TEST: Raidho X1.6

Danska Raidho är inte som andra högtalartillverkare. För det första gör de alla sina egna högtalarelement, med en process som är lika exotisk som materialen. Alla material som används har valts på grund av speciella akustiska egenskaper – inte bara för att de är exotiska.

X-serien är Raidhos billigaste högtalarserie, men den bygger ändå på samma kompromisslösa tankesätt som alla deras högtalare. Nämligen att leverera en så realistisk och oansträngd återgivning av musiken som möjligt. För att komma så nära en ”orubblig” återgivning av musiken som möjligt – där högtalarna försvinner och bara lämnar efter sig en ren musikalisk upplevelse.

För ett tag sedan testade jag Raidho X1t, en mer påkostad variant av den numera utgångna X1. Där t:et står för tantal, vilket innebär att det keramiska baselementet är belagt med ett lövtunt lager av ämnet tantal för att åstadkomma ännu bättre styvhet och lägre förvrängning. Resultatet är en fenomenal högtalare.

En kompakt storebror

X1.6 är en storebror till X1t, med ett större kabinett och ett 16 cm baselement jämfört med lillebrors 13 cm. Det ger X1.6 en djupare bas som sträcker sig ända ner till 45 Hz, medan X1t inte går djupare än 70 Hz.

Men till skillnad från X1t, som alltså har ett keramiskt membran belagt med tantal för att minimera förvrängning, är membranet i X1.6 ”bara” gjort av keramik. Men även om keramiken inte är belagd med något förstyvande material – varken tantal, titan eller diamant som i Raidhos dyrare serier – så är den väldigt styv och lätt i sig, och har mycket låg förvrängning. Det är bara den sista lilla procentandelen renhet som saknas jämfört med de mer exotiska belagda membranen.

X1.6 har den karaktäristiska planmagnetiska banddiskanten som Raidho är kända för, och en ventilerad elementkonstruktion som ger minsta möjliga motstånd för pistongrörelsen. Baselementets talspole är gjord av titan, som nästan inte påverkas av induktion. Allt för att ge en så snabb transientrespons som möjligt. Det är klart att sådant är dyrt.

Det keramiska membranet i X1.6 är gjort för att vara otroligt styvt och lätt, vilket ger låg förvrängning och snabb respons. Det saknar som sagt bara tantalbeläggningen för att få ner förvrängningen ytterligare, men det finns absolut ingen anledning att oroa sig för missljud. Även om X1.6 inte har den allra dyraste membranfinishen, som sina storebröder, är den fortfarande en tvättäkta Raidho-högtalare. En högtalare som strävar efter att leverera en magiskt realistisk musikupplevelse, byggd på en kompromisslös inställning till högtalarkonstruktion.

Hitta den perfekt placeringen

Jag har alltid gillat Raidho, även om högtalarna är kända för att vara notoriskt knepiga att placera i förhållande till bakväggen. Ofta måste de stå nästan mitt ute på golvet för att ge en balanserad basrespons, samtidigt som de låter alldeles för svulstiga om de ställs närmare bakväggen.

Däremot har det skett en del positivt när det gäller placeringsvänligheten hos de senaste kreationerna, inklusive X1.6. Men även om den är mindre känslig för placeringen än sina äldre syskon så kräver den fortfarande viss omsorg för att ge sitt bästa. Om du har plats för det så är det en god idé att dra ut dem en bit från bakväggen för att undvika att basen blir för dominerande, men i mindre rum är det ingen fara att ställa dem närmare väggen.

I vårt dedikerade lyssningsrum på 30 kvadratmeter upptäckte jag att den bästa platsen var ungefär 1 meter från bakväggen och 70–80 cm från sidoväggarna. Det är samma som för lillebror X1t. Närmare bakväggen blev basen för svulstig och längre ut på golvet blev den för tam.

Detta varierar naturligtvis från rum till rum, så mitt råd är att experimentera lite med placeringen. Det kan göra underverk för ljudbilden.

Förstärkare

En annan sak man ska tänka på är att X1.6, precis som de flesta Raidho-högtalare, föredrar en ganska stark förstärkare för att ge sitt allra bästa. En Hegel H590 (2 x 300 watt) eller liknande kommer verkligen att få dem att glänsa. Jag har också haft framgång med min pålitliga (och utgångna) integrerade AVI S21 MI Laboratory Series (2 x 150 watt) tillsammans med en bra streamer som Gold Note DS-10 Evo.

Men mindre förstärkare kan också fungera bra, speciellt i mindre rum. Det viktigaste är att förstärkaren har tillräckligt med effektreserver och är tillräckligt snabb för att hänga med i högtalarnas blixtsnabba transienter. Lyngdorf TDAI-1120 (2 x 60 watt) är ett exempel på en förstärkare av god kvalitet men med begränsade kraftresurser. På mitt lilla hemmakontor har den inga problem att få ut fint ljud ur X1.6, men den saknar lite tryck och kontroll för att driva högtalarna till de stora höjderna.

Så låter Raidho X1.6

Ljudmässigt är Raidho X1.6 ett sant nöje att lyssna på. Ta till exempel låten Dream of You med Lionlimb och gästsångaren Angel Olsen. Den visar verkligen vilka kvaliteter högtalarna har. Den lite skitiga ljudbilden med distad gitarr, ett keyboard som panorerar fram och tillbaka i ljudbilden, råa och opolerade trummor och Angel Olsens vackra röst mitt i alltihop, återges helt enkelt på ett helt fantastiskt sätt. Det kan verka som en paradox att högtalarnas exemplariska renhet framhäver ljudbildens skitiga och råa karaktär.

Det är ungefär så rent som det kan bli, och saxofonen i Markusphilippes Pink Panther-tolkning låter nästan magiskt. Som om den framfördes i rummet framför mig, med ett fuktigt – men helt nytt – rörblad. Kontrabasen låter härligt raspig och ändå fyllig.

Den sjukt feta Fiona Apple-aktiga jazzlåten Big Feelings med Willow rasar iväg från första takten, på gränsen till påträngande. Näst efter den lysande rösten är det trummorna och pianot som är i fokus. Man sitter med en blandad känsla av melankoli och ren stress, och jag älskar det! Här visar högtalarna verkligen upp sin styrka i mellanregistret, där den mörka och komplexa pianoklangen får glänsa, på samma gång som cymbalerna svävar på moln.

X1.6 går djupare och är stabilare ner i basen än X1t. Trots detta finns det fortfarande en gräns för hur högt de kan spela innan baselementen börjar skorra och ge ifrån sig lite missljud. Man måste vara försiktig med volymen på låtar som Lizzos About Damn Time, med saftiga trumrytmer som skriker efter en basåtergivning med massor av tryck. Som alltid får högtalarna fram kvaliteterna i mellanregister och diskant och på måttlig volym är basen också närvarande i allra högsta grad. Men man behöver inte höja volymen väldigt mycket för att högtalarna ska säga ifrån. De har naturligtvis inte samma ”rolighetsfaktor” som större högtalare.

Jag ska ändå vara noga med att inte påstå att detta är ett minus. X1.6 är gjorda för att ge fullt utbyte av dynamiken, utan att hålla tillbaka något. När högtalarelementen hänger med på hela ljudvågens resa, från högsta topp till djupaste dal, och så snabbt som det bara är möjligt, har den ingenting att gå på om man försöker tvinga den att spela högre än dess fysiska begränsningar. Då säger den ifrån med missljud.

Man hade kanske kunnat önska att basen rullade av tidigare, till förmån för ett högre maximalt ljudtryck. Men det skulle vara kontraproduktivt. Raidho hade nog hävdat att man hellre ska köpa någon av deras större modeller.

Konkurrenter

Bland högtalare jag kan hitta i denna prisklass som förtjänar en provlyssning finns klassikern Rogers LS5/9. Med ett fantastiskt mellanregister och utsökt balans. Och med en bas som är så neutral att den faktiskt uppfattas som tam. Det gör den inte i Raidho X1.6, som är mer engagerande att lyssna på. Raidho har också mer luft i toppen, samt mer tryck i botten.

Audio Physic Spark är större än Raidho X1.6 och går lite djupare i basen. De är också mer framträdande i mellanregistret, även om det nog är ännu ett snäpp renare hos Raidho. Särskilt i det övre mellanregistret är X1.6 något mer återhållsamma, så att instrument och röster låter lite försiktigare. I en perfekt värld skulle jag vilja kombinera deras styrkor, det vill säga en Raidho-högtalare med en del av Sparks fokus i det övre mellanregistret.

Bowers & Wilkins 805 D4 är en sorts referensstandard bland stativhögtalare. Även om de låter olika har de egentligen samma styrkor och svagheter som Raidho X1.6. Med en fantastisk upplösning och basrespons, men en lite behärskad dynamik vid högre ljudnivåer. B&W ser dyrare ut och går djupare i basen. De är också mindre svåra med placeringen. Men X1.6 har en x-faktor som B&W inte besitter. Tonerna känns inte lika ”matematiskt korrekta” som genom B&W och jag föredrar som regel att lyssna på danskarna.

Slutsats

Raidho X1.6 är en fantastisk kompakt stativhögtalare som levererar ett storslaget ljud där både sångröster och akustiska instrument framträder i all sin prakt.

Om du letar efter ett par stativhögtalare med ett klockrent ljud och en upplösning av en annan värld – speciellt i diskanten – har du kommit rätt. Detta är en fullträff av stora dimensioner, helt enkelt beroendeframkallande.

Speciellt akustisk musik briljerar. Klassisk musik också, även om somliga kanske hade velat ha en större dynamisk skala. Det finns en gräns för hur högt de här Raidho-högtalarna kan spela innan baselementen börjar ge ifrån sig lite skorrande missljud. Av samma anledning bör man vara försiktig med festmusik. Men inom sitt register och sin skala är detta bland det bästa du kan få höra i den här klassen.