TEST: Sony WH-XB910N

Sony WH-XB910N kan lätt förväxlas med toppmodellen WH-1000XM4. Om man inte väljer blå färg förstås, som inte finns till storebror. I övrigt ser den precis likadan ut. Passformen är mycket bra, med kuddar som omsluter öronen och vilar bekvämt mot huvudet.

Den största skillnaden, förutom priset, är att XB910N vänder sig till de som älskar bas. Basen har nämligen dragits upp ett par snäpp här, den är fylligare än vanligt. Därför har hörlurarna fått XB i beteckningen, vilket står för eXtra Bass.

Brusreducering och omgivningsljud

Sonys billigare hörlurar kostar ungefär hälften så mycket, men har både aktiv brusreducering och omgivningsljud, vilket innebär att hörlurarna fångar upp ljud utifrån genom mikrofonen och återger det med högtalarelementen. Motsatsen till brusreducering, med andra ord, och något som kan vara praktiskt om du ska höra vad någon säger till dig, eller om du rör dig i trafiken och vill höra vad som händer runt omkring.

Du kan välja brusreducering eller omgivningsljud manuellt, eller låta XB910N välja automatiskt vad den tror att du håller på med. Om du har på inlärningsfunktionen kommer den också att lära sig vilka inställningar du brukar ha på olika geografiska platser. Då måste du dock dela telefonens GPS-placering med den, vilket vi har full förståelse för att alla inte vill.

En funktion som saknas är så kallat Speak-to-chat, där hörlurarna automatiskt pausar musiken och växlar till omgivningsljud när de märker att du pratar med någon.

Flerpunktsanslutning

Hörlurarna har Bluetooth version 5.2 och stöder så kallad multipoint-anslutning. Det betyder att de kan kopplas till exempelvis mobil och PC samtidigt, så att du kan använda din PC för musik- och videokonferenser och din telefon för mobilsamtal, utan att bryta anslutningen.

Har du en Android-telefon parkopplas den enkelt med XB910N genom att bara ha hörlurarna i närheten. Apple-användare måste ansluta på vanligt sätt.

Samtalskvaliteten

Och röstkvaliteten är klart godkänd Sony-mikrofonen. Din röst uppfattas högt och tydligt av mottagaren, särskilt i mellanregistret. Övertonerna är alltid en utmaning, diskantregistret hade nog kunnat vara ännu lite tydligare. Men X910 ligger inte efter storebror 1000XM4 på det här området.

Brusreduceringen

Sony WH-XB910N har bättre brusreducering än väldigt många andra i den här prisklassen. Den dämpar bakgrundsljud oerhört bra, även när man åker flygplan, bil och tåg. Dessutom fungerar den bättre utomhus än många andra, inklusive den ännu billigare Altec Lansing Excellence, även om vindbyar också susar genom Sony-lurarna.

Ljudet

Direkt ur kartongen är ljudet mycket rikt på bas, precis som förväntat. Hiphop och elektronisk pop dundrar in i öronen och jag inser att många kommer att gilla detta. Det enda som saknas är att mellanregistret hakar på.

I appen finns en 5-bands grafisk equalizer. För att vara säker på att hörlurarna spelar tillräckligt högt även med svaga inspelningar (till exempel klassisk musik) drar jag faktiskt upp alla frekvenser fyra snäpp, innan jag drar upp två snäpp till vid 1 kHz och 16 kHz. Den lite vassa frekvensen 6,3 kHz drar jag ner ett snäpp. En Clear Bass-funktion som man kan använda för att sminka basen ännu mer låter jag vara kvar på 0.

Popmusik

Resultatet är att man bevarar den tuffa basen som Sony har siktat in sig på, samtidigt som den låter bättre balanserad. Rytmerna i Adeles nya låt Oh My God, som är mycket mer elektronisk och upbeat än tidigare låtar från henne, smäller till väldigt fint. På samma gång framträder hennes röst väl, medan den drunknade lite innan tonjusteringarna.

Sweet Dreams and Dynamite med Seeb, med gästvokalisten Nina Nesbitt, har ett driv som gör att jag blir sugen på att hitta en förfest någonstans. Det blir inte mindre tufft med rytmerna i klubblåten Out of Sight, Never Out of Mind med Bendik HK ackompanjerad av ARYs fantastiska röst. Och Aurora har aldrig låtit tuffare än på låten Paramour med Sub Urban. Det här låter stenhårt, och jag får lust att spela igenom den senaste listmusiken, som jag annars sällan lyssnar på. På många sätt gillar jag faktiskt XB910N bättre än den dyrare 1000XM4!

Foto: Geir Gråbein Nordby

Akustiskt

Hur är det med krävande akustisk musik? Ja, vad sägs om lite opera? Cecilia Bartolis senaste utgåva Unreleased har ett par eleganta stycken, till exempel öppningssatsen Ah Perfido! av Beethoven. Hon trycker till på välbekant sätt och jag måste säga att Sony-lurarna klarar sig förvånansvärt bra. Det är visserligen lite för mycket energi i kontrabasarna och tuborna, samtidigt som flöjterna nog kunde ha fått glänsa ännu mer.

Men det finns kvaliteter här, och där andra billiga hörlurar ofta saknar de bästa ljudkodekarna och nöjer sig med standardformatet SBC så ger XB910N riktigt hög kvalitet med AAC-kodeken. Jag tycker ändå att Sony mycket väl hade kunnat ta med sin egen LDAC-kodek också, som ger nästan okomprimerad ljudkvalitet via Bluetooth. Kanske hade man fått ännu lite mer luft i toppen då.

XB910N har nämligen inte diskanten som sin största styrka, även efter att jag höjt upp den ganska så ordentligt. Men den är tillräckligt bra, och om du mest lyssnar på elektronisk, rytmisk musik, men även njuter av en och annan Kings of Convenience-låt, så har Sony prickat helt rätt med XB910N.

Bättre än konkurrenterna

Ljudet från de här hörlurarna är det bästa jag har hört för 2 000 kronor. Då räknar jag med de 500 kronor billigare Altec Lansing Excellence, som också är otroligt prisvärda. Men Altec Lansing har inte möjligheten att justera ljudet och är inte heller i närheten av Sonys tunga bas. I XB910N är basen väldigt bra om man tämjer den lite. Men också för att upplösningen i diskanten är bättre. Det finns mer luft och rymd hos Sony.

Sony WH-XB910N: Slutsats

Sonys senaste hörlurar i ”basklassen”, WH-XB910N, är lätta att gilla. Direkt från fabrik är ljudet visserligen lite väl rikt på bas, och dessutom fattigt på mellanregister, men någon katastrof är det inte – och det behövs inte våldsamt stora justeringar i appen för att det ska låta kanontufft.

Basen masserar hörselgången och blåser fräscht liv i rytmerna, samtidigt som det finns kvaliteter längre upp som även gynnar akustiska instrument. Listpop har sällan låtit så här bra, och ett och annat klassiskt orkesterstycke fungerar också

Brusreduceringen är bra, samtalskvaliteten likaså. Även om den senare fortfarande hade kunnat vara ännu ett snäpp bättre i diskanten.