På utsidan har Desire fått en rejäl uppryckning med sitt solida metallhölje, fräst ur ett enda stycke aluminium på Apple-vis. Den har även fått en till kamera så att man kan ta självporträtt eller försöka hitta en app som stöder videosamtal. Men annars har man bara putsat på specifikationerna. Aningen snabbare, lite mer minne, något bättre batteritid. Både skärmen och kameran tillhör förra generationen och bleknar jämfört med konkurrenterna.

På insidan har det ändå hänt saker. Den kör senaste versionen av Android och får därmed lite bättre fart och nya funktioner. Men även det redan utmärkta Sense-gränssnittet har fått förbättringar. Apparna kan man klara sig utan men hantering och Widgets är utmärkta och gör mobilen till ett nöje att använda. Men det räcker inte. Jämfört med senaste generationens smartmobiler så känns det ändå lite halvsegt och den väcker ingen ”desire” hos oss.

Slutsats
Har man en kanonhit så gäller det att uppföljaren inte gör kunderna besvikna. Därför har HTC levererat samma sak igen fast lite bättre. Det är å ena sidan klokt men känns lite fegt. Visst är Desire S snyggare och aningen snabbare med ett bättre gränssnitt. Men nog borde man även kunnat få en bättre skärm och kamera? Det är fortfarande en mycket duglig mobil men inte samma klockrena höjdare som Desire. Nu finns det mer prisvärda och modernare alternativ.

Också i detta test: