Den andra bashögtalaren som jag valt till detta test heter R 528 och levereras också den i högglanslackat utförande. Precis som G1 är R 528 bestyckad med ett element av tolv tums storlek. Istället för sluten låda har man här valt att stämma av systemet med ett lika stort, nedåtriktat, passivt element. En orsak till varför man kan vilja välja en passiv radiator istället för det billigare alternativet med ett enkelt plaströr är att basreflexportens längd tenderar att bli opraktiskt lång i små konstruktioner med samtidigt låg avstämningsfrekvens. En mindre rördiameter reducerar visserligen nödvändig rörlängd men höjer också lufthastigheten i porten så att problem med missljud kan uppstå. Nackdelarna med att använda passiv radiator är att det är dyrare samt att elementet typiskt bottnar tidigare än det aktiva. Vid normal avstämning kan man räkna med att den passiva radiatorn behöver en area motsvarande 150 % av huvudelementets. Systemet är avstämt till relativt höga 34 Hz och saknar skyddande högpassfilter för att förhindra extrema membranutslag under tänkbara 25 Hz. Gällande förstärkareffekt, lågpassfilter och anslutningar är R 528 snarlik G1. Slutsteget är här dock av klass D typ – närmare bestämt ett ASP500 från Bang & Olufsen.

Även om man ganska lätt flyttar G1 själv rent viktmässigt så gör dess känsliga finish att man gärna vill vara två för detta. I jämförelse med G1 känns 528:orna som små nätta kuber (om tjugosex kilo stycket). Dessa har nu placerats nära varsin sidovägg och en bit ut från huvudhögtalarnas vägg.

Med testspåret från Yello märks att basåtergivningen har en helt annan kontroll. Här går det att få en någorlunda väl fungerande helhet med samtidigt djup och kraftfull bas. Det förekommer fortfarande en rejäl resonans någonstans kring 30 Hz men inte så uttalad att den helt dominerar återgivningen. Den låt som kanske bäst demonstrerade skillnaden mellan de testade högtalarna är Kemopetrols ”Child is my name” från albumet ”Slowed down”. Här finns en melodibas som vandrar mellan B0 och D2 (cirka 30–70 Hz). I goda rum kan basgången upplevas härligt torr och fast men eftersom många toner ingår så är risken för att rummet ska förändra klangen överhängande.

Också filmljudet är enklare att få till med de båda 528:orna. Dock saknas lite av G1:ans helt extrema djup på vissa filmsekvenser.

Avslutningsvis finner jag det vara synd att varken G1 eller R 528 har inbyggd ekvalisator. Så länge man inte försöker kompensera för dippar orsakade av destruktiv interferens är minimum-fas-ekvalisation rätt åtgärd för att erhålla en acceptabelt rak tonkurva i helt normala rum. Dock är det viktigt – vilket jag påpekade i förra numret och testet av JBL:s aktiva studiomonitor – att alltid behandla låga frekvenser i mono. Två bashögtalare med varsin inbyggd ”auto-eq” ser inte rummets stående vågor som de propagerar med musik och film. Omkring allt programmaterial är monoverkande vid låga frekvenser. Vill man använda mer än en bashögtalare är en extern ekvalisator alltså ändå att föredra.

Också i detta test: