TEST: Sennheiser Momentum True Wireless 3

Det har gått precis två år sedan Sennheiser släppte Momentum True Wireless 2, som jag utan att tveka utropade till min nya favorit. Den hade fått aktiv brusreducering och längre batteritid än första generationen, plus samma utmärkta ljudkvalitet. Än i dag är det inte många som slår ljudet i Momentum-propparna, ett sällsynt undantag är Bowers & Wilkins PI7. Men då kostar de också en tredjedel mer än Sennheisarna. Och eftersom Sennheiser har kapat lite på priset på sina nya Momentum True Wireless 3 så är prisskillnaden ännu större.

Momentum True Wireless 3

Så vad har Sennheiser för äss i rockärmen den här gången? Det saknades ju trots allt inte särskilt mycket i föregångarna. Trådlös laddning av fodralet kan ju vara praktiskt, och det har 3:an. Ljudkodeken aptX med bättre ljud har de alltid haft, men nu har den blivit aptX Adaptive. Det innebär bland annat att bitströmmen anpassas efter ljudkällan och att fördröjningen blir kortare när man spelar.

Bättre passform

Till Momentum True Wireless 3 ingår örontoppar i fyra olika storlekar och för första gången har propparna anpassningsringar med vingar som sticks in under ytterrörets antihelix-båge. Det gjorde susen för mig, med en mellanstor topp och ringen med störst vinge. Så i mina öron sitter MTW 3 ännu bättre än sina föregångare.

Genomsnittlig ljudfördröjning

Med appen Earbuds Delay till Android har Sennheiser-propparna en ljudfördröjning på mellan 200 och 300 ms med aptX, lite mer med AAC. Jag får ungefär samma sak när jag provar B&W PI7 och Sony WF-1000XM4 (också med LDAC). Men i ett spel, som bilspelet Real Racer 3, känns det som om fördröjningen är lite kortare, även om den är försvinner helt.

Det finns en funktion som har försvunnit sedan sist, nämligen NFC-parning. Den innebar att man kunde hålla laddfodralet intill en Android-telefon så parkopplades propparna direkt. Det är bara första gången anslutningen görs som funktionen gör någon nytta – och den har förmodligen inte använts särskilt mycket eftersom man ser allt färre hörlurar och öronproppar som har den.

Multipoint saknas

Vad som däremot saknas, och det förstår jag inte riktigt poängen med, är att True Wireless 3 inte har någon flerpunktsanslutning. Bluetooth 5 stöder den här funktionen, som gör att man kan spela musik från mobiltelefonen men att propparna automatiskt kopplas till datorn så fort man startar ett videomöte. Till exempel. Det är praktiskt, så det är obegripligt att Sennheiser inte har den här möjligheten.

Touch-funktioner

Precis som tidigare kan touch-funktionen på öronpropparna anpassas efter egna önskemål. Lyckligtvis kan de också stängas av helt och hållet. Personligen föredrar jag nämligen att använda mobilen för att göra det jag behöver, som att bläddra i spellistor och pausa och starta musiken. Det enda som kan vara praktiskt är att svara och avsluta samtal direkt på propparna. Men om det regnar kan det lätt bli fel i touch-systemet, så jag har inga problem med att vara lite gammaldags.

Brusreduceringen

Brusreduceringen i MTW3 gör sitt jobb i basregistret, samtidigt som den faktiskt släpper igenom mer högfrekventa ljud, till exempel knattrandet från ett datortangentbord. Ute i det fria tar de bort störande ljud från byggnadsarbeten och förbipasserande bilar, samtidigt som fågelkvitter hörs riktigt bra.

Det här är absolut inte den dummaste formen av brusreducering, även om Sony WF-1000XM4 ligger ett snäpp före, och även de i övrigt mycket sämre Bose QuietComfort Earbuds slår Sennheisarna på ren brusreducering. Men jag tvekar ändå inte en sekund vilken av de tre jag skulle ha valt. MTW3 slår dem båda på ljudkvalitet.

Ljudkvaliteten

Vilket för oss till dagens höjdpunkt. För ljudet är lika sagolikt i Momentum True Wireless 3 som det var i föregångarna. Jag har inte den förra versionen att jämföra med direkt, men det är i alla fall vad jag minns från både 1:an och 2:an.

Man kan anpassa ljudet med en enkel 3-bands EQ, och det går också att göra ett ljudtest mellan tre förinställningar med favoritmusiken, och i tre omgångar välja vad som låter bäst av A, B och C. Efter jag gjorde testet drog Sennheiser upp bas, mellanregister och diskant med 3 dB vardera. Lika mycket alltså, med bara högre ljud som resultat. Det betyder två saker: EQ-funktionen har sina begränsningar – och ljudet är bra från början.

* Uppdatering 26/04. 11:00 *
Efter att ha testat öronpropparna på bussen upplevdes ljudet som tunnare även med brusreducering påslagen, då föredrog jag att höja basen  och sänka mellanregistret en aning.

Industripop

Med Halseys People Disappear Here, producerad och mixad av Trent Reznor (Nine Inch Nails), låter det tufft på hög volym, men samtidigt rent i mellanregistret. Hennes röst sticker ut från den smutsiga bakgrunden med förvrängda syntar och det är väldigt gott om liv i musiken. Man kan också spela högt innan det plattas till – och då är vi faktiskt också på full volym från mobilen. Säkert för högt för somliga, men perfekt för mig.

En dröm för croonern

Sivert Høyems djupa croonerröst i Madrugada är både stor och upplöst i balladen Ecstasy. Med pianots enorma klang, som låter lika trovärdig som grandios. När trummorna kommer in har bastrumman ett snyggt i fundament.

Klassisk musik med stor orkester låter också oerhört bra. Man får aldrig samma detaljnivå i diskanten med trådlösa öronproppar som med trådbundna, dels på grund av Bluetooth-begränsningarna och dels på grund av den inbyggda förstärkaren. Prova de trådbundna Sennheiser IE 300 med en bra musikspelare så får du både mer luft, ännu större ljud och bättre dynamik. Men för att vara trådlösa är de här riktigt bra.

 

Eleanor Rigby

Cody Fry har en imponerande stor orkestertolkning av Beatles Eleanor Rigby den kan jag lyssna på hela dagen. Högt ljud är viktigt! Kören i refrängen, de brutala pukorna, de lågmälda pauserna – och så genomgående den nervösa stämningen! Allt återges väldigt imponerande av MTW3.

Men ändå, jämfört med Bowers & Wilkins PI7 har Sennheiser-propparna en bit kvar i de lägsta frekvenserna. De går inte riktigt lika djupt i basen och är inte heller lika bergfasta i de största utblåsningarna. Men MTW3 kan spela högre, och det kan ju vara praktiskt. Dessutom saknar PI7 alla former av tonkontroll, plus att MTW3 har en öppnare diskant där fiolerna och sopranerna kan breda ut sig, vilket också gör ljudbilden bredare.

Slutsats

De helt trådlösa öronpropparna Sennheiser Momentum True Wireless 3 är sagolika. De har gått ner 10 procent i pris mot föregångarna och är fortfarande samma fantastiska par. Förbättrade på en del sätt, med trådlös laddning och aptX Adaptive-kodeken. Men det som verkligen är pricken över i är anpassningsmöjligheterna för passformen. Nya fästringar inuti örat gör att de sitter bättre än någonsin, nu kan man tryggt ha dem på sig på en joggingrunda.

EQ:n är fortfarande samma billiga: bara bas, mellanregister och diskant går att justera. Men det gör ingenting när ljudet är så bra från början. Flerpunktsanslutning saknas också, men det är en petitess.

I den här journalistens öron är B&W PI7 fortfarande bättre, fast då är de också mer än 50 procent dyrare. Om du undrar vilka som är de bästa trådlösa öronpropparna för under 3 000 kronor så är True Wireless 3 min klara rekommendation.