Jag vågar påstå att mina favoritöronproppar fortfarande är Sennheiser Momentum True Wireless 2. De låter fantastiskt, sitter fint i öronen, är delvis vattentäta och har både brusreducering och omgivningsljud.

Men de är inte gratis, riktpriset ligger på 3 200 kronor. Därför släppte Sennheiser lillebror CX 400BT förra året, med mycket av samma ljud men utan brusreducering eller vattentäthet.

De fick däremot inte finnas länge på marknaden, utan har redan har ersatts av CX True Wireless. Ännu lite billigare än CX 400BT och nu delvis vattentäta (IPX4) – vilket innebär att man kan träna med dem i större utsträckning. Den angivna batteritiden har också ökat från 7 till 9 timmar i själva propparna och två extra laddningar i fodralet.

Det ingår silikontoppar i fyra storlekar, från XS till L, vilket bör innebära att det går att hitta ett par som passar.

Sennheiser CX True Wireless i praktiken

Det som förvånar mig med Sennheiser-propparna är att örontopparna som passar mina öron bäst (M) inte passar tillräckligt bra. Det vill säga, de tätar till fint först, men sedan glider de ut sakta men säkert så att de inte längre sitter tätt. Det gör att basåtergivningen lider och att ljudet låter tunt och skarpt. De största topparna var för stora och gled faktiskt ut ännu lättare. De mindre satt aldrig tillräckligt tätt.

Jag var tvungen att fuska lite och bytte till ett par av mina egna örontoppar för att kunna slutföra testet. Comply-minnesskum fungerar utmärkt, så om du har samma problem som jag så rekommenderar jag att du köper ett par sådana.

När propparna sitter ordentligt i öronen har de en ljudkvalitet som få andra i klassen kan matcha. I både Supra Nero-TX Pro och JBL Live Pro+ är ljudet bra men diskanten lite grov, hos Sennheiser är diskanten mer naturlig.

Billie Eilish framträder med en naturlig och fyllig bas, och en mycket välbalanserad ljudbild. Kvinnoröster låter fint, utan vassa s-ljud.

Klassisk musik låter också vackert, med ett verklighetstroget piano och instrumenten runt omkring som fyller en stor ljudbild.

Det enda jag saknar med Sennheiser är förmågan att spela högre. Maximal ljudnivå är lite låg, vilket innebär att man inte kommer över ”trivselnivå”.  Vanlig pop och rock som är hårt komprimerad låter tillräckligt högt, men akustiska inspelningar – och särskilt klassisk musik – som är inspelade med ett stort dynamiskt omfång, och därmed en lägre allmän ljudnivå, låter aldrig tillräckligt högt i mina öron.

Detta innebär också att CX True Wireless blir problematiska i flygplan, eftersom bullret i kabinen till stor del är lågfrekvent och därför slipper igenom propparnas mekaniska brusdämpning. Utan någon aktiv brusreducering som tar hand om detta måste man kunna kompensera genom att spela högre än så här.

Samtalskvaliteten är helt okej, lite skarp i mellanregistret men tillräckligt tydlig. Vad jag gillar är att man kan ställa in sidetone i appen, så att man hör sin egen röst.

Slutsats

Under optimala förhållanden är det få som slår Sennheiser CX True Wireless när det gäller ljudkvalitet. Ljudet är naturligt, balanserat, med bra övertoner och välbalanserad bas. Helt enkelt musikaliskt.

Nackdelen är att det kan vara svårt att hitta rätt passform. Rätt som det var gled topparna ut ur öronen, vilket gjorde det nödvändigt att hitta egna, personliga toppar. Så det kan vara nödvändigt att köpa extra toppar.

En annan nackdel är att maximala ljudnivån är lite lägre än i de andra testdeltagarna, vilket innebär att musik med ett stort dynamiskt omfång – som klassisk, jazz och visor – helt enkelt inte spelar tillräckligt högt. I synnerhet eftersom öronpropparna saknar aktiv brusreducering.

Också i detta test: