: NAD Masters Series

Detta är inte vårt första möte med NAD:s Masters-serie. För ett par månader sedan stiftade vi bekantskap med hemmabiotrion M55, M15 och M25, en DVD/processor/förstärkarkombination i toppklassen som spelar förträffligt, oavsett om det är film eller musik som gäller. Det var ju trots allt ren och skär musikalitet som gjorde märket världsberömt en gång i tiden. Med stereoförstärkaren 3020 presenterade NAD en helt ny filosofi för hifi-branschen: ”no nonsense”. Budskapet var enkelt: Om något inte förbättrar ljudet på något sätt, så ta bort det! Produkterna rensades från finesser men lät fantastiskt. De stod i stark kontrast till japanska förstärkares alla blinkande lampor och (på tiden det begav sig) framfusiga ljud. Genom att lägga budgeten där den gjorde mest nytta kunde NAD erbjuda produkter som hade hög ljudkvalitet och låga priser.

Men även en ”no nonsense”-tillverkare som NAD behöver förnya sig ibland. Dagens kunder ställer helt andra krav på användarvänlighet, komfort och finesser. Och de är villiga att betala för det. Det är därför ingen billig elektronik som den gamla budgettillverkaren har lanserat för att befästa sin position.

Exklusivt och påkostat
NAD har velat ge ett exklusivt intryck och varit noga med formspråket i Masters-serien. Många formgivningar passerade ritborden hos NAD innan den slutgiltiga designen så småningom såg dagens ljus. Utseendet är enligt oss funktionellt och tufft, med den tidsenliga blå belysningen som man antingen älskar eller hatar. I synnerhet förstärkaren M3 utstrålar kraft och elegans med sina grova kylflänsar och många ventilationshål i topplocket. Man får leta länge efter plastkänslan som NAD:s billigaste apparater har – här är det i stället aluminium som gäller. Till och med lacken på fronten är noga utvald, och kommer från Alfa Romeos färgkarta.

Aktiv bashjälp
NAD har försett M3 med många praktiska finesser. Vi är särskilt förtjusta i det inbyggda delningsfiltret. Anläggningar med små högtalare som får draghjälp av en separat bashögtalare blir allt populärare, och inte bara i hemmabiosammanhang. Det är ett fint sätt att få fylligt ljud utan att behöva köpa stora högtalare som dominerar vardagsrummet. Subbasen tar hand om de lägsta basfrekvenserna, som småhögtalare har problem med att återge. Men tyvärr är inte dagens stereoprodukter lika väl anpassade som deras kusiner i filmbranschen. Det går alltid att koppla in en subbas, men hur dämpar man basen i stativhögtalarna?

En vanlig nödlösning är att dra långa signalkablar till och från subbasen, något som dock kan påverka ljudkvaliteten. Man vill ju hålla signalvägen så kort som möjligt för att undvika störningar. Lyckligtvis har NAD tänkt på detta i sin nya stereoförstärkare. Med dubbla stereoutgångar från förförstärkaren kan subbasen kopplas in direkt, samtidigt som ett inbyggt delningsfilter filtrerar bort de lägsta frekvenserna från högtalarutgången, utan att behöva ta den långa omvägen förbi subbasens delningsfilter. På så sätt kan man få fullt ös i subbasen och samtidigt förskona förstärkaren och högtalarna från den värsta basen.

Styr med järnhand
Fast det är klart, med M3 bakom rodret är det inte alltid så säkert att behovet av bashjälp blir alltför stort. Ett av våra första lyssningsintryck var att NAD-förstärkaren har en särdeles fyllig basåtergivning. Och vi snackar inte om slapp och oexakt ”puddingbas” heller. ”Bergfast” är en bättre beskrivning. Förstärkaren kan hamra ut synthbasen från Justin Timberlakes senaste skiva lika väl som den följer delikata jazzbasgångar till punkt och pricka. Musiken får ett fundament och ett driv som framkallar häftiga ryckningar i högerfoten.

Med potent maskineri är det alltid frestande att trampa på gasen, och NAD-förstärkaren är inget undantag. Den har massor av kraft på lager och kan spela dånande högt utan tecken på stress. Man skulle kunna tro att det handlar om högre effekt än 180 watt per kanal, och mätningar vi sett tyder på att NAD har varit ganska så sparsamma när de angivit effekten (amerikanska tidskriften Stereophile uppmätte effekten till 235 watt i 8 ohm). Du ska med andra ord ha tämligen stora och tungdrivna högtalare för att den här förstärkaren inte ska räcka till.

M som i Mellanregister
I detta nummer kan du läsa om högtalarna från WLM, som bland annat får beröm för sitt ”magiska mellanregister”. De kvaliteterna blir extra tydliga tillsammans med M3 och M5. NAD:s komponenter har ett fokus och en realism i det viktiga mellanregistret som inte kan betecknas som annat än ”helt makalöst”. Röster och instrument kommer fram otroligt bra i ljudbilden, och det blir lättare att förstå vad artisterna faktiskt sjunger om. Skivor man hört hundratals gånger kan få nytt liv när NAD-anläggningen synar dem i sömmarna. Till och med mumlande rappare som 50 Cent blir genast mer vältaliga…

Diskantregistret gör inte lika mycket väsen av sig. Det är finkornigt och upplöst så det räcker, men inte fullt lika energiskt som med exempelvis Denon PMA-2000AE och DCD-2000AE. Man kan nog tycka att högtalare som redan har lite svag diskant tappar en gnutta fart och fläkt. Med DALI:s framfusiga Mentor-högtalare blir däremot balansen nästan helt perfekt. Rätt matchning är med andra ord fortfarande helt avgörande för slutresultatet.

NAD mot Hegel
Kollegan Geir sparade inte på superlativen när han testade Hegels stora integrerade H200 förra året. Lägg till en CD-spelare av samma fabrikat så har du en av NAD-duons mest givna utmanare för dem som funderar på en stereoanläggning i den här prisklassen. Vi kallade därför in H200 igen och lät den göra sällskap med Hegel CDP2A. Och det skulle visa sig bli en hård drabbning!

Båda förstärkarna har massor av kraft, tillräckligt mycket för att driva de flesta högtalare på ett tillfredsställande sätt. Vi skulle vilja hävda att Hegel-kombinationen – på gott och ont – har en mer lättflytande spelstil, utan NAD-kombinationens extrema fokus på detaljer. Hegel är väldigt lätt att tycka om, med sin oansträngda, energiska och lite ”rockiga” ljudbild. I stort sett alla musikstilar låter tufft och underhållande, men det saknas lite av NAD:s magi i mellanregistret och dess imponerande kontroll och omfångsrik bas. Men så kostar också M3 ett par tusenlappar mer än H200 – tusenlappar som lika gärna kan läggas på att köpa Hegels mer påkostade CD-spelare CDP4A. Detta är ett så pass ”close race” rent kvalitetsmässigt att vi helt enkelt får rekommendera alla som har 40 000 kronor som bränner i fickan att provlyssna på båda anläggningarna. Men på egen hand så anser vi att NAD M3 gott och väl motiverar de extra kronorna i förhållande till Hegel-förstärkaren.

Slutsats
Det är ingen självklarhet att de som har bra elektronik i budgetklassen också klarar sig bra i högre prisklasser. Vår bestämda uppfattning är dock att NAD har lyckats behålla det goda förhållandet mellan pris och kvalitet i sin dyraste serie. Förstärkaren M3 är ett exempel på en konstruktion som fler borde ta efter, eftersom den förenar moderna lösningar med ett ljud och en byggkvalitet i toppklassen till ett mycket konkurrenskraftigt pris. M5 är en naturlig partner som har ett lysande ljud och en hög funktionalitet. Det finns all anledning att önska NAD välkomna till de exklusiva prisklasserna och vi är nyfikna på vad som kommer härnäst från chefskonstruktör Bjørn Erik Edvardsens ritbord. Kanske en förstärkarkombination i High End-klassen? NAD-produkter för sexsiffriga belopp? Den som lever får se…