: XTZ 99.36

Golvhögtalare finns i alla upptänkliga prisklasser. Allt från ett par hundralappar till flera miljoner. Den som är på jakt efter det allra bästa får vara beredd att betala dyrt för det.
Om man däremot är villig att göra vissa kompromisser kan man få ett utsökt ljud för en relativt hygglig summa pengar. Det man betalar mest för, och som därför är det första man kan kompromissa med, är basregistret. Ska högtalaren spela riktigt djup bas av god kvalitet så krävs det stora eller många baselement – plus ett stort kabinett, som måste vara väl avstagat och dämpat för att förhindra resonanser. Så fort man gör avkall på den lägsta oktaven blir urvalet av billiga och bra högtalare genast större.
Därefter gäller det att hitta en modell som är konstruerat på ett ekonomiskt sätt, av en konstruktör som vet vad han eller hon sysslar med. Marknaden är full av konstigheter.
En bra högtalare utgår från ett gediget kabinett med få egenresonanser. Har man en beskedlig budget betyder detta att kabinettet inte bör vara för stort, eftersom större kabinett behöver mer dämpning och omsorg med att anpassa resonansfrekvenserna. Kurviga och avrundade former i stället för helt raka kan också vara en fördel i kampen mot stående vågor inuti kabinettet – ljudvågor som förstärker och tar ut varandra om vartannat, vilket leder till sämre dynamik och ett ihåligt ljud.
Sedan är det naturligtvis ett måste med bra högtalarelement som har låg förvrängning, samt ett noggrant anpassat delningsfilter.
In träder XTZ 99.36. Det är en medelstor golvhögtalare med avrundade kanter och ett läckert utförande i svart pianolack (finns även i andra färger). Vikten är förtroendeingivande 28 kilo styck och hela sammansättningen verkar väldigt solid. Och med tanke på att svenska XTZ tror stenhårt på mätningar i stället för subjektiv lyssning så är konstruktionen knappast slumpmässigt byggd.
 
Banddiskant
XTZ har valt en banddiskant i stället för en domediskant. Banddiskanten kan återge mer svävande övertoner eftersom den sträcker sig längre upp i frekvensregistret. Nackdelen är att den inte klarar dynamik lika bra, och därför inte kan spela lika hög volym innan den bryter upp och börjar förvränga ljudet. Detta är skälet till att en del högtalare har både och: en domediskant till det lägsta diskantregistret och en banddiskant som bara tar hand om de högsta tonerna. Genom att låta den ta hand om ett snävare frekvensområde så tål den mer. En sådan lösning leder emellertid till ett nytt problem: delningsfrekvensen mellan elementen ligger så högt upp att det är ytterst kritiskt att den klaffar rent tidsmässigt. Även den minsta förskjutning orsakar utfasningar som leder till ett glapp i diskantåtergivningen, som leder till ett diffust och dåligt stereoperspektiv. Välfungerande högtalare med en sådan konstruktion blir alltså dyra. XTZ har valt ett enda diskantelement, vilket är lättare att arbeta med.
 
SEAS-element
Det som skapar störst förväntan är mellanregisterbasen från norska SEAS Excel-serien, närmare bestämt Excel W18E med membran av magnesium. Det finns de som hävdar att detta är det element som har lägst förvrängning i hela världen, vilket betyder att det är mycket populärt bland hemmabyggare. Högtalarkonstruktörerna brukar undvika att använda det eftersom det fort blir väldigt dyrt att sätta i produktion. SEAS tillverkas nämligen bara i Norge, vilket betyder att det är dyrt att importera. XTZ har valt att göra det ändå, och exporterar elementen från Norge till Kina, där högtalarna sätts ihop – ännu en orsak till att bli förvånad över priset på 8 500 kronor per par!
Även baselementet kommer från SEAS och heter CA18RNX. Det har ett membran som är gjort av lackerad papp, vilket ska ge en jämn basrespons med en kontrollerad avrullning.
 
Möjligheter
På baksidan av högtalaren sitter tre terminaler, en till varje element. Skulle du vilja koppla in tre olika förstärkare eller använda tre uppsättningar kablar med var sin karaktär går det alltså att göra det.
XTZ har dessutom givit lyssnaren olika möjligheter att förändra klangkaraktären. Med hjälp av olika byglar på baksidan kan basen justeras från –3 till +6 dB och diskanten från –4 till +2 dB.
 
Ljudkvalitet
Vi kan lika väl avslöja med en gång att de här högtalarna förtjänar elektronik av högsta klass!  Det är nämligen uppenbart att här finns tonala kvaliteter som hör hemma i en helt annan prisklass.
I synnerhet i det viktiga mellanregistret har högtalarna en förmåga att återge instrument och röster med en snudd på extrem dynamik. Till en början tyckte jag att det lät lite väl tunt och sterilt, men det fixades enkelt genom att plocka ut skumgummipluggen som satt i mellanregistrets basreflexport.
Med Diana Kralls ”Frim Fram Sauce” målar högtalarna upp ljudbilden med fin pensel. Hennes röst placeras precis i mitten, och det finns en sagolik kontroll över röstregistret. Varje vibration från stämbanden återskapas på ett levande sätt. Flygeln är stor och bred och tangenterna lekande lätta. Tonstrukturen har stor mångfald så att varje tangent är olik den föregående.
Övertonerna markeras klart och tydligt, vilket skapar luft och rymd. I vårt testrum känns det emellertid som lite väl mycket av det goda, trots att rummet är väldämpat. Det slutar med att vi dämpar diskanten med två decibel, vilket i våra öron ger en mer vältempererad ljudbild.
 
Basregistret
När det gäller basregistret så är det både upplöst och homogent, jag har inga problem med att acceptera att hela ljudbilden är mycket linjär. Kontrabasens tonstruktur känns komplett, åtminstone i sitt övre register. Detsamma gäller pianots klangbotten.
Men jag får ändå en känsla av att det är lite dåligt tryck längst ned. Därför ändrar jag byglarna på baksidan och boostar basen, först med tre decibel men sedan drämmer jag till med plus sex decibel. När jag ändå håller på plockar jag ut båda skumpluggarna ur basportarna på baksidan. Alla tre pluggarna är nu borta.
Om det lät en smula sterilt förut så är ljudet fylligare och varmare nu, och i mina öron är det mer inbjudande. Det bör påpekas att högtalarna står drygt en meter från bakväggen, vilket ger en lite tunnare mellanbas än om de stått närmare väggen. I våra lokaler är linjariteten däremot bättre en bit ut på golvet.
När det blir dags för hiphop/soul från genrepionjären Erykah Badu är det trivsamt att höra musiken återges med så hög upplösning och så mycket ”hifi-feeling” som XTZ 99.36 har. Erykahs röst är väl upplöst och naturtrogen och instrumenten urskils väl. Ljudbilden är stor, med både bredd och djup, och instrumenten placeras prydligt och är frigjorda från högtalarna.
Men även om det är tjusigt att höra bastonerna så väl upplösta, i synnerhet i det övre basregistret, får jag en känsla av att basåtergivningen inte är fullt så snabb som jag vill ha den. Som jämförelse har B&W CM7 för 15 000 kronor betydligt bättre tryck i bastrumman, och basgitarren känns samtidigt mer rytmisk och groovy. B&W-högtalarna har å andra sidan en del andra problem, till exempel en tydlig kabinettresonans som maskerar mellanregistret, det viktiga röstregistret. CM7 låter därför mer instängda än 99.36. Men B&W-högtalarna kan pressas till högre ljudnivåer och om du letar efter högtalare som du vill kunna spela riktigt högt med så är de sammantaget ett bättre – fast mer kostsamt – alternativ.
 
Övertoner
Jag tycker också att XTZ:erna har en tendens att låta en aning hårda i toppen när jag drar på med förstärkaren. Inte längst upp i diskanten, utan snarare kring delningsfrekvensen mellan mellanregistret och diskanten – alltså det som somliga kallar ”närvaroregistret” eftersom det är det mänskliga örats mest känsliga område (brandvarnare och inbrottslarm tjuter ofta i detta register).
Huruvida det är diskantregistret som inte riktigt är som bäst i sitt nedre register eller om det är SEAS-mellanregistret som bryter upp en aning i sitt övre, tänker jag inte spekulera om för mycket, även om det senare verkar lite osannolikt eftersom så många hävdar att detta är elementet som har marknadens minsta förvrängning. Men inte ens när diskanten dämpas med hela –4 dB så försvinner det lite vassa övre mellanregistret på högre volymer.
Det är viktigt att precisera att detta är ett högtalarpar som faktiskt inte kostar mer än 8 500 kronor, och att de låter väsentligt bättre än man kan förvänta sig. Själv har jag aldrig hört något bättre för de här pengarna, åtminstone inte om vi pratar upplösning och trovärdighet, utan de vanliga problemen med kabinettresonans från golvhögtalare i denna prisklass. Det saknas bara lite mer punch i basen och en smula mjukare övertoner för att jag ska ge dem min förbehållslösa rekommendation.