Slutna modellen ATH-A1000Z dryper av kvalitet men är samtidigt fjäderlätt och superskön att ha på sig tack vare stora kåpor och mjuka kuddar.

Högtalarelementen är 53 mm stora, vilket täcker det mesta av örat och är tillräckligt stort för en dynamisk och oansträngd återgivning av hela det hörbara frekvensregistret. Både impedansen och känsligheten innebär att lurarna bör vara enkla att driva med bärbar utrusning. Men kontakten är av stor typ, som med en adapter till liten kontakt blir alltför lång och opraktisk för att fungera väl med mobilen. Och förhindrar oss därmed att visa oss ute bland allmänheten med den fräscha och fräcka rödfärgen.

 

Ljudet

Det är lite synd, för när man har hört A1000Z så vill man ha den med sig överallt. Maken till detaljerat ljud! De två flyglarna i Dena Piano Duo smäller till i tangenterna, med en härligt lång utklingning, när de spelar gamla klassiker på skivan ”Mozart/Grieg vol. II”. Här finns hinkvis med luft och jag sitter och lyssnar på detaljer i inspelningen som jag aldrig har hört förut.

Den melankoliska countrylåten ”Vinyl and a Heartache” med Darling West klirrar till snyggt i gitarr och banjo, samtidigt som Mari Krekens vackra röst är klar som dagen mitt i ljudbilden. Audio-Technica är något mer framfusig i ljudet än de öppna alternativen från Beyerdynamic, Onkyo och HiFiMan, som alla är mer naturliga att jämföra med än de slutna konkurrenterna. Ingen av de slutna kandidaterna kommer nämligen i närheten av den här luftigheten, och A1000Z ställer upp i en annan klass även när det gäller detaljnivå.

R&B mår också bra av den extra detaljnivån, rösterna placeras på en piedestal. Det finns ingen övertungt fyllig bas här, men bastonerna framträder med fler klanglager än jag nästan trodde var möjligt.

Vill du ha en superdetaljerad och luftig musikåtergivning med superattack i transienterna, utan ljudläckaget från öppna hörlurar, bör Audio-Technica ATH-A1000Z stå högt upp på önskelistan.

Också i detta test: