Precis som, bokstavligt talat, alla andra har JBL fått upp ögonen för den ständigt växande marknaden för hörlurar med elektronisk brusreducering (ANC). Nyligen testade vi mellanklassmodellen JBL Club 950NC och den här gången gäller det toppmodellen JBL Club One.
Att det finns pengar i brusreducerande hörlurar i premiumklassen märks på det snabbt växande urvalet. I januari testade vi ett dussin av de absolut bästa och sedan dess har det tillkommit flera stycken. Bland nykomlingarna finns den efterlängtade Sony WH-1000XM4.
Robust look
Club One ser precis ut som lillebror Club 950NC: en förhållandevis kraftigt byggd hörlur med ovala öronkåpor och mjuk vaddering av konstläder på öronkuddar och huvudbygel. Allt är svart – till och med JBL-loggan på öronkåporna som är tryckta i blanksvart mot en mattsvart bakgrund.
Hörluren är rejält byggd med byglar av metall och ser ut att kunna hålla för att tas med överallt – vilket ju är en resehörlurs öde. Även elementen är skyddade bakom ett metallgaller som i sin tur täcks av ett tunt nylonnät. Allt känns gediget och riktigt förtroendeingivande. Fast inte med samma elegans som vare sig Sony eller Bose. Eller för den delen lyxkänslan man får av Bang & Olufsen eller DALI.
Den robusta känslan gäller även bärkomforten. JBL Club One sitter stabilt. Men inte med den lätthet och komfort som kännetecknar ANC-hörlurarna från Sony och Bose. Club One är märkbart tyngre och sitter tightare.
Kablar för allt
Det ligger lite mer utrustning i kartongen än vad som var fallet med Club 950NC. Förutom resefodral och en kort kabel till mobiltelefoner med minijack-utgång får man en gammal hederlig spiralkabel som väcker minnen av hörlurarna i min ungdom. Det finns också en USB-kabel för uppladdning samt en 6,3 mm jackadapter till fullvuxna stereoförstärkare. Och en flygadapter. Med andra ord är man garanterad en anslutning som passar nästan alla tänkbara situationer.
Lillebror Club 950NC fick kritik för att den saknade högkvalitets-kodekar som aptX, LDAC och AAC. Detsamma gäller Club One. Vilket är desto mer överraskande när vi har att göra med en hörlurar i lyxklassen. Att den ändå låter riktigt bra är ett faktum vi ska återkomma till.
Styrning med Google (och Alexa)
Röststyrningen görs med Google Assistant. Amazon Alexa stöds också, men där krockar man med språkbarriären, så om du vill prata svenska med din hörlur så är Google det enda alternativet. Fysisk styrning görs med sammanlagt sex tryckknappar, utspridda längs bakkanten av de två öronkåporna.
Ljudkablarna har visats en hel del omsorg, eftersom de inte bara följer med som reserv. JBL Club One är faktiskt bättre med kabel. Man kan antingen välja att använda hörlurarna helt passivt, alltså med all elektronik avstängd. Då utökas frekvensomfånget med en oktav på varje sida om det hörbara registret. Men man kan också använda den som aktiv, fast med kabel i stället för Bluetooth. I det läget har man fortfarande glädje av brusreducering och DSP-justering, inklusive DJ-ljudprofilerna.
Få ljudet förstört av en stjärn-DJ
Hörlurarna i Club-serien har en funktion som heter ”Stage+” i appen. Där kan man välja mellan fem olika equalizer-inställningar som matchar fem tongivande DJ:s signaturljud. I testet av JBL Club 950NC tvivlade jag på att ljudet i de fem inställningarna verkligen var utvalt av Armin van Buuren, Sunnery James, Nicky Romero, Tigerlilly respektive Ryan Marciano. Jag hade fel. Harman-gruppen, som äger JBL, har efter testet bekräftat att så faktiskt är fallet. Det är verkligen de ovan nämnda DJ-artisterna som ligger bakom inställningen i de fem profilerna. Nu när jag vet detta måste jag dock konstatera att DJ-profilerna fortfarande förstör ljudet fullständigt! Åtminstone om det är meningen att man ska höra musiken som den lät under inspelningen.
Desto intressantare är Custom EQ-funktionen, där man kan rita frekvenskurvan man vill ha med fingret. Både EQ- och DJ-inställningar lagras i själva hörlurarna, så man behöver inte ha appen igång för att få ljudet man vill ha.
Strålande brusreducering
Brusreduceringen är slagfältet där striden mellan de största tillverkarna av lyxhörlurar utkämpas i dag. Det handlar inte längre om att ta bort kabinbullret när man flyger (framför allt inte i corona-verkligheten anno 2020 när ingen flyger), utan om en dyrköpt paus från omgivningen på kontoret eller på väg till och från jobbet.
Botemedlet är elektronisk brusreducering, som i korthet går ut på att fasa bort bruset som tränger in i hörlurarna genom att lägga till en fasvänd inspelning av bruset från omgivningen i hörlurarna. I praktiken är detta allt annat än enkelt och varje hörlurstillverkare har sitt eget recept. I JBL Club One används en teknik som kallas för ”True Adaptive Noise Cancelling”, medan JBL Club 950NC fick nöja sig med ”Adaptive Noise Cancelling”.
Vilka ingredienser JBL än har stoppat i sitt hemliga recept så är resultatet bra. Bruskorrigeringen är subjektivt i klass med Sonys – och mycket bättre än hos exempelvis Bose, DALI och Beyerdynamic. Det har inte varit möjligt att testa Club One i sitt rätta element – flygplanskabinen – men pendling, simulering med vitt brus och bullret från en byggarbetsplats hanterade den adaptiva brusreduceringen perfekt.
Ljudkvaliteten
Med Club 950NC relativt färskt i minnet var det inte med störst förväntningar jag trädde Club One på huvudet. Men även om de två utgör den näst dyraste respektive dyraste modellen i samma serie så är de så olika att de nästan bara har namnet gemensamt.
JBL Club One låter nämligen bra! Och inte bara bra, den är faktiskt en av de mest välljudande brusreducerande hörlurarna på marknaden just nu. Speciellt om det finns rock och pop i spellistan.
När det gäller hörlurar stöter man ideligen på begreppet ”signaturljud”. Hörlurarna görs alltså inte med neutralt ljud i åtanke, utan det speciella ”sound” som trogna kunder förväntas förvänta sig. Frekvenskurvan för JBL:s signaturljud kännetecknas av en måttlig förstärkning av basregistret på cirka 6 dB mellan 20 och 150 Hz, samt ett litet större lyft mellan 2 kHz och 7 kHz. Det ger en rock’n’roll-aktig ljudbild där det finns tryck i botten och där övertonerna kommer fram tydligt. Inte nödvändigtvis korrekt, men kul! Till JBL:s försvar bör det påpekas att de andra tillverkarna också arbetar med signaturljud, så det handlar inte om färgat ljud jämfört med rent ljud – utan om vilken färg man föredrar.
Kul – och koll
I JBL Club One får man som sagt en ljudbild med tonvikt på det roliga. Basen är lätt att följa och man blir sugen på att trampa takten med fötterna. Men där basen flöt ihop till en luddig gegga i Club 950NC finns det spänst och kontroll i Club One.
Även i den motsatta änden av spektrumet är det uppskruvat, men återigen klarar sig Club One väl eftersom det inte sker på bekostnad av upplösning. Resultatet är i stället en ljudbild med massor av detaljer och glans. Som om gitarrsträngarna och cymbalerna har polerats extra blanka och skinande.
Med så mycket tonvikt på bas och diskant kan mellanregistret lätt bli lidande, men JBL har lyckats bevara den goda kvaliteten och nyanseringen, så att röster och grundtoner kanske blir mindre framträdande, men inte direkt dämpade. Körstämmorna i ”Right Hand Man” från Hamilton är relativt lätta att skilja från varandra. Men det är egentligen inte så noga, eftersom det är mycket mer intressant att hänga med i rytmen.
Ännu bättre ljud med kabel
Att använda kabel med trådlösa ANC-hörlurar är ofta en nödlösning. Antingen för att de fått slut på ström eller för att få ut ljudet från underhållningssystemet under långflygningar. Men inte här: här blir ljudet bättre.
Med kabeln inkopplad kan JBL Club One användas både som vanliga passiva hörlurar och som aktiva, med brusreducering och digital EQ via DSP.
Jag måste först och främst berömma JBL för att ha så bra kontroll över ljudet att hörlurarna inte är beroende på DSP för att låta bra. Skillnaderna mellan med och utan aktiv elektronik är faktiskt ytterst små. Med frånvaron av brusreducering som den mest markanta skillnaden.
Bättre diskant i passivt läge
I passivt läge har Club One i stort sett samma ljudsignatur som i aktivt. Den största skillnaden är diskanten, som här blir mer frigjord och upplöst. Om det beror på det större frekvensregistret (upp till 40 kHz) är tveksamt. Även om jag är stolt över att ha en bra och vältränad hörsel så kan jag garanterat inte uppfatta någonting över 18 kHz. Svaret ligger mer sannolikt i den aktiva elektroniken.
Med elektroniken påslagen, men ändå via kabel, blir det lite mer tryck i basen – även med den ”neutrala” inställningen. Och även om diskanten tappar luftighet så befinner vi oss fortfarande i den absolut bästa änden bland aktiva hörlurar.
JBL Club One är inga billiga hörlurar, för samma pengar kan man välja och vraka mellan de bästa från alla tillverkare. Sony WH-1000XM4 har nyligen knuffat ner sin egen föregångare från tronen och blivit Kungen av tystnad. Dessa två ligger relativt nära varandra, eftersom även Sony har kryddat ljudsignaturen, men JBL är ändå mer engagerande. När det gäller detaljerat ljud är DALI IO-6 också en kandidat. Den känns mer tillknäppt, men är nog i slutändan mer korrekt. Å andra sidan är brusreduceringen inte i klass med Sonys och JBL:s.
Slutsats
Med Club One har JBL – och därmed Harman – blandat sig i eliten av brusreducerande lyxhörlurar! Det vore modigt, på gränsen till hybris, att säga att det här är prisklassens bästa ANC-hörlurar. I slutändan beror det på om du föredrar det rappa JBL-ljudet eller det något mer distingerade Sony-ljudet. Under alla omständigheter bör du prova båda två på ditt eget huvud innan du köper. En sak är säker: det här är ett par hörlurar som levererar högsta kvalitet både när det gäller brusreducering och ljud. Och om du inte gillar ljudet kan du snabbt misshandla det till oigenkännlighet med DJ-profilerna i appen.
