. IPA-140 klarar sig precis, men personligen tycker jag att den mer lössläppta men kraftigare Hegel H300 får högtalarna att släppa loss bättre. I synnerhet bassångare får mer pondus med Hegel.
Ingång 2 kan väljas som utgång för exempelvis subbas, och ingång 3 kan anges till en direktingång utan volymkontroll för hemmabiobruk. De balanserade ingångarna är egentligen inte balanserade utan slås ihop direkt vid ingången.
Ingen utpräglad rockare
PMC-högtalarna når ner gott och väl under 30 Hz i basen och borde nog ha ännu mer kraft än Norma IPA-140 för att blomma ut i djupbasen. Missförstå mig inte, Norma låter fantastiskt även i basregistret. Speciellt tonstrukturen är helt vanvettigt komplex, och jag känner att jag kan gå in i ljudbilden och nästan röra vid alla musikaliska toner – även i basregistret. Men den som gillar att spela högt med musik som har bra tryck, kommer nog att nicka mer uppskattande åt Hegel H300. Sätt på post-industri-rockgruppen How To Destroy Angels med låten ”Is Your Love Strong Enough?” från soundracket till ”The Girl With The Dragon Tattoo” (Hollywood-versionen) så trivs inte Norma lika bra. När den går i kompression gör den inte det på ett särskilt snyggt sätt utan blir hård i klangen. Däremot kan du sätta på nästan vad som helst annat. Rock också, så länge du inte spelar sjukt högt.
Högtalarbyte
Jag byter ut högtalarna mot något mycket billigare, nämligen Elac BS 312. Nu är jag egentligen inte något större fan av stativhögtalare, eftersom jag tycker att mycket viktig basinformation amputeras bort. Men de här högtalarna är speciella. De har tillräckligt med bas, är fylliga och taktfasta. Och bäst av allt är det fantastiska mellanregistret, i kombination med en ännu bättre diskant.
Här framträder toninformationen från Norma exceptionellt bra. Norma och Elac är som klippta och skurna för varandra. I stället för att täcka över varandras svagheter förstärker de varandras styrkor. För maken till upplöst, luftig – och supersnabb – avleverering av musiken! Här kan man bannemig inte tro att man sitter och lyssnar på ett högtalarpar för 16 000 kronor. Och eftersom man inte faller för frestelsen att dra på lika mycket med ett par kompakta stativhögtalare som med ett par stora golvhögtalare så pressar jag aldrig förstärkaren till bristningspunkten.
Sätt på Ane Bruns Beyoncé-cover ”Halo”, luta dig tillbaka – och häpna. Anes röst står i mitten och förmedlar en skörhet som gör att man får en liten inblick i musikens själ. Cellisten Linnea Olssons pizzicato-spel har både snärtighet och fyllighet, omringat av luft. Detta är en av de luftigaste förstärkarna jag har hört.
Slutsats
Italienska Norma har bränt sig fast i hjärnbarken på mig med sin största integrerade förstärkare, Revo IPA-140. Även om den är märkets största integrerade så är effekten inte högre än i många andra förstärkare för 10 000–15 000 kr. Men den är mycket snabbare, bättre kontrollerad – och oändligt mycket luftigare!
Musiken levereras med supersnabba transienter, sångröster framträder i mitten av ljudbilden och förmedlar sina vibrerande stämband på ett mycket mer detaljrikt sätt än vad undertecknad är van vid.
Musiken levereras så klangkomplext, stort och luftigt att man glömmer att man sitter och lyssnar på hifi, i stället gör man en resa in i musikens historia. Jag börjar fundera på att vinna musik-qiuzen på den lokala puben!
Har du skivspelare eller använder datorn som källa så kan du glädja dig åt att både skivspelarmodul och USB-DAC-modul kan köpas löst.