Man ser det inte, men de smala PMC-högtalarna har en liten hemlighet på insidan, som lär förvåna oinvigda lyssnare.
Om sanningen ska fram så blir jag faktiskt lite förvånad själv varje gång jag lyssnar på en PMC-högtalare, även om jag har hört många av dem tidigare. Det är nämligen något speciellt med hur de spelar bas, som man inte brukar få med andra högtalare.
Till och med de minsta bokhyllemodellerna har extra tyngd i basen – och som vi alla vet är det mycket sällsynt att en liten högtalare säger något alls med substans under 50 Hz.
Men PMC:s gör det.
PMC är en av få tillverkare som fortfarande använder sig av en så kallad transmissionslinje. Alltså en invändig kanal som ger lågfrekventa toner en längre resväg ut ur kabinettet än vad en basreflexport gör. När den här principen fungerar kan högtalaren hantera lägre frekvenser än om den var utrustad med en vanlig basport.
PCM använder transmissionslinjen i alla sina högtalare, de minsta också. Men effekten är störst i de större modellerna.
Som den här. Twenty5.24i är den mellersta av tre golvstående modeller i den uppgraderade Twenty5 i-serien. Där ett nytt delningsfilter och en ny Sonomex-diskant har gett högtalaren en lösning på vårt klagomål på den föregående serien: en lite lätt avslappnad diskant som maskerade några av instrumentens övertoner.
Det gör inte den nya diskanten alls.
Det nya elementet har utvecklats i samarbete med norska SEAS och har ett 19 mm vävt dome-format membran, monterat i en 34 mm-ring som i praktiken beter sig som ett extra membran runt diskanten och flyttar mer luft för att ge högre effektivitet.
Baselementet känner vi igen från tidigare tester, det bygger på ett kompositmembran med bland annat glasfiber, som tål trycket som skapas i den invändiga transmissionslinjen.
ATL
PMC kallar tekniken för Advanced Transmission Line och det är deras variant av den invändiga kanalen som kännetecknar principen. Kanalen sträcker sig nästan hela kabinettets höjd och mynnar ut i två portar med PMC:s Laminair-ventiler på fronten. Som släpper ut låga frekvenser ur kabinettet med mindre turbulens och resonanser än vad en normal öppning gör.
Renare och bättre definierad bas, hävdar PMC, och det måste man medge är en korrekt beskrivning, även om de inte är helt opartiska.
Det här sättet att göra det på ger lite mer räckvidd i de lägre frekvenserna och en fylligare basrespons än vad man kan åstadkomma med en simpel basreflexport.
För Twenty5.24i betyder detta att högtalarna är effektiva ner under 30 Hz, vilket är tämligen enastående för en tvåvägare med ett 17 cm stort baselement.
En bonus med ATL-principen är att basen uppfattas som väldigt balanserad och integreras tydligt i ljudbilden, även när man spelar lågt. På samma gång blir den aldrig överdriven, luddig eller sämre definierad när man vrider upp volymen.
Placering i rummet.
Högtalarna levereras med ett set stora stålpiggar som skruvas fast i de nya stödbenen av stål som är monterade på undersidan med dämpning mellan.
Kabelterminalerna sitter direkt på en platta av antimagnetiskt stål som huserar delningsfiltret på insidan. Där är delningsfrekvensen sänkt till 1,7 kHz och filtret har ett kretskort av glasfiber med kopparbelagda signalvägar och utvalda komponenter.
Högtalarna kan beställas i olika varianter av faner samt i vit och svart lack. De levereras med grillar som hänger fast på den sluttande frontplattan med dolda magneter.
Twenty5.24i är inte så stora, men det lutande kabinettet innebär att de tar en del plats i rummet. Om man vill kan man ställa dem ganska så nära bakväggen, eftersom basen ventileras ut på framsidan, men inte för nära. Det lönar sig också att vinkla in högtalarna en smula mot mitten, fast inte för mycket.
Jag fick bäst balans med en meters avstånd till bakväggen och högtalarna vinklade svagt inåt, men inte så mycket att de pekade rakt mot huvudet.
Auktoritet och finess
När vi testade den lite mindre Twenty5.23 för ett par år sedan tyckte vi att de hade en lite för avslappnad diskant, vilket gav ledde till en mörkare ljudbild än vad som var nödvändigt. Resten var helt kanon, med en bas man kunde dö för och som gav oss subwoofer-associationer.
Den större Twenty5.24i gör samma sak, som har löst vår invändning mot diskanten på ett föredömligt sätt. Med den nya diskanten är högtalaren mycket bättre fokuserad från mellanregister till diskant. Den spelar med bättre fokus och hörbart större detaljrikedom än vad 23-modellen klarade av.
Det nya diskantelementet är mycket bättre balanserat ihop med mellanregistret, nu kan man verkligen höra övertonerna klinga fritt från Keith Jarretts piano. Röster är tydligare definierade, det finns mer snärt i cymbaler, mässingsblås och trummor. Och tack och lov är basen så massivt närvarande att trummor, kontrabasar och piporglar känns i kroppen.
Högtalarnas basåtergivning har järnkoll på de djupaste tonerna, de når verkligen under 30 Hz i ett vanligt rum. Men det är lika mycket hur de gör det som är fantastiskt. Slagen på en bastrumma – eller ett solo på en kontrabas – både hörs och känns. Inte på samma sätt som med en 15-tums bas, utan mer så att instrumenten plötsligt vilar på ett stabilare fundament i rummet.
Gary Peacocks bas i Ketih Jarretts Standards Live, eller Pick Withers trummor i Dire Straits Love Over Gold, låter sällan lika väldefinierat. Man kan höra fingrarna som dras längs strängarna, och man mer än anar vibrationerna från bastrumman i Telegraph Road. Man känner dem.
Men det är inte bara basen som är himmelskt bra. Det nya diskantelementet har gett Nancy Wilsons och Tony Bennets sång mer substans, kropp och själ. Triojazz eller orkester? Det spelar ingen roll, PMC-högtalarnas stereoperspektiv står bergfast i rummet och även om man spelar högt är det behagligt att lyssna på musiken.
Om jag ska gnälla på något så måste det bli att jag hade önskat mig lite mer energi i det övre mellanregistret. Mitt intryck är att det kan vara lite tillbakadraget, vilket kan ge pianots översta oktaver lite mindre fyllighet i klangen.
Konkurrenter
Det finns inga andra högtalare i den här klassen som levererar djupbas med lika mycket auktoritet som PMC-högtalarna. KEF R11, som kostar lika mycket, har ingen chans, även om de har många andra kvaliteter som gör dem intressanta. De smala Piega Premium 701 har luftigare diskant, men klart begränsat basfundament, och Sonus faber Sonetto V, som har ännu mer välgjorda kabinett, klarar inte heller att gå ner lika djupt i frekvens.
Slutsats
PMC Twentyt5 24i är en sällsynt lyckad konstruktion som kan saker som inte är naturliga för slimmade tvåvägshögtalare. Den bestämda och oerhört väldefinierade basen, den nästan sömlösa balansen i ljudet och den märkbart bättre upplösta diskanten, har gjort detta till högtalare som vi definitivt rekommenderar närkontakt med. De kräver en del plats i rummet, men är relativt lätta att driva för förstärkaren – och väldigt enkla att tycka om för lyssnaren. Oavsett musiksmak.
Djup bas från små kabinett
Det finns flera sätt att klämma ut extra bas ur högtalare. Transmissionslinjen är inte det vanligaste, men det mest effektiva.
En transmissionslinje är inte riktigt samma sak en basreflexport, som är den vanligaste metoden för att kompensera för bristen på bas.
Basreflex används inte bara i små högtalare, tekniken finns i stora högtalare också och fungerar genom att en öppen port på framsidan eller baksidan av högtalaren tillför lite extra djup i basregistret. Den fyller på med bas där baselementet ger upp.
Men medan basreflextekniken lägger till en halv oktav i basregistret kan transmissionslinjen lägga till en hel oktav. Nackdelen med den här principen är att effekten av transmissionslinjen varierar med hur högt man spelar. Och att kabinettvolymen måste ökas för att det ska ha någon effekt.
För att få djupare bas måste transmissionslinjen vara lika lång som en kvarts våglängd, vilket innebär att den måste vara 4,3 meter lång om basen ska nå ända ner till 20 Hz. Det är inte särskilt genomförbart i en smal golvhögtalare.
PMC har arbetat länge med att fullända transmissionslinjen. De har förfinat dämpningen, anpassat den efter högtalarens inre volym och minimerat turbulensen. Allt detta har gjort att de lyckats få basen ännu mer linjär, oavsett hur högt eller lågt man spelar.
PMC kallar sin teknik för ATL (Advanced Transmission Line). Kabinettet är dämpat med ett material som absorberar alla frekvenser utom de lägsta. Det innebär att det bara är djupbasen som leds genom kanalen och att man får en ökad räckvidd i basen, reducerad förvrängning vid låga frekvenser – och inte minst en hörbar bas även när man spelar lågt. Dessutom behöver en ATL inte vara lika lång som en traditionell transmissionslinje.
I Twenty5-serien har PMC gått ett steg längre. När mycket luft ska ut genom en port eller tratt så skapas turbulens som påverkar ljudkvaliteten i basen. Många har försökt lösa det här problemet med hjälp av rundade kanter, asymmetriska former och olika dämpmaterial.
PMC kallar sin lösning för Laminair. Den kommer från Formel 1-bilar, där aerodynamik är extremt viktigt. PMC anser att Laminair eliminerar turbulensen och ger en renare, stramare och bättre definierade djupbas än högtalare utan.
1 reaktion på ”PMC Twenty5 24i”
Skriv en kommentar
Läs hela artikeln med LB+
Årets bästa erbjudande
Full tillgång till allt innehåll i 4 veckor för 4 kr
LB+ Total månad
Full tillgång till allt innehåll i 1 månad
LB+ Total 12 månader
Full tillgång till allt innehåll på Ljud & Bild och L&B Home i 12 månader
- Tillgång till mer än 7500 produkttester!
- Stora rabatter hos våra samarbetspartner i LB+ Fördelsklubb
- Nyhetsbrev med senaste nyheterna varje vecka
- L&B TechCast – en podd med L&B
- Inaktiverade annonser
Intressant artikel då jag funderar på att skaffa golvmodellen under denna