SRH1540 passar lika bra i studion som hemma eller med mobilen. De är tillräckligt lättdrivna för att ge bra ljudtryck med mobiltelefonen som musikspelare och tillräckligt bekväma för att man ska kunna ha dem på sig i timtal.

De slutna hörlurarna har en solid metallbygel, öronkåpor med kolfiber och öronkuddar med memory foam som är bland de mest bekväma vi har testat. De formar sig efter huvudet och klämmer inte någonstans. Lurarna säljs med två uppsättningar löstagbara kablar med MMCX-kontakter vilket gör att man även kan använda tredjepartskablar.

Elementen är av standardstorlek på 40 mm och är inte de största eller mest högtspelande vi känner till, men de låter de anmärkningsvärt välbalanserat och skapar en enormt detaljrik ljudbild.

 

Ljudet

Ljudet är nästan svårt att beskriva, eftersom lurarna låter så naturligt att man egentligen aldrig sitter och lyssnar på ljud – bara musik. Sångröster är mer detaljerade och har luftigare övertoner än hos Sony, trots att Shure inte skryter med att stödja högupplösta ljudformat. Och även om Sony har fylligare bas så låter basinstrument mer korrekta med Shure. Hör bara på den spröda och sköna basgitarren i David Bowies ”Lazarus”. Anslagen på basgitarren klämmer till klart och tydligt på samma gång som Bowies röst markeras, och blåsarna är oerhört trovärdiga. Dynamiken är toppen, detta är verkligen bra.

Körmusik formligen skiner, man kan nästan räkna antalet stämmor i kören, och klangen från kyrkan omringar rösterna och skapar en känsla av närvaro. Här finns inget av Sonys halsvulstiga basåtergivning, och med SRH1540 är basrösterna en mer naturlig del av kören. Övertonerna återges dock inte fullt lika mikronyanserat och luftigt som med Audio-Technica A1000Z.

Shure fungerar fint med pop och hiphop. Men dåliga inspelningar sminkas inte, och basrytmerna i en lite platt hiphop-produktion saknar tryck. Då låter Sony tuffare. Shure låter klart bäst med dynamiska inspelningar.

Också i detta test: