: NAD M32

NAD är främst kända som en tillverkare av prisvärda hifi-komponenter med barskrapad design. Till exempel den oerhört fina trådlösa förstärkaren C338, som vi testade nyligen. Men NAD kan annat också. Masters-serien är deras highend-produkter.

 

Minimalistisk lyx

NAD M32 är en integrerad förstärkare med 180 watt per kanal, men påminner mer om en effektförstärkare eftersom så gott som alla funktioner nås antingen genom fjärrkontrollen eller den stora pekskärmen på fronten. Förutom displayen sitter där bara en stor vridknapp till volymen och ett hörlursuttag. Inte ens en synlig av/på-knapp finns där. M32 är med andra ord lika minimalistisk som vi är vana vid från NAD. Men sedan upphör likheterna. Kabinettet är gjort av borstad aluminium med mjuka böjda kanter och ser annorlunda lyxigt ut än vad vi är vana vid från NAD. Samma sak med priset: M32 kostar mer än dubbelt så mycket som C388, trots att de båda har i stort sett samma uteffekt och rent ytligt har jämförbara funktioner.

På baksidan finns en full uppsättning in- och utgångar, i synnerhet på den digitala sidan där det finns optiska, koaxiala och till och med en professionell AES/EBU-ingång med XLR-kontakt. Det finns ingen trådlös Bluetooth-ingång som C388, men däremot en USB-port för avspelning från dator. Som analoga ingångar finns två uppsättningar linjeingångar, plus skivspelaringång. Det finns en uppsättning ”pre out”-linjeutgångar som kan användas till en extern förstärkare eller subwoofer(-rar). M32 har två uppsättningar högtalarterminaler, men de är främst avsedda för bi-wiring eftersom det inte finns någon omkopplare mellan dem.

 

Digital förstärkning

Det finns dessutom en optisk och en koaxial digitalutgång. Exakt vad dessa ska användas är oklart. Det kan åtminstone inte löna sig att koppla in en extern DAC eftersom signalen i de analoga ingångarna digitaliseras så fort den kommer in i förstärkaren. NAD M32 är nämligen digital hela vägen från ingång till utgång. Hela förstärkaren är faktiskt en enda stor digitalomvandlare – en så kallad power-DAC – så omvandlingen till analog form görs inte förrän i själva utgångssteget. Det är inte tal om en klass D-förstärkare. Även om klass D-förstärkare ofta kallas för digitala så arbetar de faktiskt med analoga signaler.

 

I likhet med andra apparater i Masters-serien – och vissa andra NAD-förstärkare – kan M32 byggas ut med nya funktioner. Modular Design Construction (MDC) är en serie insticksmoduler som kan monteras i kortplatser på baksidan. De flesta av digitalingångarna på M32 sitter på en sådan modul. Men man till exempel lägga till streaming med Bluesound eller förvandla förstärkaren till en (stereo-)hemmabio med en HDMI-modul.

 

MQA i stället DSD

Även om fronten nästan helt saknar kontroller så finns det gott om inställningar på M32. Tonkontroller är bara början. Nivå- och delningsfrekvens för subwoofer-utgångarna, namngivning, polaritet och nivåjustering för alla ingångar finns också. Och sist men inte minst kan man anpassa förstärkaren efter högtalarnas impedans i steg om 1 ohm, från 2 till 8 ohm. Exakt vad som händer med den här anpassningen framgår inte.

Digitalingångarna klarar digitala signaler upp till 24 bit/192 kHz. DSD-filer stöds inte. Enligt Hi-Fi Klubbens produktchef Jens Holst Larsen har de inte sett någon efterfrågan på DSD, däremot ett stort intresse för MQA, som stöds via Bluesound-expansionsmodulen.

 

Ljudet av NAD M32

En av egenskaperna som skiljer riktigt bra hifi från halvbra produkter är förmågan att ”öppna ett fönster till inspelningsrummet.” Alltså att ha ett ljud som gör att vardagsrummets väggar försvinner så att det känns som om man själv är på plats vid inspelningen. Och den förmågan har verkligen NAD M32. Jag har sällan upplevt så ”välputsade” lyssningsfönster, där känslan av att instrumenten står framför dig är så levande.

I ”I’m Confessin’” på Jazz at the Pawnshop – en låt som vi ofta återkommer till i våra tester – hör man hur det småpratas vid borden runt scenen, samtidigt som någon plockar disk. Allt medan musiken spelar. På en bra anläggning ska man känna att väggen öppnar sig bakom högtalarna och man ser (eller snarare hör) in i jazzkrogen. Den känslan är exceptionell hos NAD M32, där det känns som om allt utspelas bara ett par meter från lyssningsplatsen och det är enkelt att placera varje ljud. Detta hänger förmodligen ihop med förstärkarens extremt låga brusnivå, där ingenting förstör illusionen.

 

Som tur är kan NAD M32 mer än bara ljud och bakgrundsbrus. Fina detaljer på hi-hat och cymbaler tjänar på upplösningen och den fullständigt transparenta ljudbilden. Och de många körsångarna i titellåten på Philip Glass Koyaaniquatsi är klara och luftiga i rummet, samtidigt som orgeln sätter luften i rörelse.

Kraftfulla förstärkare för hemmabruk handlar (för de flesta av oss) inte om att spela dundrande högt, utan om kraft. Kraften att hålla även tunga baselement i ett hårt järngrepp. NAD M32 har inte den skoningslösa kraft som finns i Marantz PM-10 och Gato DIA-400S. Båda är i rättvisans namn också flera gånger kraftigare – och våldsamt mycket dyrare än M32. Men skillnaden är beskedlig. När Jonas Hellborg och Ginger Baker trycker till i ”Time Be Time” eller James Blake grillar baselementen i ”Limit to Your Love” blir inte resultatet lika överväldigande som med 400-watts jätteförstärkare. Men M32 tappar aldrig överblicken och basen förblir nyanserad utan att tonerna flyter ihop till ett monotont brummande.

 

Charmig cynism

Klass D-förstärkare har – välförtjänt eller oförtjänt – ett rykte om sig att vara kalla och oengagerade i ljudet jämfört med klass AB- eller klass A-förstärkare. NAD M32 bygger på en fjärde, helt annan teknik och har verkligen en stor måttfullhet, men saknar ändå inte charm. Att lyssna på musik ska framför allt vara en känslomässig upplevelse. Och det får det vara. Man får lust att fortsätta lyssna på ”bara en skiva till”.

Det är bra – men var beredd på att ett par illusioner blir punkterade eftersom mindre lyckade inspelningar avslöjas direkt. C.V. Jørgensen fick inte stanna länge i spelaren, eftersom man får en känsla av att instrument och röster inte befinner sig tillsammans på en gemensam scen, utan är vykort uppsatta på en platt anslagstavla. Det gick bättre med Hanne Boels version av ”The Ballad Of Lucy Jordan” – för även om man hör att varje instrument spelar i vart sitt unika rum, som är placerade som separata lådor i stereoperspektivet, förbli helheten i den täta, stämningsfulla låten fortfarande vacker.

 

Slutsats

NAD M32 är med god marginal den dyraste NAD-produkten vi har testat hittills. Mätt med highend-mått är den dock billig. För de här pengarna får du högst en separat DAC. M32 är naturligtvis också ”bara” en DAC – men har förmågan att driva dina högtalare direkt. Den lyckas måla upp en ovanligt övertygande scen, som inte minst lär glädja dyrkare av live-musik. Om man är på jakt efter en kompetent integrerad förstärkare i den bästa änden av skalan så bör man helt klart ta med M32 i beräkningen.