: Musical Fidelity M6 500i

Elementen pumpar som kolvarna i en V8-motor. Det höga varvtalet styrs med järnhand av ett kraftpaket vi varken hört eller sett maken till. I den här prisklassen. Basen är bergfast och mellanregistret rent som källvatten. Ljudtrycket är så högt att ögonen nästan trycks in i skallen.

Och musiken låter kolossalt häftigt. På samma gång är ljudet vidöppet och välpolerat. Inte det minsta grovt, vilket vi var lite rädda för. Fast de mer romantiskt lagda kanske inte gillar den kompromisslösa disciplinen och den stenhårda dynamiska kontrasten. Här överlåts nämligen ingenting åt slumpen.

Men det syns inte. Vid första anblicken är det inte mycket som avslöjar vilken kraftcentral Musical Fidelity-förstärkaren är. M6 500i väger 28 kilo och är inte mycket större än många 100- eller 200-wattsförstärkare. Så hur är det möjligt att hämta ut 500 watt ur två kanaler, från en förstärkare som inte är lika stor som en byrå? Allt börjar med strömförsörjningen som är så massivt konstruerad att den drar uppemot 2 000 watt från vägguttaget!

Sådant råkar man inte på ofta. De allra flesta av oss behöver nämligen inte 500 watt. 100 är mer än nog, och precis som kännare brukar säga så är det inte effekten som är viktigast, utan vridmomentet. Det är det som ser till att högtalarna drivs stabilt med alla belastningar, även speciellt tungdrivna modeller – som är det vanligaste skälet till att det finns kunder som vill ha monsterförstärkare.

I en egen klass
Ledorden är kraft och kontroll. Med ändlösa mängder kraft får man en bättre dynamisk kontroll. Särskilt i basregistret. En ren och oansträngd dynamisk acceleration av musikens transienter – ”forte” – och framför allt låg förvrängning när man spelar högt. Och vem vill inte ha det?

Nackdelen är att sådana konstruktioner lätt blir kostsamma och komplexa. Och inte alls lika eleganta som här – och framför allt långtifrån lika billiga som M6 500i faktiskt är.

Så vitt vi vet finns det inga egentliga konkurrenter om man lägger ihop summan av den oansträngda kraften med den sömlösa och raffinerade ljudbilden. Med 2 x 500 watt under skalet är Musical Fidelitys förstärkare den grymmaste du kan köpa i dessa dagar. Det finns bara en handfull integrerade förstärkare som har lika mycket kraft, och allihop kostar mer. Detsamma gäller alternativa lösningar med för- och effektförstärkare.

Strömstark
När man lyfter av topplattan mellan de två tilltagna kylflänsarna förväntar man sig att få se en enorm transformator, ett helt batteri med kondensatorer och en lång rad utgångstransistorer. För det är sådant de stora grabbarna som Krell och Mark Levinson sysslar med. Men inte den här gången.

M6 500i är byggd som två separata monoförstärkare och en separat förförstärkare som binder samman dem. Därför är den utrustad med två ringkärnetransformatorer, en per kanal, fyra kondensatorbatterier per kanal samt 12 bipolära utgångstransistorer. Per kanal.

Denna kombination lämnar alltså 500 watt och uppemot 200 ampere ström i spikar, vilket är extremt i alla sammanhang och förklarar varför förstärkaren drar så mycket ström från elnätet. Musical Fidelity har eftersträvat fullständig neutral och linjär återgivning och förstärkaren påstås kunna bibehålla spänningen oavsett belastning. För de som är intresserade av siffror kan det vara imponerande att veta att förvrängningen är så låg som 0,008 procent vid 1 kHz. Och ännu bättre: den stiger inte till mer än 0,015 procent i basregistret vid 30 Hz, och ligger på 0,02 procent mellan 30 Hz och 50 kHz.

Kort och gott
Kretsarna är så korta som möjligt och ljudsignalen passerar i minimalt med kablar, helst direkt på kretskorten. De fyra linjeingångarna och den balanserande ingången (XLR) är lödda direkt på kretskortet för att förkorta signalvägen och reducera det elektriska motståndet. Det finns också en förförstärkarutgång på baksidan, till ett externt slutsteg, och en av ingångarna (Aux) kan användas till en separat hemmabioprocessor med volymkontroll om man vill ha M6 500i i hemmabion.

Gudomlig mörbultning
Musical Fidelitys muskulösa förstärkare lyckas skaka liv i de mest tungdrivna högtalare. För att klämma ut så mycket som möjligt ur kraftverket spelade jag främst på Quads vidunderliga elektrostater ESL-2905 samt PMC:s nya PB1 Signature (häng med i kommande nummer för test). De två helt olika högtalarna gav en mycket avslöjande bild av vilket slags kvaliteter som gömmer sig i förstärkarmonstret.

Medan PMC-högtalarna briljerar med en räckvidd i basen som får betydligt större och dyrare modeller att rodna förläget, är Quad-högtalarna kapabla klä av kejsarens både gamla och nya kläder, på ett sätt som gör att man får den nakna sanningen om förstärkaren.

Med Quadarna tyckte jag att mellanregistret lät lite tunt jämfört med McIntoshs organiska och fylliga MA7000 och MC452. Samma känsla fick jag med PMC-högtalarna, men efter en stund slog det mig att det var en neutral klang jag hörde. Möjligen inte av det slag som alla föredrar, för gudarna ska veta att vissa inspelningar behöver lite extra fyllighet i mellanregistret för att musiken ska uppfattas som levande.

Till exempel fick jag en känsla av att Esperanza Spaldings rös lät lite för ljust. Många instrument gjorde det däremot inte. Och inte en del andra röster heller, till exempel Sara K. Hennes ”Don’t Know You From Somewhere” var som ren balsam för öronen. De många nyanserna i hennes lite hesa röst gav mig en stark känsla av närvaro. Instrumenten gav ljudbilden ett välkommet djupt och basregistret har jag inte hört så bestämt välkontrollerat sedan Adyton Cordis 1.8.

Med så mycket kraft till förfogande är det inte så konstigt att M6 500i kan spela högt. Det är faktiskt högtalarna som ger upp först. Jag var tvungen att spela på PMC-högtalarna i stora delar av testet eftersom Quad-elektrostaterna har sina begränsningar (50 volt). Tillsammans med PB1 Signature gick det däremot att spela högt. Väldigt högt. Live-konserten med Alison Krauss och Keith Jarretts jazztrio antog snabbt stadiondimensioner rent ljudtrycksmässigt. Och hela tiden – oberoende av volym – hade förstärkaren total kontroll. Inget högtalarelement gjorde något som helst utan tillstånd från förstärkaren. Inte ens i basen, där elementen har en tendens att leva sitt eget liv om förstärkaren gradvis tappar kontrollen när den pressas.

Ljudbilden är inte lika djup som med McIntosh MA7000, eller Devialet D-Premier för den delen, men den är väldigt stor, både på bredden och djupet. Och den målar upp en oerhört trovärdig holografi av allt man stoppar i CD-spelaren. Det låter måhända en smula torrt för vissas smak. Andra älskar ljudet bara därför. Stora konsertflyglar och stränginstrument klingar till exempel ut lite väl snabbt emellanåt. Som Viktoria Mullovas tolkning av Mendelssohns violinkonsert (E-moll Op.64, Philips 1991), som lät fantastiskt genomskinlig och fullspäckad av små detaljer som förstärkte upplevelsen, medan jag upplevde att stråkarna klingade ut för snabbt. Kanske berodde det på den extremt låga förvrängningen, eller den becksvarta bakgrunden, kanske är det mer korrekt. Mullovas fiol lät alldeles praktfullt trots detta. I Allegro Molto-solopartiet formligen glöder det om hennes stråke och gåshuden sprider sig som en löpeld över hela kroppen.

Och det är ju trots allt det hifi handlar om. Äkta musikförmedling, och där sviktar förstärkaren aldrig. Från den djupaste basen till den högsta diskanten har den total kontroll över ljudbilden, och den är en av få jag har hört som orkar hålla järnkoll på komplexa passager i klassisk musik med symfoniorkestrar – på en volym som skulle fått riktiga konsertbesökare att hålla för öronen.

Det enda jag tycker M6 500i saknar är den sista graden av finess, som åtminstone i diskanten skulle ha gjort den redan ypperliga förstärkaren helt komplett. För vad den kan göra med musikens dynamik, i synnerhet i basregistret, får du betala mycket mer för i andra förstärkare.

Slutsats
Om du är ute efter den varma, romantiska glöd som vissa förstärkare och högtalare har så är M6 500i knappast rätt val. Vill du däremot ha något som kan fylla en tungdriven högtalare med rå kraft, utan att kompromissa med ljudkvaliteten, kan jag inte komma på ett bättre köp än Musical Fidelity M6 500i. Den har ändlöst med kraft, en supertransparent ljudbild och en fullständig kontroll, samt en klangneutralitet som är sällsynt i den här prisklassen. En oerhört stark femma i ljudkvalitet, och varmt rekommenderad!