TEST: Philips Fidelio X3

Man kan tycka att fyratusen kronor är mycket pengar för ett par hörlurar. Speciellt när de inte ens är trådlösa eller har aktiv brusreducering.

Men även om jag personligen älskar hörlurar med bra brusreducering så är det inte sådana jag använder när jag vill njuta av musik för mig själv i lugn och ro. Då vill jag ha bästa möjliga ljud, vilket utesluter de allra flesta trådlösa hörlurar. Om du inte är villig att betala dubbelt så mycket som Philips vill ha för Fidelio X3. Inte det? Det var det jag trodde. Dessutom är öppna hörlurar mycket behagligare att lyssna länge i än slutna – och öppna hörlurar finns knappt som trådlösa.

Vilket leder oss till just Fidelio X3. Egentligen lanserades de här hörlurarna redan i januari och skulle släppas kring påsk. Men som så många andra produkter försenades Fidelio X3 av coronaviruset.

Highend för massmarknaden

Philips kallar Fidelio X3 för ”mass market high-end”, alltså highend för massmarknaden. Priset på 4 000 kronor gör att de hamnar mitt den seriösa premiumklassen för hörlurar, och där är konkurrensen hård. Föregångaren X2 kostade ungefär 3 000 kronor och tillhörde klassledarna i segmentet. I och med prisökningen ökar även kraven på X3.

För att betona att Fidelio X3 befinner sig i premiumsegmentet har Philips den här gången klätt kåporna med mörkgrå textil från den danska tygleverantören Kvadrat. Väldigt smakfullt. Föregångarna hade metallgaller på utsidan av kåporna.

Öronkuddarna är av velour och vilar bekvämt mot huvudet. De klämmer lite hårdare än vissa andra, till exempel HiFiMAN Sundara och Sennheiser HD 660S, men det betyder också att de är bättre på att tåla när man rör huvudet medan du lyssnar. Varsågod, headbangare!

Huvudbygeln är inte den mjukaste läderimitationen jag har känt, men något problem är det inte. Passformen måste sägas vara komfortabel.

Bestyckning

Philips har utrustat hörlurarna med 50 mm stora högtalarelement, alltså större än vanligare 40 mm-element. Allt för att kunna ge mer energi till basregistret utan att bli tröga. Och för att man inte ska behöva en alltför stor och dyr förstärkare att driva dem är impedansen 30 ohm. I grund och botten är det en helt okej last för bärbara musikspelare, men känsligheten på blygsamma 100 dB innebär att man fortfarande behöver en del kraft för att blåsa liv i dem.

Ur utgången på en vanlig mobiltelefon är det inte säkert att ljudet blir tillräckligt högt, och även med den bärbara musikspelaren som Philips har skickat med hörlurarna till testet, Cowon Plenue D2, spelar jag på max hela tiden och tycker väl egentligen att det är lite för lågt. Hemma lyssnar jag med Sennheiser HDV 820 och Auralic Taurus, men det finns andra billigare hörlursförstärkare som kan rekommenderas. Audioquest Dragonfly Red och Schiit Audio Heresy, till exempel.

Det ingår två kablar, båda är tre meter långa: en obalanserad med 3,5 mm-kontakt och adapter till 6,3 mm, samt en balanserad med 2,5 mm kontakter i änden. Observera att om du vill köpa en balanserad XLR-kabel från annat märke så är polariseringen i termineringen annorlunda än hos de flesta. Jag har till exempel en kabel som jag använder med min HiFiMAN/Drop HE4XX och som dessutom passar till Sony MDR-Z7M2, men den går inte till Fidelio X3. Även om termineringen på hörlurssidan av kabeln är av samma typ (3,5 mm).

Ljudet från Fidelio X3

På lanseringen tidigare i år förklarade Philips att ljudfilosofin är att ha kvalitet i hela tonregistret, med en tight och saftig bas, ett varmt och fylligt mellanregister och luftiga övertoner. Och en stor ljudbild. Och vem vill inte ha det?

Philips jobbat med att balansera djupbas med snabbhet, man vill ha en så djup bas som möjligt men om den går för djupt så kan den bli för plufsig. Philips har försökt hitta ”den perfekta balansen”. Sedan har de dragit på lite i mellanbasen för att ge en saftig ”punch” och sänkt mellanregistret pyttelite för att ge värme.

Klassiskt

Och jag kunde inte ha beskrivit det bättre själv. Basen har gott om klangfärger, en kontrabas låter stor och trovärdig, och musiken är väldigt inbjudande. Lyssna bara på Felix Mendelssohns Op. 26 Hebriderna i h-moll (B-minor). Basinstrument av mässing och stråkar har en ytterst behaglig värme och storleken kommer fram fint. På samma gång svävar flöjter och andra ljust klingande instrument fint. Man blir nästan som förhäxad!

Metall

Rytmerna levereras stramt i Nine Inch Nails We’re In This Together, som jag varmt kan rekommendera i en högupplöst version (den ingår om du köper LP:n på deras hemsida). Det tillhör sällsyntheterna, men här är faktiskt den remastrade versionen ännu något bättre, små detaljer i ljudbilden är tydligare. Väggen med distade gitarrer har till och med lite mer luft än på originalversionen. Och med Fidelio X3 blir det faktiskt aldrig vasst eller tröttsamt. Trent Reznors röst är klar och tydlig, utan att vara påflugen, och trummorna trycker till fint.

Fick jag önska mig något så hade det kanske varit lite mer tryck längst ner i basregistret. Även om jag inser poängen med att tunnare bas är snyggare bas så blir bastrumman aldrig så saftig och stor som med de allra tuffaste konkurrenterna. Distinkt, ja. Punchy, nja.

Om diskanten

Även lite mer detalj och luft längst upp hade varit önskvärt. Cymbalerna är distinkta och fina, men hade kunnat sväva lite mer. En koll på frekvenskurvan visar att Fidelio X3 har en förstärkning vid 8 kHz – vilket anses vara cymbalens övertonregister, men de har också mer information längre upp som inte kommer fram lika bra. Många ljusare kvinnoröster har ofta sibilanter kring 8 kHz, vilket innebär att s-ljud och sje-ljud blir väl framträdande.

Samma sak gäller de ljusaste tonerna från piano. De är tillräckligt distinkta, men de luftigaste övertonerna hade kunnat vara mer framträdande. Detta skulle också ha gett ett ännu bättre definierat ljudlandskap. Ljudbilden är stor i Fidelio X3, bara inte lika stor som i HiFiMAN Sundara, och inte heller lika definierad och punktformad som i Sennheiser HD 660S.

Dämpningen i det övre mellanregistret (2–5 kHz) innebär också att man flyttas lite längre bort från musiken. Mässingsblås blir en smula mindre aggressivt och detsamma gäller mittenregistret på ett piano. Det saknas lite attack.

Slutsats

Philips Fidelio X3 låter som de ser ut: läckert. Man blir aldrig lyssningstrött med de här, de har ett varmt och inbjudande ljud som man kan lyssna på i flera timmar i sträck.

Oavsett om du gillar rock, akustisk eller klassisk musik, så finns det kvaliteter i de här lurarna som är svåra att ogilla. Detta är äkta hifi, med tonernas klanglager distinkta och åtskilda, och det finns en närhet i sångröster, stråkar och blåsinstrument – och elektriska gitarrer – som det är omöjligt att ogilla.

Djupbasen är inte den allra mest energiska, mellanregistret kan vara lite tillbakadraget och förhöjningen vid 8 kHz gör diskanten distinkt, men samtidigt försvinner de luftigaste utsvävningarna längre upp.

Fast det är bara petitesser, Philips Fidelio X3 är verkligen bra hörlurar. Sedan sist har de bara flyttat upp en prisklass, där konkurrensen är stenhård.