TEST: HiFiMAN Sundara

Även om HiFiMAN inte är hörlursmärket som hamnar oftast på vår testbänk så gillar vi det mesta som kommer därifrån och den kinesiska tillverkaren har ett sortiment som varierar stort.

Mitt senaste möte med HiFiMAN var HE-400i, som gjorde rent hus när jag testade dem 2016 mot nio andra hörlurar i prisklassen kring 5 000 kronor. De ställdes mot både Sennheiser, Beyerdynamic, Audio-Technica och Shure, plus flera andra, men ingen kunde mäta sig med HiFiMANs utsökta balans mellan dynamik och värme. De var musikaliska och samtidigt något som en studiotekniker kunde arbeta med.

På senare tid har HE-400i och syskonmodellen HE-400s ersatts av Sundara. HiFiMAN har nämligen tröttnat på siffror i beteckningen och ersatt dem med piffiga namn. Sundara betyder för övrigt vacker på sanskrit, och i mina ögon är den en förbättring mot 400i. Föregångaren hade en ganska så kantig huvudbygel som stack ut på utsidan av huvudet, medan bygeln på Sundara är avrundad och mer harmonisk. Själva kåporna är av fullvuxen storlek för att få plats med ett 80 mm planmagnetiskt element.

Planmagnetiska

Ja, för HiFiMAN gör inte traditionella, dynamiska hörlurar utan snarare ett mellanting mellan sådana och elektrostater. Precis som elektrostater har de ett tunt skikt av vibrerande plastfilm som är uppspänt mellan två metallplattor. Skillnaden är att medan elektrostater sänder ström genom plattorna så är de magnetiska i planmagnetelementen.

Fördelen är att de inte kräver någon extern ström, som elektrostater, och alltså fungerar med ett vanligt hörlursuttag. Plus att planetmagneter är billigare, ungefär som de bästa dynamiska elementen.

Passform

Sundaras huvudkuddar är av konstläder, men själva kontaktytan mot huvudet är bekväm velour. Sundara sitter aningen hårdare mot huvudet än vad jag minns från 400i. Om det kan ha något att göra med att de horisontella gångjärnen har tagits bort vet jag inte, men jag tycker att Sundara sitter mer fast. Men det är inget problem och jag gillar komforten bättre än med flera av Audio-Technicas modeller, som har gångjärn som rör sig i sidled men inte i höjdled. Den fasta passformen är dessutom en fördel om man inte sitter helt still när man lyssnar på musik. De här trillar nämligen inte av.

Inte för bärbart

Eftersom det här är öppna hörlurar kommer man knappast att använda dem till bärbart särskilt mycket. För mycket ljud släpps in, för mycket musik läcker ut. En annan anledning till att de funkar dåligt med bärbar utrustning är den relativt låga känsligheten 94 dB. Ljudet från mobiltelefonen blir helt enkelt inte tillräckligt högt.

Så varför HiFiMAN låtsas som att det här är en bärbar hörlur och skickar med en ynka 1,5-meters kabel vet jag inte. Föregångaren var dubbelt så lång och det är väsentligt när man sitter i favoritfåtöljen och vill koppla in en förstärkare som står en bit bort. Som den ofta gör.

Lyckligtvis är kabeln utbytbar och har vanliga 3,5 mm-kontakter (TRRS) till vänster och höger öronkåpa. Att hitta en ersättare är alltså ganska så enkelt. Men jag hade ändå velat att HiFiMAN var generösa nog att skicka med en längre kabel, och dessutom en adapter från 3,5 till 6,3 mm. Återigen: det här är inte en hörlur för bärbart bruk. Det är min åsikt.

Ljudkvalitet

Kopplade till min mobiltelefon (Motorola Moto G6 Plus) med volymen på max låter det pinsamt. Please Me med Cardi B har nästan inget tryck alls i basen, det låter platt och oinspirerande. Man hör att det finns kvaliteter, men det svänger inte. Okej, koppla in en bärbar Chord Mojo-förstärkar så blir det något helt annat.

Något helt annat blir det också med hörlursuttaget på den integrerade förstärkaren McIntosh MA7000. En varm och frodig bas uppenbarar sig, ljudbilden är behaglig och musikalisk. Basen kan verka lite överväldigande, tills jag kopplar in min nyinköpta hörlursförstärkare Auralic Taurus. Då sitter det. Pang! Basen blir stramare och blir en naturlig del av helheten. Musiken har mer energi längst ner också och Cardi B:s röst framträder ordentligt mot bakgrunden.

Björks fina Blissing Me har en harpa som soloinstrument och den glänser fint i toppen. Björks röst är klar och öppen med en fin fyllighet längre ner som Sennheisers slutna HD 820 S för 20 000 kronor bara kan drömma om.

Pianot i Alexis Ffrenchs fina låt Bluebird klingar snyggt och stort. De djupare tonerna är fylligare än med Sennheiser HD 800 S, utan att glida ut och bli svulstiga. Vilket Audeze LCD-2C hade en tendens att göra.

Jag tycker att Sundara har mer energi i djupbasen än jag minns från HE-400i och den lyckas nog ännu bättre med att kombinera det hifi-musikaliska med det analytiska som gör att även en ljudtekniker kan använda dem. Det här är en underhållningsmaskin som på samma gång är tillräckligt uppriktig för att man ska tro på vad man hör.

Jag saknar inte mycket. HiFiMAN Sundara är nog lite försiktig i övre mellanregistret (2–3 kHz), vilket innebär att man blir av med en viss vasshet men som också gör att röster förmodligen hade kunnat ha ännu lite mer tryck och gnista i den ljusaste bröstklangen. Men både rymd, detaljer och dynamik finns där, vilket är viktigt för musikupplevelsen. Man får inte riktigt elektrostaternas snabbhet, men det är ändå bättre än de flesta dynamiska hörlurar jag har hört. Och med tanke på priset är Sundara helt enkelt ett fynd!

Slutsats

HiFiMAN Sundara kombinerar det musikaliska med det neutrala på ett sätt som få andra klarar av. Tonerna är fjäderlätta, transienter levereras ultrasnabbt och samtidigt är basen hård och fyllig. Sångröster har stor bröstklang i kombination med en luftighet som är få förunnad.

Du får knappast det här ljudet med ett par dynamiska hörlurar. Men det gäller bara om du parar ihop Sundara med en ordentlig hörlursförstärkare. Glöm bärbara spelare, utom de allra kraftigaste som är avsedda för tungdrivna hörlurar. Allra helst ska HiFiMAN-lurarna ha en ordentlig, stationär förstärkare – och då är det korkat att de bara har en 1,5-meters kabel.