REL uppger att inspirationen kommer från skapelser framtagna av Sonus fabers grundare Franco Serblin. Gällande högtalarens högglanslackade finish passar den säkert fint i många moderna hem men är inte direkt praktisk gällande fingeravtryck och repor. Konstruktionsprincipen är sluten låda med en innervolym om uppskattningsvis etthundra liter. I det synnerligen välstagade kabinettet arbetar ett tolv tum stort element med membran av kolfiber. För att uppnå tillräcklig slagvolym med relativt begränsad membranarea är slaglängden dimensionerad till extrema 45 millimeter – omkring tio gånger mer än vad baselementet hos en normal huvudhögtalare klarar. Driver gör ett slutsteg av klass A/B på 600 watt. I dagens effekthysteri vill jag nämna att bashögtalares begränsning vid verkligt låga frekvenser mycket sällan bestäms av förstärkarens kapacitet. Det brukar räcka med 100 watt för att uppnå 10 % distorsion vid 20 Hz. Att många små slutna lådor behöver upp mot 1000 watt beror på att dess nedtyngda membran är tröga att accelerera vid höga frekvenser (över 100 Hz). Liksom hos andra konstruktioner från REL har G1 dubbla ingångar med individuella känslighetsreglage vilket möjliggör olika inställningar för musik och film. Ett bekvämt tillbehör som följer med högtalaren är en ganska speciellt utformad fjärrkontroll som erbjuder justering av volym och delningsfrekvens direkt från lyssningspositionen.

Lyssningstesterna utförs denna gång hemma hos en god vän och i hans fina biorum. Rummet mäter 5,6 meter på längden och är 4,3 meter brett. För tonregistret ovanför 80 Hz ansvarar fem kvalitetshögtalare från B&W. Elektroniken kan i sammanhanget ses som helt ideal och består av Denon AVC-A11SR / DVD-A11.

Den mäktiga Gibraltar G1 har intagit sin plats i ett av hörnen bakom huvudhögtalarna, är justerad och redo att spela. Som första testmaterial väljs musik och albumet ”The eye” från alltid basgeneröst mixande Yello. Medan bastrumman i ”Planet Dada (Flamboyant)” återges ganska kontrollerat så blir ljud som melodibas och effektljud mycket överdrivna och ringande. Efter en reduktion av högtalarens nivå upplevs basåtergivningen mindre bullrig men samtidigt också mindre stödjande för huvudhögtalarna. Fjärrkontrollen uppskattas för att smidigt kunna hitta ett fungerande kompromissläge.

Filmljud och medtagna favoriter som ”Wir kinder vom Bahnhof zoo”, “Requiem for a dream” och “The quiet” fungerar fint. Dock är det naturligtvis filmer tillhörande genren science fiction och liknande som riktigt sätter en lågbashögtalare på prov. Inte sällan förekommer hög energi ned till några få hertz – att jämföra med musikens normalt lägsta 30 Hz. De oerhört lågfrekventa effekterna i ”The Matrix Reloaded” kommer fram mycket övertygande. Fortsatt imponerande blir resultatet med ”The Island” och ”Inception”.

Den ganska entoniga basåtergivning som kunde konstateras med musik är kanske inte önskvärd heller till film men stör långt ifrån lika mycket. Explosionsljud och andra effekter är mycket okänsliga för resonanser eftersom de alltid är relativt långa. Värre är det med en torr, syntetisk bastrumma eller en snabbt pulserande basgång.

Också i detta test: