Här är en piffig och elegant anläggning med gott om aluminium där många andra har plast. När det gäller anslutningar finns dock bara det allra mest nödvändiga på plats, som HDMI-utgång med ljudretur (ARC) och optisk och koaxial digitalingång. Inga HDMI-utgångar alltså, så se till att TV:n stöder ljudretur. Då kan du koppla dina HDMI-källor till TV:n och ändå få ut ljudet i anläggningen.

Användning
Installationsmenyn är enkelt att förstå sig på och du blir vägledd genom inställningarna första gången du sätter på anläggningen. Du väljer land och språk och väljer ”installation”, och får sedan automatiskt reda på om det finns någon ny programvara. Klicka på OK så uppdaterar anläggningen sig om det behövs.

Fjärrkontrollen är dessutom mycket enkel att sköta. Det finns inte så många knappar och den är försedd med både ikoner och text för att allt ska vara lätt att hitta.

Ljudkvalitet
När tonkontrollerna är inställda neutralt låter HTS7201 lite konstlat och metalliskt i mellanregistret. Instrument och sångröster blandas ihop och på film får dialogen en otrevlig puckel. När vi lyssnar på den välljudande kabaré-singer/songwriter-skivan ”The Island” med Draumir, får vi faktiskt en känsla av att vi lyssnar på en liten radio. Lösningen är att dämpa mellanregistret med 3 dB. Då blir ljudet mer välbalanserat i stället för tunt. Basen kan med fördel också dämpas ett par decibel, beroende på hur filmen eller musiken är producerad.

Basen är saftig men lite monoton. ”Terminator 4” har ett häftigt ljudspår som Philips får fram delvis, men Virtual Surround-ljudet gör ett tämligen slumpartat jobb. Jag begriper inte riktigt varför Philips inte använder sig av AmbiSound-systemet från deras ljudlimpor, det funkar betydligt bättre.

HTS7201 har bättre upplösning i övertonerna än Pioneer och LG, vilket gör att sångröster och dialog framträder tydligare. Och så länge du dämpar mellanregistret en smula så är Philips-systemet bättre totalt sett och dessutom ännu enklare att använda.

Också i detta test: