Roksan vem? Det är inte så lätt att sticka ut med ett relativt okänt namn i en värld där kända märken som Naim, Marantz, Denon och Rotel dominerar. Engelska förstärkare har rent allmänt inte haft så goda förutsättningar utanför sitt hemland.
Det är synd, man kan nämligen gå miste om riktiga godbitar.
Engelska Roksan har hållit på länge och säljer både förstärkare, skivspelare och ett par högtalare. Skivspelare etablerade dem tidigt som ett märke att hålla koll på, men förstärkarna (och CD-spelarna) har varit mer anonyma.
Det finns det egentligen ingen anledning till. Ta till exempel Roksan Blak. En serie som helt enkelt består av två produkter. En CD-spelare och en integrerad förstärkare med USB-DAC, skivspelaringång – och Bluetooth!
Den ställer upp i samma klass som några av modellerna från de ovan nämnda, mer välkända märkena och behöver verkligen göra något för att skilja sig från mängden.
Det underlättar att förstärkaren kombinerar fyra analoga ingångar – en av dem balanserad – med streaming och till och med har en skivspelaringång. Med andra ord passar den i ett modernt hem, där grammofonen har dammats av och gamla komponenter lever i perfekt harmoni med moderna strömningstjänster.
Det är inte många som behöver något mer. Fast det är klart, ett par extra digitala ingångar hade varit bra. Det skulle ha gjort förstärkaren mer flexibel. En möjlighet att koppla in CD-spelare, Blu-ray-spelare och TV till optiska ingångar, skulle också ha inneburit en fördel jämfört med konkurrenternas motsvarande förstärkare.
Roksan-förstärkaren känns stabilt byggd. En borstad svarteloxerad front, en glädjande stor volymratt och en display som går att läsa från andra sidan rummet hintar om en genomtänkt konstruktion.
Hörlursuttaget är tillräckligt kraftfullt för att orka driva stora hörlurar och man växlar mellan de rejäla högtalarterminalerna och hörlurar med en dold knapp på undersidan av fronten. Knappen får inte förväxlas med strömbrytaren, som sitter till vänster på undersidan.
Till förstärkaren ingår för övrigt en fin fjärrkontroll som även kan styra en CD-spelare och DAC från Roksan.
Bluetooth
Fördelen med Bluetooth är att det är enkelt att använda och att vem som helst kan använda det. Man behöver inte göra någon komplicerad nätverksinställning eller konfiguration. Sätt på Bluetooth och välj Blak, så är allt klart. Det är så enkelt att hela familjen kan strömma musik genom förstärkaren.
Nackdelen är att man inte kan strömma musik förlustfritt utan komprimering, även om Blak har Bluetooth med aptX som stöder överföring av högre kvalitet.
Det finns ingen nätverksanslutning som gör att man kan ansluta till nätverket för att strömma förlustfritt. I stället måste man plugga in en extern ljudkälla i USB-porten på baksidan. Då kan man däremot strömma 24-bitars ljudfiler via USB – oavsett format – och få mycket bättre ljudkvalitet än från Bluetooth. Spotify eller Tidal på en bärbar dator är allt som behövs. Har man dessutom ett Tidal HiFi-abonnemang kan man spela Masters-filer förpackade i MQA. Som potentiellt ger ett ännu bättre ljud, även om digitalomvandlaren i förstärkaren inte stöder MQA-formatet.
Skivspelaringång
Om man vill koppla in skivspelaren så måste den vara utrustad med MM-pickup, eftersom det är vad skivspelaringången klarar av. MC-pickuper går inte att använda. Skivspelaringången har ingen finjustering av kapacitans eller motstånd, här är det bara plug and play som gäller.
Dynamitdynamik
Förstärkaren lämnar 150 watt per kanal. Jämfört med andra förstärkare som mäter effekten i ett bredare frekvensområde (20 Hz till 20 kHz i stället för vid 1 kHz som den här), ligger effekten förmodligen närmare 110-120 watt. Men det är av underordnad betydelse eftersom Blak låter mycket kraftfullare.
Genom de små stativhögtalarna Piega Premium 1.2 lät The Weeknd och Daft Punks ”I Feel It Coming” stenhårt. Det kändes som om ljudet kom från mycket större högtalare och basen dundrade ut i rummet på ett sätt som verkade onaturligt för så små baselement.
Trummorna och basen var lekande lätta att skilja från varandra. Till och med när jag spelade högt, vilket förstärkaren i allra högsta grad inbjuder till. Den trivs helt enkelt när man drar på lite, och låter betydligt mer potent än Denon PMA-2500E. Fast den har inte samma grad av finess och fokus.
Keith Jarretts Köln-konsert låter lite tättpackad, även om det inte går att klaga på detaljrikedomen. Men det tar den igen med en extrem dynamisk kontrast, som ger Steinway-flygeln ett temperament som vare sig Denon eller Hegel H160 lyckas med.
Basen är inte bara häftig och engagerande, det är välkontrollerad också. De stora Sonus faber Serafino-högtalarna trivs bäst med förstärkare som har en del muskler och Roksan-förstärkaren hade inga som helst problem med att fylla så stora skor. Men då visade sig begränsningarna också.
Tonerna från Beethovens pianosonater från Marizio Pollinis hand låter lite tunga med Roksan-förstärkaren. Som målar med bred pensel och levererar ett stort ljud som passar stora instrument.
Den varma klangen från förstärkaren passar röster väldigt väl. Det är svårt att få musiken att låta hård eller gäll, för Blak har ett naturligt ljud med en varm klang. Och är rikt på detaljer, fast inte riktigt lika transparent och fokuserat som med Hegel H360 – även om den kostar mer.
Rotel RA-1592 är en mer naturlig jämförelse. Men trots betydligt fler ingångar och mycket muskler låter den inte lika varmt och lekfullt som Roksan Blak.
Värd att lyssna på
Om man inte tycker att antalet ingångar eller brist på wifi är ett problem så är Roksan Blak ett förträffligt alternativ till mer ”etablerade” märken i samma prisklass. Den spelar med ett sällsynt engagemang, med god hjälp av över genomsnittlig dynamisk kontrast och målar upp en varm och levande ljudbild. Den är inte det allra senaste när det gäller finess och klangnyanser, men med tanke på priset går det att leva med. Väl värd en provlyssning för varje entusiast med kräsna öron.
Väl värd en provlyssning för varje entusiast med kräsna öron.
