Den första maskinen i eget namn från den stora distributören Witt erbjuder lyx, massor av funktioner och en unik inställning till användarupplevelsen. Faktum är att maskinen, som helt enkelt heter Witt Premium Espresso, påminner mer om en speldator där du förväntas kunna programmera dig fram till önskat resultat utan att bli hållen i handen.

Maskinen, som kanske också riktar sig till butiker och konferenser, erbjuder oändliga anpassningsmöjligheter och har hämtat designinspiration från de dyraste espressomaskinerna i branschen. Mjölkkannan är en läcker glascylinder och locket är behagligt tungt. Några fina detaljer som känns igen från Juras espressomaskiner.

Priset är också lite högre än de andra maskinerna i det här grupptestet, men Witt Premium ligger fortfarande flera tusen kronor under till exempel Jura Z10.

På utsidan får du också ett okonventionellt RGB-ljus som du kan ställa in i exakt den starka neonfärg du vill ha.

Användning

Witt Premium Espresso har en stilren meny där man presenteras för de inbyggda kafferecepten på en snygg och responsiv skärm. Skärmen är ett ställe där man kan se att Witt Premium är en dyrare maskin än de andra i grupptestet. Den är helt enkelt mer responsiv, större och har en mycket bättre upplösning.

När man klickar på ett recept får man upp den exakta sammansättningen av variabler, precis som på Philips, men mycket mer detaljerat. Det liknar valmöjligheterna på Siemens EQ900. Man kan ändra allt från mängden malet kaffe, tid för pre-infusion, slutlig kaffemängd, extraktionsmängd och temperatur. Den sparar dock inte dina val, utan leder dig snabbt till en undermeny där galenskapen börjar.

Kafferecepten är indelade i sekvenser och man ”drar” de olika stegen (t.ex. ”kaffe” och ”varm mjölk”) till en steg-för-steg-sekvens i fem delar. Det påminner lite om spel som är utformade för att lära barn att tänka som programmerare, där de lär sig att välja en åtgärd i taget tills målet är uppnått.

Det här sättet att ställa in recept är både mycket detaljerat, transparent och frustrerande. Det råder aldrig något tvivel om vad man ställer in maskinen för, men det tar tid att få en överblick och ändra små detaljer. Och om man byter bönor ofta måste man ändra inställningarna en hel del. Varje recept måste ställas in individuellt. Det går inte att enkelt höja temperaturen på ett ställe.

Resten av menyn är lika invecklad. På vissa ställen sträcker sig texten utanför skärmen, vilket gör det omöjligt att läsa vad som står. Till exempel måste du välja om ”Making Mode” ska ställas in på ”Adjustable in produ…”, ”Adjustable before p…” eller ”Volume not adjusta…”. Helt omöjligt att använda.

Maskinen berättar inte heller vad i hela världen Ecomode 1 eller 2 är för något. Men man kan slå på och av dem. Jag fick heller aldrig reda på vad Grinding Index betydde och om inställningen 1,0 var den bästa. Man får intrycket att maskinen är utformad för proffs som måste servera kaffe till kunder i en hektisk butik och som har ork att ställa in allt exakt som de vill ha det varje gång.

Maskinen har också några märkliga begränsningar, till exempel att det absolut inte går att stänga av den färgade LED-lampan när maskinen är avstängd. Inte med mindre än att man använder huvudströmbrytaren på maskinens baksida. Det är logiskt i ett utställningsrum, men irriterande i ett kök. Dessutom kan du stänga av lampan när maskinen är på, men sedan tänds den av sig själv när maskinen stängs av. Mycket märkligt.

Espressokvalitet

Witt Premium har en keramisk kvarn, som inte är att föredra jämfört med en metallkvarn. Den maler inte särskilt fint och är lite knepig att justera. Det måste man nämligen göra efter att man klickat på ett recept, men innan man startar det. Trots detta slår den både Philips-maskinen (som också har en keramisk kvarn) och Aiviq (som har en metallkvarn). Kaffet från Witt smakar mer intensivt och intressant, med en behaglig syra. Texturen är också utmärkt.

Med de dyra bönorna var smaken frisk, söt och behaglig, och det fanns ingen oönskad bitterhet. Konsistensen var behaglig, även om den fortfarande var tunnare med DeLonghi. De billiga bönorna smakade behagligt och utan den bittra asksmak som Philips lyckades framkalla.

Vi är fortfarande långt ifrån DeLonghis espressokvalitet, men Witt tar andraplatsen, även om skillnaden mellan Witt och Aiviq var liten.

Fantastisk mjölk

Witt överraskar positivt på mjölkfronten. Mjölken från helautomatiska espressomaskiner är vanligtvis en akilleshäl, men både cappuccino och latte har en krämig konsistens som gör att kaffet smakar mer än bara espresso med varm mjölk och skum på toppen. Det var dock ingen större skillnad mellan de två recepten, men de exakta kaffeinställningarna gör att man kan lägga till eller ta bort mängden skum som man vill.

Witt lyckas lyfta upp mjölken och göra kaffeupplevelsen lite lyxigare. Detta förstärks bara av att mjölkbehållaren är både vacker och gratis. De andra maskinerna i grupptestet kan inte leverera mjölk på den här nivån, och Witt gör utan tvekan den krämigaste och lyxigaste mjölken.

Slutsats

Witt erbjuder en hel del lyx och speldator-uttrycket är helt unikt. Espresson smakar bra, trots den keramiska kvarnen, men den är inte heller överväldigande. Själva menyn kräver lite tillvänjning, och receptinställningarna är inte nödvändigtvis ett dåligt upplägg, men kräver lite ansträngning för att man ska vänja sig vid dem.

Resten av menyn är dock inte alls pedagogisk och vissa delar är rent av obegripliga. Man kan bli riktigt, riktigt entusiastisk över Witt Premium Espresso, men man måste vara beredd på en inlärningskurva.

Också i detta test: