TEST: Sennheiser HD 620S

Den enda anledningen att välja slutna hörlurar är att stänga ute ljud och hålla musiken inne. Då slipper lyssnaren störningar utifrån och omgivningen slipper höra musiken. Det är i alla fall det vanliga man brukar säga om slutna hörlurar.

Men det finns en sak till. I slutna hörlurar låter musiken, ja, just innesluten. Personer med kräsna öron föredrar därför öppna hörlurar. Där musiken sipprar ut ur kåporna nästan obehindrat men ljudet är det allra öppnaste och har både luft och detaljer.

I studiosammanhang är slutna hörlurar däremot snarare regel än undantag. Hörlurar för studiobruk är egentligen monitorer man har på huvudet för att höra inspelningen av andra musiker medan man spelar in exempelvis ett spår med sång. Då måste hörlurarna vara slutna, så att ljud inte läcker ut till mikrofonen.

Det är inte alla som använder slutna hörlurar i studio. Grammy-vinnaren Morten Lindberg, som gör spektakulära inspelningar för skivbolaget 2L, använder de öppna Sennheiser HD 800. Han sjunger inte utan sitter bakom mixerbordet och sätter ihop inspelningarna.

HD 800 är en dyr öppen hörlur i highend-klassen, medan nya HD 620S är en sluten hörlur i premiumklassen. Alltså med ett mycket lägre pris, och inriktad mot dem som faktiskt behöver slutna hörlurar. Antingen till hemmastudion eller för att njuta av musiken i favoritfåtöljen. Utan att störa andra.

Specialbyggt element

Även om Sennheiser har placerat HD 620S i 600-serien har de inget synligt gemensamt med de övriga modellerna i den serien. Som de lysande HD 660S2, eller HD 600. Båda öppna hörlurar. Designen på de slutna kåporna är hämtad från Sennheisers billigare 500-serie, där alla delar huvudsakligen är av plast, men bygeln är lyckligtvis förstärkt med ett brett stålband, som kan sträckas till viss del om man tycker att lurarna sitter för tight på huvudet.

På insidan av de slutna kåporna har HD 620S ett specialtillverkat dynamiskt 42 mm-element, med ett 38 mm stort membran, avstämt för att ge en öppen och oansträngd klangkaraktär. Hörlurarna är relativt lättdrivna med en känslighet på 110 dB och ett motstånd på 150 ohm.

Som jämförelse har de öppna HD 660S2 en känslighet på 104 dB och ett motstånd på 300 ohm. Vilket gör dem olämpliga för bärbara spelare och allra bäst för en bra hörlursförstärkare.

HD 620S levereras med en löstagbar kabel på 1,8 meter, med en 3,5 mm minijack-kontakt och en 6,3 mm-adapter. De kan också användas med en balanserad 4,4 mm jack-kontakt på en 1,8 m balanserad kabel. Den är extrautrustning och kan egentligen bara användas med hörlursförstärkare som har en 4,4 mm jack-kontakt.

Öppnar upp musiken

Bortsett från det uppenbara, att slutna hörlurar inte läcker ut ljud, kan de ha en rikare, fylligare basåtergivning än öppna hörlurar. Inte nödvändigtvis bättre, men i många fall är basen hörbart mer närvarande. Så är det här också. Vid en jämförelse med de öppna HD 490 Pro var basåtergivningen från HD 620S starkare och mer potent.

HD lyser 620S är inte lika väldefinierade och fokuserade som ett par HD 660S2, som dessutom levererar musiken med mer insikt och luftighet, men HD 620S gör skam på alla fördomar om slutna hörlurar.

Den öronvänliga On the Run från Groove Frequencies album Night Grooves är kanske inte det mest spännande inom smooth fusion, men låten innehåller ett sprakande urval av klanger och toner i hela frekvensregistret. Det finns mycket mikrodynamik som lätt kan maskeras av ett par dåliga hörlurar. HD 620S får med allt, utan att någon av tonerna sticker ut i ljudbilden. Det finns till och med en känsla av luftighet här, inte så olik den man kan få i öppna hörlurar.

Basen gnistrar även i Taylor Swifts Down Bad. Sången hänger lätt och fokuserad i mellanregistret på samma gång som det finns kraft bakom trumslagen och slagverk är på det hela taget är enastående väldefinierat. Ljudbilden är inte riktigt lika öppen som i HD 600 eller HD 660S2 och det är lite mindre luft och bredd i Arild Andersens Short Story från albumet Affirmation.

Men ljudbilden är rik på klangfärger och uppfattas inte alls som instängd eller trång. I Bemsha Swing med Keith Jarrett trio, från The Cure, känns pianointrot levande och dynamiskt. Pianot klingar både djupt och länge och är ytterst fokuserat i den fylliga ljudbilden.

Det betyder inte att det slår gnistor om dynamik och transienter. Ett par dubbelt så dyra Hifiman Edition XS ger större dynamisk kontrast och kontrabasen är inte heller lika definierad och dynamisk som med ett par HD 660S2.

Trumsolot i Short Story återges med större dynamisk kontrast i ett par Sony MDR-V1, men de är inte lika nyanserade. Jag saknar bara lite tryck, helt enkelt. I Al Jarreaus Cold Duck sitter rytmen som gjuten, men även i den låten hade det kunnat vara mer snärt i dynamiken.

HD 620S har dock massor av spelglädje och är ett par mycket användbara allround-hörlurar. Det finns inga andra slutna hörlurar i den här prisklassen som behärskar så många musikgenrer med samma lätthet som dessa.

Bärkomforten är av det tightare slaget. Även på mitt huvud, som inte alls är känsligt för hörlurar som stramar drar åt runt öronen. Rådet är därför att prova innan du köper.

Slutsats

De slutna hörlurarna Sennheiser HD 620S spelar inte lika öppet och luftigt som ett par HD 600, men har en mer dynamisk och engagerande ljudbild. Det finns mer tyngd i basen, samtidigt som mellanregistret är öppet och fokuserat. Egentligen är det inte mycket alls som påminner om vanliga slutna hörlurarna här. Ljudbilden är stor och fyllig, snarare än smal och tam. Lite mer dynamisk kontrast hade passat perfekt här, men perfektion hör hemma i en helt annan prisklass. Om ens i någon prisklass. Om slutna hörlurar är vad man behöver är Sennheiser HD 620S det bästa alternativet i sin klass.