: Hegel H70

H70 är en nedskalad version av den lysande H100. Den kan dessutom saker som ingen annan i prisklassen kan. Den har nämligen digitalingångar. Du kan välja mellan koaxial och optisk ingång (omkopplare på baksidan) och en helt separat USB-port.
Fördelen med digitala ingångar är att det kan vara en enkel metod att få högre ljudkvalitet från digitala signalkällor. Detta gäller i synnerhet komponenter med analoga utgångar som inte har prioriterats särskilt högt, till exempel dekoderboxar och billiga CD-, DVD- eller BD-spelare. Signalen från sådana komponenter passerar förbi den inbyggda ljudbehandlingen och tas i stället om hand av förstärkarens inbyggda omvandlare. Då behöver du inte heller ha vanliga signalkablar, det räcker med en digitalkabel – vilket faktiskt kan innebära en lägre kostnad.
Att ljudet blir bättre beror på att Hegels inbyggda D/A-omvandlare är bättre än den som sitter i signalkällan.
 
USB-port
USB-ingången gör att du kan koppla in PC:n eller Macen, då passerar signalen förbi datorns ljudkort och avkodas i stället av förstärkarens digitalomvandlare. Det ger i tio fall av tio ett bättre ljud än med ljudkortet i datorn. Bara det faktum att omvandlingen görs utanför datorn gör underverk med ljudet eftersom elektromagnetisk påverkan förstör ljudet inuti datorn. Dessutom är Hegel-omvandlaren alldeles säkert mycket mer välgjord rent ljudmässigt än ett ordinärt externt ljudkort av billigare slag.
 
Balanserad XLR
Detta är som sagt möjligheter som är ytterst ovanliga att se i seriösa stereoförstärkare för strax över tiotusen kronor. Men vi säger ändå som i reklamen: ”Vänta! Det finns mer!” Hegel H70 har nämligen en balanserad stereoingång med XLR-kontakter som leder signalen genom ett helbalanserat ingångssteg. Detta i kombination med Hegels patenterade SoundEngine, en krets som övervakar ljudsignalen och letar efter avvikelser, sägs ge en låg brusnivå och alltså ett rent ljud med bra dynamik.
 
Ljudkvalitet
Av de analoga ingångarna låter det bättre med XLR-ingången än de obalanserade RCA-ingångarna. Musiken låter friare och öppnare, samtidigt som basregistret har bättre fundament och större tyngd. Men skillnaderna är inte så stora som i en del andra förstärkare eftersom de obalanserade kretsarna också låter väldigt bra.
Tillsammans med CD-spelaren CDP4A mkII serverar förstärkaren musiken på ett förvånansvärt bestämt och samtidigt musikaliskt sätt genom mina högtalare Antohony Gallo Reference 3.1. Tori Amos röst framträder klart i rummet, och de programmerade trumrytmerna på låten ”Caught a Light Sneeze” från skivan ”Boys for Pelé” sätter igång bastrycket med fin kontroll. Det finns bara 70 watt per kanal men H70 kan köras ganska så hårt innan den säger ifrån. Med andra ord kan man absolut spela tillräckligt högt för de flesta, även de som gillar att festa – så länge högtalarna inte är extremt tungdrivna. Gallo Reference 3.1 har en känslighet på 88 dB, vilket är mer lättdrivet. Och de väcks till liv fint, ljudbilden plattas inte till förrän vi är gott och väl över efterfestnivå.
Leonard Cohens mörka röst ruvar djupt och är samtidigt välfokuserad längst upp i övertonregistret. Basgitarren ligger i botten och ger stöd åt tonerna med största självklarhet, och kantslagen på virveltrumman stoppar lika fort som de startar och har en angenäm efterklang. Det är inte mycket som tyder på att detta är en förstärkare för bara 13 000 kronor. Rent kvalitativt tycker jag faktiskt att den överträffar den populära H1 mk4, som kostade 16 000 kronor på sin tid och lämnade 125 watt per kanal. Men den lät alltså inte renare eller snyggare än H70.
När vi jämför med en dyrare referens, närmare bestämt Chapter Précis 250 (som kostar hundratusen kronor) är inte Hegel H70 lika rapp och har inte alls samma järnkoll i basen. Ljudbilden är inte fullt lika stram och prydlig, och får inte fram lika många lager i tonerna. Vi kommer mycket närmare med Chapter Audios förstärkare. Men det skulle bara fattas annat. Vad som är imponerande är att Hegel-förstärkaren aldrig känns tråkig att gå tillbaka till.
 
Digitalingångarna
En god nyhet är att PC:n eller Macen kan få lika hög ljudkvalitet som en fin CD-spelare. USB-porten är plug-and-play-kompatibel med Windows, men med Mac OS och Linux måste man gå in i datorns inställningar och välja vilket ljudkort som ska användas (välj USB). Ljudet från USB-porten är mycket bättre än vad du får om du kopplar in datorn till förstärkaren via minijack till RCA. Jämfört med Hegels separata D/A-omvandlare HD10 (10 000 kronor) är det dock ganska så stor skillnad – vilket inte är överraskande. Ljudet från H70:s inbyggda kort är plattare och tamare, och djupbasen kommer inte fram lika väl. Det är lockande att jämföra med bilden på en TV som har en becksvart svärta och en som har en gråare skuggor. Kontrasten framträder inte lika tydligt och färgerna blir mattare. Samma sak händer med ljudet. Musiken har färre klangfärger och låter mindre tredimensionell, med en mindre klangbild.
Ljudkvaliteten kan ändå jämföras med en separat USB-DAC för runt 2 500 kronor. Och att ha den inbyggd i förstärkaren betyder ett mer elegant utseende samtidigt som allt tar mindre plats.
Den andra ingången, där man kan välja antingen koaxial eller optisk kabel, låter också fint, men även här finns det en klar skillnad mot HD10. Det beror dock på att HD10 är en extremt bra omvandlare, inte på att den som sitter inbyggd i H70 är dålig. Det är den nämligen inte. Varje billig DVD- eller BD-spelare får ett lyft i ljudkvaliteten, detsamma gäller Logitech Squeezebox eller kabel-TV-dekodern.