Jaybird Vista är lite speciella genom att vingarna som får fast öronpropparna på insidan av örat sitter fast i själva topparna. Tre storlekar ingår: mellanstora toppar utan vingar, mellanstora toppar med mellanstora vingar och stora toppar med stora vingar. Mina öron borde kanske ha mellanstora toppar med stora vingar, men den största storleken satt ändå bra, utan att något lossnade.

Jaybird har angett räckvidden till 10 meter, men utomhus uppmätte jag drygt 50 meter innan ljudet droppade ut. Det är väldigt bra, men också helt typiskt för den senaste 5.0-versionen av Bluetooth, vilket är vad som används här.

Den stora fördelen med Vista, bortsett från att de är IPX7-klassade – vilket betyder helt vattentäta ner till 1 meter –, är att de kan anpassas med appen. På varje propp finns nämligen en knapp som bläddrar i spellistor, ändrar volymen, aktiverar röstassistenter och svarar i telefon, beroende på hur många gånger de trycks ned.

En nyhet är att knapparna nu kan programmeras individuellt för höger och vänster öronpropp.

Det finns också en personlig EQ-funktion, där Vista anpassar ljudet efter ett kort hörseltest. Jag körde testet ett par gånger och resultatet blev i stort sett detsamma varje gång: För mycket bas och diskant och egentligen bara en väldigt konstigt ljudbild.

Ljudet i Jaybird Vista

Direkt ur kartongen har ljudet en mörk klangbalans. Det finns en förhöjning i basen och dessutom ett stort fokus på mellanregister. Det är ont om detaljer och luft i toppen, vilket gör att akustisk musik inte direkt är någon favorit. Kacey Musgraves röst är för vass i countryballaden Slow Burn och gitarren klingar ganska hårt.

Andra journalister har skrivit att det finns för lite bas, jag har funderat en del på vad de egentligen menar. Jag har också undrat över varför folk föredrar Signature-klangbalansen, som man kan välja i appen. Så småningom insåg jag att det finns för mycket av det övre basregistret och inte lika mycket kraft nere i den djupa och mellersta basen. Detta får Vista att låta lite mörkt, men ändå med ett platt ljud och tamt ljud. Med Signature blir basen fylligare även längst ner och diskanten får dessutom ett efterlängtat lyft. Men jag står fast vid att det är bättre att sänka det övre basregistret och höja diskanten om målet är en balanserad ljudbild. Fast när man tränar kan jag förstå att Signature-ljudet fungerar fint eftersom man får större fokus på rytmerna.

Rytmisk musik fungerar bra för ändamålet, Sam Feldts Post Malone låter fint, med rappa rytmer som gör det enkelt att hålla jämna steg med takten när man är ute och springer.

Vista saknar rent allmänt upplösning och dynamik, de stöder inte heller vare sig aptX eller ens AAC, vilket man borde kunna förvänta sig av ett par öronproppar i den här klassen.

Som musikproppar finns det definitivt bättre alternativ. Som träningsproppar får Vista dessutom se sig besegrade av Jabra Elite Active 75t.

Slutsats

Jaybird Vista är ett par mycket pålitliga, helt trådlösa öronproppar för träning. Först och främst sitter de bra, har väldigt bra batteritid och tål allt du skvätter ner dem med i form av vatten och svett. Den trådlösa anslutningen är stabil, utomhus kan du röra dig långt bort från mobiltelefonen och ändå höra musiken.

Vistas svaghet är ljudkvaliteten. Trots häftig bas och tuffa rytmer lider propparna av att det saknas luft och öppenhet, och bitvis låter det vasst. Detta kan delvis fixas i appen, men att ljudet är en smula grovt är svårare att göra någonting åt. Det funkar för träning men det finns andra sportproppar som låter minst lika bra till lägre pris.

Också i detta test: