: Electrocompaniet ECI-5 mkII

Den gamla ringräven ECI-5 är Electrocompaniets mest sålda integrerade förstärkare. Och det är inte så konstigt, den var nämligen väldigt bra på nästan alla sätt och vis. Det saknades bara snabbhet och dynamik för att kunna utmana de allra bästa.
Och det säger en hel del, för i den här prisklassen tolereras bara små skavanker i ljudbilden. Eller rättare sagt: några skavanker är det inte tal om. Här gäller det att återskapa en ljudbild som är så stor, upplöst och trovärdig att lyssnaren ser bortom elektroniken och bara fokuserar på musiken. En altsaxofon skiljer sig från en tenorsaxofon, en Fender-gitarr låter annorlunda än en Gibson, och en Stradivarius har ungefär lika lite gemensamt med en vanlig fiol som en altfiol.
Vad som rent praktiskt skiljer instrument från varandra är deras övertoner. Övertonerna är lika viktiga för musiken som pålägg är för en smörgås, och det är inte förrän en förstärkare närmar sig 20 000 kronor som det börjar låta så trovärdigt att man bjuds in i musikens komplexa värld och tror hundraprocentigt på vad man hör. När priset passerar 30 000 kronor, som här, kan man förvänta att ännu fler slöjor lyfts från musiken. Förvrängningen minskar och musiken får ännu mer luft under vingarna. Jämför man sedan med förstärkaren för 20 000 kronor igen så känns den plötsligt grövre, något man antagligen inte skulle ha tänkt på innan. Och så fortsätter det uppåt i prisklasserna.
Poängen är att vi här förväntar oss en förstärkare som låter synnerligen trovärdigt och som kan driva de allra flesta högtalare på ett övertygande sätt. Då måste den nödvändigtvis också ha tillräckligt med kraft så att den orkar hålla kontroll på ljudbilden även om volymen är ganska så hög. Det får man också lov att räkna med i den här prisklassen. Men kraft kostar som bekant pengar, så om allt annat finns på plats i ljudkvaliteten så är det inte säkert att förstärkaren kan förvandla vardagsrummet till ett diskotek. Åtminstone inte om man vill bibehålla ljudkvaliteten.
 
Bättre
Under locket på MkII-versionen av ECI-5 finns mer än en liten uppgradering. Det enda som återstår av originalet, bortsett från själva skalet, är nämligen transformatorn på 500 VA. Allt annat är nytt. Antalet utgångstransistorer är fördubblat och kondensatorbanken är utökad till 80 000 mikrofarad. Utgångsreläerna är helt bortplockade, så effektsteget kopplas direkt till högtalarna. På så sätt påverkas signalen så lite som möjligt, vilket i teorin ger ett renare ljud. Ingångssteget har diskreta kretsar som opererar i ren klass A, utan negativ feedback. Enligt Electrocompaniet har utgångssteget måttligt med feedback.
 
Ljudkvaliteten
Anslutna till golvhögtalarna XTZ 99.36 och matade med välljud från PS Audios CD-drivverk och D/A-omvandlare PerfectWave målar förstärkaren upp en stor ljudbild. På SACD-skivan ”In Folk Style” med Trondheimssolisterna vältrar sig fiolerna i en ljudbild som är full av luft, samtidigt som cellorna fyller mellanregistret på ett varmt och behagligt sätt. Kontrabasarna återges med stor kropp och allt är helt enkelt väldigt inbjudande att lyssna på. Samtidigt finns det en sprödhet i stråkljuden från basfiolen som vittnar om oerhört bra dynamik. Detta är definitivt en ljudkvalitet som kostar pengar.
Lucy Swanns elektropop-CD ”La Petite Mort” är en av de mest välljudande popskivorna jag har hört på länge, och Electrocompaniet-förstärkaren får fram rytmerna på ett enastående sätt, samtidigt som Lucys röst framträder fint bland basrytmerna och ljudlandskapet. Singeln ”Fashionably Late” har ett tufft, förvrängt ljud i syntbasen som låter fantastiskt, samtidigt som slagverken klingar klart i bakgrunden.
Vad som framför allt saknas är lite mer rå kraft. När musiken skildras så rent och snyggt som den gör här, får jag verkligen lust att spela högt. ECI-5 mkII orkar nästan spela så högt som jag vill ha det, men inte riktigt hela vägen. Om den körs för hårt så löser överbelastningskretsen ut och man måste dra ut nätkabeln och stoppa i den igen.
Jämfört med Hegel H200 är det en bit kvar när vi snackar ren kraft. Hegeln är betydligt kraftigare och jag tycker inte heller att den låter mindre upplöst. Kanske att basen är en aning tunnare, men det kan också vara att den är rappare. För 10 000 kronor mindre tycker jag ändå att H200 sammantaget levererar lite mer. Går vi ännu längre och jämför med Chapter Précis 250S för 79 000 kronor så är det tack och hej för Electrocompaniet som får storstryk. Ändå är det förförande hur musikalisk ECI-5 mkII låter och tillsammans med ett par mer lättdrivna högtalare, som exempelvis JBL LS80 för 30 000 kronor, så är det inga problem att spela så högt att du lär få oönskat besök av grannarna.