Philips har fått mycket uppmärksamhet i TV-världen för sina kontrastrika LED-skärmar, designmodellen Aurea och den extra breda bioskärmen Cinema 21:9. Jämfört med dessa är 5000-seriens kompakta 32-tummare av enklare slag, med traditionell LCD-panel och ”HD ready”-upplösning. Philips-TV:n har fått ett uppdaterat menysystem som gör den väldigt enkel att använda, även om fjärrkontrollen hade kunnat ha större och ännu tydligare knappar.
 
Bildkvalitet
Med Philips användarvänliga förstagångsinställning är det enkelt att ställa in bilden som du vill ha den när det gäller färger, kontrast och skärpa. Under installationen visas flera olika bilder och du väljer hela tiden det alternativ du gillar bäst. Om du vill ha bilden så neutral och ”okryddad” som möjligt kan det dock vara en fördel att stänga av en del bildförbättringskretsar i menyerna.
Det är först när alla dynamiska bildinställningar är avslagna som vi får ett riktigt bra intryck av Philips-skärmen. Då är inte wow-känslan lika stor vid första anblicken, men så länge vi håller oss till de mer sansade inställningarna under installationsfasen får vi en bra färgbalans utan störande färgstick.
Kontrasten från LCD-panelen är tämligen måttlig och det finns gränser för hur ljust vitt och hur mörkt svart skärmen kan visa. Svärtan är inte speciellt imponerande. En viss mängd ljus läcker alltid igenom från bakgrundsbelysningen, vilket hindrar skärmen från att bli helt becksvart när det behövs. Gråtonskalan, alltså graderingarna från svart till vitt, är däremot mycket exakt så att det syns massor av detaljer. Philips tycks alltså ha utnyttjat panelen maximalt trots dess begränsningar.
 
Ljudkvalitet
Ljudet från den här TV:n är helt godkänt, varken mer eller mindre. Röster återges fint och klart, men musik och actionfilmer låter som man kan förvänta sig av en liten flatskärm – tämligen tunt.
 

Också i detta test: