Sonys lurar är stora, men väger mindre än de ser ut. De huserar ett par enorma högtalarelement på 70 mm som täcker merparten av ytterörat på vuxna människor. Det bör innebära fördelar, i synnerhet när det handlar om att återge basregistret. Kåporna är naturligtvis lika stora – och dessutom superbekväma. Med resultatet att man kan ha dem på sig länge utan att bli trött.

Om det kniper kan lurarna användas med mobilen, men ljudet blir inte riktigt kraftfullt utan en bra hörlursförstärkare. Två kablar ingår, den ena är balanserad för att sänka brusnivån och ger potentiellt ett bättre ljud. Vi har dock bara testat med den obalanserade kabeln.

 

Ljudet

En sak är säker, och det är att Sony har en häftig och fyllig bas. Till och med ett lite platt basljud, som i den annars så superfunkiga ”Sign O’ The Times” med Prince, får en beroendeframkallande frodighet. På samma gång låter det tillräckligt bestämt, även om Sony saknar lite snabbhet i förhållande till de bästa.

David Bowies dödsattest ”Lazarus” har feta basrytmer och Bowies röst är tillräckligt ren. Mellanregistret, och då särskilt det översta området, är dock inte riktigt så sprött som vi vill ha det. Ljudbilden öppnar sig inte riktigt i toppen, cymbalerna skiner mycket bättre med Shure, Sennheiser och Audio-Technica, som alla är av sluten typ precis som Sony. Även Oppo har mer krut i transienterna.

Krävande Mozart-stycken, framförda på två flyglar av Dena Piano Duo, återges med bra snärt, men vi hade velat ha mer luft runt tonerna. Att hörlurarna är gjorda för att kunna återge högupplöst ljud, med frekvenser långt över vad vi kan höra, märks inte. Här är nämligen övertonerna mer instänga än hos flera andra testdeltagare.

Däremot uppskattar vi en viktig fördel, och det är att Sonys fyllighet passar utmärkt när man lyssnar på platt producerad, överkomprimerad popmusik, vilket innebär det mesta som spelas på radio i dag. Mycket listpop kommer att låta bättre med Sony MDR-Z7 än exempelvis Audio-Technica A1000Z.

Också i detta test: