: M-Audio DSM1

I hifi-sammanhang betyder bra ljud förmågan att återskapa musiken från ljudmediet så som ljudproducenten ursprungligen tänkte att det skulle låta. Detta ställer höga krav på linjär frekvensrespons – från bas till diskant – och, framföra allt, timing. Och med timing menas fasrespons, alltså att alla frekvenser träffar örat samtidigt. När dessa kriterier uppfylls kan man njuta av en ljudbild som har stor trovärdighet.
Det låter kanske enkelt, men i verkligheten går det inte att bygga en helt korrekt högtalare. Högtalarelementen kan aldrig reagera lika snabbt som de elektriska signalerna som kommer från förstärkaren. De vibrerar dessutom en aning och tillför en liten dos förvrängning. Detsamma gäller högtalarkabinetten. Resultatet är att alla högtalare alltid färgar ljudet lite grand.
Vad som kanske är ännu mer skadligt för ljudet är om fasresponsen inte är exakt. Om ljudet från diskantelementet träffar örat lite tidigare eller senare än ljudet från mellanregister- eller baselementet uppfattas ljudbilden som snävare och mer onaturlig, och instrumenten får dålig sammanhållning. Detta är ett av skälen till att hörlurar kan uppfattas som mycket bättre än högtalare (detta, plus att man slipper rummets negativa inverkan på ljudet).
 
Olika användningsområden
I studiosammanhang kan det tyckas att en högtalares allra viktigaste egenskap är att den är frekvenslinjär. Bra fasrespons och genomgående god dynamik är naturligtvis en stor fördel, men behöver inte vara fullt så kritiskt. Vissa studiohögtalare upplevs därför som tråkiga om man lyssnar på musik i vardagsrummet med dem. I hifi-sammanhang är oftast fasrespons och dynamik viktigare, och i många högtalare prioriteras därför inte frekvenslinjaritet. Sådana högtalare låter gärna mer underhållande, men är oanvändbara för en ljudtekniker. Det finns alltså olika högtalare för olika saker.
 
Kompakt
Ska man kombinera alla egenskaper som krävs för ett ”perfekt” ljud så blir det fort svindyrt. Men förtvivla inte. För det första kan du genom att hoppa över den djupaste basoktaven se till att högtalarkabinettet får mindre vibrationer att handskas med, och att det dessutom kan göras mindre och styvare utan att det kostar alltför mycket. Det ger en ljudbild med få färgningar. M-Audios studiomonitor DSM1 är en stativhögtalare som har ett mindre kabinett än en golvhögtalare, och som rullar av lugnt och prydligt vid 49 Hz (mellan de lägsta grundtonerna hos en tuba och en cello).
 
Helt aktiv drift
Det är dock bara början på M-Audios problemlösning. DSM1 är helt aktiv, vilket betyder att all förstärkning finns inbyggd, en förstärkare till varje element. Den har även ett elektroniskt delningsfilter, vilket stjäl mycket mindre energi än ett passivt. Och genom att ha förstärkarstegen efter delningsfiltret i signalvägen så blir förlusterna ännu mindre.
En annan fördel med aktiva högtalare är att förstärkaren kan specialanpassas efter elementens impedanskurva och frekvensrespons. Den behöver alltså ingen kondensatorbank eller hög effekt för att orka driva. Om elementen har en nominell impedans på 4 ohm så är det irrelevant om förstärkaren orkar driva ett 2-ohms element lika stabilt, det enda som räknas är att den uppför sig normalt vid 4 ohm. Detta är en stor fördel eftersom det sänker kostnaderna. Resultatet är en mycket bättre kontroll över elementet och en genomgående bättre dynamik. Men detta gör inte DMS1 speciell, det finns många studiomonitorer som är aktiva och har bra dynamik.
 
Digitalteknik
M-Audios högtalare skiljer sig dock från många andra genom att vara digitala. Detta utnyttjas fullt ut, genom att högtalarens frekvens- och fasrespons korrigeras digitalt. Särskilt viktig är fasresponsen vid delningsfrekvensen, så att överlappningen mellan elementen är felfri. För att lyckas med allt detta måste signalen passera den digitala domänen innan den görs om till analog. Om signalen överförs analogt till högtalarna, vilket är fullt möjligt i detta fall, måste den genomgå två omvandlingar, vilket ger en liten signalförlust. För att förhindra detta är varje högtalare utrustad med en koaxial digitalingång. Du kopplar bara in signalkällan, till exempel CD-spelaren, till den ena högtalaren och drar sedan en ny kabel vidare till den andra. En omkopplare på baksidan avgör om högtalaren ska avkoda vänster eller höger kanal.
Observera att de här högtalarna egentligen är gjorda för att användas som närfältsmonitorer i en studio, där de står en eller en och en halv meter från lyssnaren. De är alltså inte gjorda för att fylla ett stort vardagsrum med ljud.
 
Ljudkvalitet
På tiden att ta reda på hur det låter. PS Audios CD-transport Perfect Wave (33 000 kronor) kopplas in, varpå ljudet justeras på baksidan av högtalarna. Dessvärre har vi inte haft tillgång till en digital signalkälla med variabel utnivå, så vi har fått göra på detta sätt när vi utvärderat den optimala ljudkvaliteten. Vi har också med gott resultat kopplat in förförstärkaren Rotel RC-1082 analogt, vilket låter oss styra volymen med fjärrkontroll.
Kvinnoröster ställer höga krav på fasresponsen mellan diskant och mellanregister, därför börjar vi med sångerskan Anne Marie Almedal, som strax före sommaren släppte sitt senaste studioalbum ”Blue Sky Blue”. Första låten, ”Safe From Harm” är vackert melankolisk och börjar med ett försiktigt fingrande på en klassisk gitarr, innan den fylls ut med en stålsträngad gitarr och Anne Maries sensuella och luftiga röst.
Högtalarna planterar rösten i mitten och målar upp ett stort ljudlandskap runt den. ”Space echo” används mycket effektivt och packar in instrumenten i luft. Övertonerna är luftiga och behagligt mjuka. En del andra högtalare skulle nog ha kunnat trolla fram ännu fler detaljer längst upp, men det hade samtidigt inneburit en mer framfusig ljudkaraktär. DMS1 är helt enkelt sagolikt bra. När kontrabasen kommer in är den förvånansvärt stor. Högtalarna får med en hel trave klangfärger och ljudbildens helhet är lika komplett som vi någonsin har hört från ett högtalarpar i den här prisklassen. Åtminstone om man tar med i beräkningen att förstärkaren ingår i priset!
Musiken fortsätter och ljudbilden får allt fler beståndsdelar och växer i storlek. Högtalarna bara återskapar vad som finns, utan att tillföra någon egen klangkaraktär. Detta måste helt enkelt betraktas som High End-ljud, för jag kan inte minnas att jag tappat hakan lika mycket över någon annan högtalare i den här klassen.
 
Ingen olik behandling
Eftersom frekvensresponsen är så jämn, från bas till diskant, är det ingen skillnad på ljudet av kvinnliga och manliga sångare (Leonard Cohen återgers på ett trovärdigt, stort och upplöst sätt) – eller andra instrument, för den sakens skull. Högtalarna hänger med på de snabbaste skiftningar och bortsett från den djupaste basen, som naturligtvis inte finns, kommer jag inte på något jag saknar. Jag saknar faktiskt inte djupbasen heller, eftersom basen låter så osedvanligt stor.
Till och med hiphop låter rytmisk och engagerande. Basen är otroligt nyanserad och rapp, samtidigt som den känns både fyllig och hårtslående. Men det är också med sådan musik som vi märker att DMS1 är gjorda för att vara studiomonitorer. Man vill spela högt, och det behövs inte särskilt mycket för att den blå lysdioden överst på högtalaren ska börja blinka rött och signalera överbelastning. Det är fullt möjligt att förfesta på den här volymen, men du kommer knappast att kunna locka dig folk från andra fester för att komma och dansa.
Vad som är imponerande med M-Audios högtalare är däremot att de aldrig visar minsta tecken på förvrängning eller missljud innan dioden börjar blinka, och till och med då känns det bara som om ljudet komprimeras försiktigt.