test: Audeze LCD-2 Classic

Audeze är ett av märkena som föredrar planmagnetiska hörlurar. De skiljer sig från vanliga, dynamiska hörlurar genom att vara ett slags hybrid mellan sådana och elektrostatiska paneler. Tänk dig ett slags elektrostatpanel som inte behöver extern ström för att aktiveras, det räcker med den elektriska musiksignalen.

Tekniken har fått fotfäste i highend-klassen men är inte så utbredd i lägre prisklasser eftersom planmagnetiska element är dyrare att utveckla och bygga än dynamiska. Audeze är ett av undantagen, de har sådana hörlurar för 5 000 kronor – men även LCD 4 för tio gånger så mycket. Den öppna modellen LCD-2 Classic befinner sig mellan ytterligheterna och kostar 9 000 kronor.

Classic

Behovet av en LCD-2 Classic uppstod när Audeze finputsade sin LCD-2 och gav den högtalarelement som de kallar för Fazor. De ska lösa problem med interferens mellan de två hörlurselementen som – även om hörlurar naturligtvis har mycket mindre av detta än två högtalare som står i samma rum – kan påverka dynamiken.

Men några anhängare av den ursprungliga LCD-2-modellen tyckte att det övre mellanregistret blev för framträdande i nya versionen. Därför har Audeze lanserat LCD-2 Classic, eller LCD-2C, som har de ursprungliga högtalarelementen. För att ge ett varmare ljud. Dessutom har Classic-modellen en enklare förpackning och elementhus av nylon i stället för trä för att få ner priset en tusenlapp.

Fjäderlätt jättemembran

Hörlurarna har ett membran som består av en väldigt tunn och superlätt film men som har en enorm 106 mm stor area, till skillnad från vanliga dynamiska hörlurar som brukar ha 40–50 mm. Planmagnetiska membran har nästan ingen slaglängd och behöver därför ha en större yta. Fördelen är en mycket snabbare reaktionshastighet. Nackdelen kan vara lite tunnare bas, och det är också ganska vanligt att planmagnetiska hörlurar inte spelar med lika höga ljudtryck som dynamiska. Och när de försöker sig på att spela riktigt högt så blir förvrängningen fulare än med dynamiska, som går i en mer behaglig kompression medan planmagnetiska rasslar illa.

Komfort

LCD-2 Classic väger så mycket som 550 gram utan kabel, vilket måste vara det tyngsta jag har haft på huvudet (det var ju inte jag som testade LCD-X). De väger mer än dubbelt så mycket som Audio-Technica ATH-ADX5000 och mer än 100 gram mer än vad som är typiskt för hörlurar i den dyrare klassen.

Ändå är de extremt bekväma att ha på sig, tack vare de tjocka, sköna kuddarna. Visst klämmer de åt en del mot huvudet, det måste de antagligen göra för att motverka tyngdkraften så att de sluter tätt. Men inte mer än att de stora kuddarna sitter bekvämt. Det här är dock inte hörlurarna man väljer om man vill kunna sitta och headbanga till musiken, de passar bäst till lugn och ro i favoritfåtöljen.

Så låter Classic

Med sin långa kabel och stora kontakt är LCD-2 Classic gjord för hemmabruk tillsammans med en ordentlig förstärkare. Ihop med den utomordentligt starka hörlursförstärkaren som sitter i den integrerade McIntosh MA7000 bjuder de på stora upplevelser. Samma sak gäller när de spelar med Sennheiser HDV 820, en hörlursförstärkare med inbyggd DAC för 22 500 kronor som vi just har fått in, och du får förmodligen många likande aha-upplevelser med en Pioneer U-05 för 9 000 kronor.

Det första jag lägger märke till är det stora, fylliga mellanregistret som gör att sångröster framträder med stor bröstklang. Det gäller inte bara manliga sångare med pondus, även spädare kvinnoröster som Aurora och Björk får en fylligare karaktär. De får helt enkelt en krämig och vacker ljudstruktur.

Det är också en trevlig överraskning att basen har mer tyngd och kraft än jag förväntade mig. Basgitarren i Anderson .Paaks Cheers med gästrapparen Q-Tip kan låta lite tunn, men LCD-2C får fram den bra. Och Kacey Musgraves Slow Burn är en tjusig singer/songwriter-visa, Musgraves fina stämma ovanpå en gitarr som har sprödheten intakt på samma gång som klangen från gitarrlådan är stor och färgrik. Och när basgitarren och trummorna kommer in låter det häftigt och livligt på samma gång. Den här låten finns för övrigt i 96 kHz MQA-format på Tidal, som låter väldigt bra genom Roon-spelaren till PC och Mac. I mitt fall spelar jag genom Hegel HD30 och låter Roon göra avkodningen eftersom Hegel-DACen inte stöder MQA.

Konkurrenter

Som jämförelse låter MrSpeakers Æon Flow Closed, som kostar lika mycket, tunnare och kräver dessutom mer förstärkareffekt för att vakna till liv. Och de är faktiskt slutna, vilket vittnar om att det fylliga, varma ljudet i LCD-2C minsann inte är vardagsmat för ett par öppna hörlurar med planmagneter.

Jämför man däremot med Sennheiser HD 800 S så finns det ett par detaljer i toppen av frekvensregistret som inte kommer fram lika bra i LCD 2C. Gitarranslagen är ännu krispigare med Sennheiser och återges med en viktlöshet och en detaljrikedom som Audezes kandidat inte kan mäta sig med. Dynamisk kontrast, och förmågan att spela ännu högre, är också till Sennheisers fördel. Nu är de visserligen en del dyrare, och Audeze LCD-2C ligger inte efter rent musikaliskt. Och apropå Roon så finns det DSP-filter i det programmet till just Audezes hörlurar. När filtret för LCD-2C är aktiverat blir ljudet ännu lite stramare, samtidigt som basen blir varmare och mer klangrik, fast utan att bli trögare. Stereoperspektivet blir också mer sammanhängande.

Slutsats

De är stora och tunga, men tack vare sina tjocka och mjuka öronkuddar är Audeze LCD-2C ändå bekväma att ha på huvudet. Och ljudet är något helt annorlunda än vad man förväntar sig av ett par öppna hörlurar med planmagnetiska element. De låter nämligen fylligare och är mer rika på bas än man skulle kunna tro.

Det finns en nerv här som helt enkelt är beroendeframkallande, och som jag inser att jag saknar varje gång jag lyssnar i andra hörlurar. Så får man bara leva med att LCD-2C kanske inte är tillräckligt ärliga för en studiotekniker. De är nämligen ganska så förlåtande med sämre inspelningar. Och för vanlig lyssning till vardags är det ingen nackdel alls.